1The city of Jerusalem is so empty!
She used to be full of people.
But now she’s like a woman whose husband has died.
She used to be great among the nations.
She was like a queen among the kingdoms.
But now she is a slave.
2Jerusalem weeps bitterly at night.
Tears run down her cheeks.
None of her friends comforts her.
All those who were going to help her
have turned against her.
They have become her enemies.
3After Judah’s people had suffered greatly,
they were taken away as prisoners.
Now they live among the nations.
They can’t find any place to rest.
All those who were chasing them have caught up with them.
And they can’t get away.
4The roads to Zion are empty.
No one travels to her appointed feasts.
All the public places near her gates are deserted.
Her priests groan.
Her young women are sad.
And Zion herself weeps bitterly.
5Her enemies have become her masters.
They have an easy life.
The Lord has brought suffering to Jerusalem
because her people have committed so many sins.
Her children have been taken away as prisoners.
Her enemies have forced her people to leave their homes.
6The city of Zion used to be full of glory.
But now her glory has faded away.
Her princes are like deer.
They can’t find anything to eat.
They are almost too weak to get away
from those who hunt them down.
7Jerusalem’s people are suffering and wandering.
They remember all the treasures
they used to have.
But they fell into the hands of their enemies.
And no one was there to help them.
Their enemies looked at them.
They laughed because Jerusalem had been destroyed.
8Her people have committed many sins.
They have become impure.
All those who honored Jerusalem now look down on her.
They all look at her as if she were a naked woman.
The city groans and turns away in shame.
9Her skirts are dirty.
She didn’t think about how things might turn out.
Her fall from power amazed everyone.
And no one was there to comfort her.
She said, “Lord, please pay attention to how much I’m suffering.
My enemies have won the battle over me.”
10Jerusalem’s enemies took away
all her treasures.
Her people saw outsiders
enter her temple.
The Lord had commanded them
not to do that.
11All Jerusalem’s people groan
as they search for bread.
They trade their treasures for food
just to stay alive.
Jerusalem says, “Lord, look at me.
Think about my condition.
Everyone looks down on me.”
12Jerusalem also says, “All you who are passing by,
don’t you care about what has happened to me?
Just look at my condition.
Has anyone suffered the way I have?
The Lord has brought all this on me.
He has made me suffer.
His anger has burned against me.
13“He sent down fire from heaven.
It went deep down into my bones.
He spread a net to catch me by the feet.
He stopped me right where I was.
He made me empty.
I am sick all the time.
14“My sins have been made into a heavy yoke.
They were woven together by his hands.
They have been placed on my neck.
The Lord has taken away my strength.
He has handed me over to my enemies.
I can’t win the battle over them.
15“The Lord has refused to accept
any of my soldiers.
He has sent for an army
to crush my young men.
I am like grapes in the Lord’s winepress.
He has stomped on me,
even though I am his very own.
16“That’s why I am weeping.
Tears are flowing from my eyes.
No one is near to comfort me.
No one can heal my spirit.
My children don’t have anything.
My enemies are much too strong for me.”
17Zion reaches out her hands.
But no one is there to comfort her people.
The Lord has ordered that
the neighbors of Jacob’s people would become their enemies.
Jerusalem has become impure among them.
18Jerusalem says, “The Lord always does what is right.
But I refused to obey his commands.
Listen, all you nations.
Pay attention to how much I’m suffering.
My young men and women
have been taken away as prisoners.
19“I called out to those who were going to help me.
But they turned against me.
My priests and elders
died in the city.
They were searching for food
just to stay alive.
20“Lord, see how upset I am!
I am suffering deep down inside.
My heart is troubled.
Again and again I have refused to obey you.
Outside the city, people are being killed by swords.
Inside, there is nothing but death.
21“People have heard me groan.
But no one is here to comfort me.
My enemies have heard about all my troubles.
What you have done makes them happy.
So please judge them, just as you said you would.
Let them become like me.
22“Please pay attention to all their sinful ways.
Punish them as you have punished me.
You judged me because I had committed so many sins.
I groan all the time.
And my heart is weak.”
Första klagosången över Jerusalem1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
1Se, så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Som en änka har hon blivit,
hon som var så stor bland folken.
Ländernas drottning
har blivit en slavinna.
2Hon gråter bittert i natten,
hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
och blivit hennes fiender.
3Juda har förts bort i landsflykt
efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
och ingen flyktväg fanns.
4Vägarna till Sion sörjer,
för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
själv sörjer hon bittert.
5Hennes ovänner har tagit makten,
hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
bortförda av fienden.
6Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
undan sina förföljare.
7I sin misär och hemlöshet
minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
och skrattade åt hennes undergång.
8Jerusalem har begått svåra synder
och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
föraktar henne nu
när de ser henne naken.
Hon suckar och vänder sig bort.
9Orenhet fläckar hennes kläder.
Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
och ingen finns som tröstar henne.
”Herre, se mitt elände,
fienden triumferar!”
10Motståndaren har räckt ut sin hand
efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Hela hennes folk suckar
och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
se hur föraktad jag är!”
12”Betyder detta ingenting för er,1:12 Grundtextens innebörd är osäker.
alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
på sin brinnande vredes dag.
13Han har sänt en eld från höjden,
skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
sjuk och svag dagen lång.
14Till ett ok har mina synder vävts samman,
hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
som jag inte kan stå emot.
15Herren har förkastat
alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.
16Därför gråter jag,
tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
för min fiende har tagit över.”
17Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
som något orent bland dem.
18”Herren är rättfärdig,
för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
har förts bort i fångenskap.
19Jag kallade på mina älskare,
men de svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
medan de letade efter något att äta
för att hålla sig vid liv.
20Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
och inomhus finns bara död.
21Man hör hur jag suckar,
men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
men för dem ska det gå som för mig.
22Låt all deras ondska komma inför dig,
och gör med dem
så som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
och mitt hjärta är tungt.”
