1A message from the Lord came to Joel, the son of Pethuel. Here is what Joel said.
Locusts Attack the Land
2Elders, listen to me.
Pay attention, all you who live in the land.
Has anything like this ever happened in your whole life?
Did it ever happen to your people
who lived long ago?
3Tell your children about it.
Let them tell their children.
And let their children tell it
to those who live after them.
4The giant locusts have eaten
what the common locusts have left.
The young locusts have eaten
what the giant locusts have left.
And other locusts have eaten
what the young locusts have left.
5Get up and weep, you people who drink too much!
Cry, all you who drink wine!
Cry because the fresh wine
has been taken away from you.
6The locusts are like a mighty army
that has marched into our land.
There are so many of them
they can’t even be counted.
Their teeth are as sharp as a lion’s teeth.
They are like the fangs of a female lion.
7The locusts have completely destroyed our vines.
They have wiped out our fig trees.
They’ve stripped off the bark and thrown it away.
They’ve left the branches bare.
8My people, mourn like a virgin
who is dressed in the clothes of sadness.
She is sad because she has lost
the young man she was going to marry.
9No one brings grain offerings and drink offerings
to the Lord’s house anymore.
So the priests who serve the Lord
are filled with sorrow.
10Our fields are wiped out.
The ground is dried up.
The grain is destroyed.
The fresh wine is gone.
And there isn’t any more olive oil.
11Farmers, be sad.
Cry, you who grow vines.
Mourn because the wheat and barley are gone.
The crops in the fields are destroyed.
12The vines and fig trees are dried up.
The pomegranate, palm and apple trees
don’t have any fruit on them.
In fact, all the trees in the fields are dried up.
And my people’s joy has faded away.
A Call to Mourn
13Priests, put on the clothing of sadness and mourn.
Cry, you who serve at the altar.
Come, you who serve my God in the temple.
Spend the night dressed in the clothes of sadness.
Weep because no one brings grain offerings and drink offerings
to the house of your God anymore.
14Announce a holy fast.
Tell the people not to eat anything.
Gather them together for a special service.
Send for the elders
and all who live in the land.
Have them come to the house of the Lord your God.
And pray to him.
15The day of the Lord is near.
How sad it will be on that day!
The Mighty One is coming to destroy you.
16Our food has been taken away
right in front of our eyes.
There isn’t any joy or gladness
in the house of our God.
17The seeds have dried up in the ground.
The grain is also gone.
The storerooms have been destroyed.
The barns are broken down.
18Listen to the cattle groan!
The herds wander around.
They don’t have any grass to eat.
The flocks of sheep are also suffering.
19Lord, I call out to you.
Fire has burned up the desert grasslands.
Flames have destroyed all the trees in the fields.
20Even the wild animals cry out to you for help.
The streams of water have dried up.
Fire has burned up the desert grasslands.
Budskap om invadering och ödeläggelse
(1:2—2:17)
Gräshoppor
1Herrens ord kom till Joel, Petuels son:
2Hör här, ni äldste,
lyssna, alla som bor i landet!
Har något sådant hänt under hela er livstid
eller under era förfäders tid?
3Ni ska berätta detta för era barn,
och de ska berätta det för sina,
och deras barn vidare för nästa generation:
4Det som gräshopporna1:4 I grundtexten finns i denna vers, liksom i 2:25, fyra olika ord för gräshoppor, och översättningen av dem är osäker. lämnade kvar
åt gräsgnagarna upp,
det som gräsgnagarna lämnade kvar
åt gräsbitarna upp,
och det som gräsbitarna lämnade kvar
åt gräsätarna upp.
5Vakna, ni berusade, och gråt,
klaga, ni drinkare!
För det nya vinet
har ryckts bort från era läppar.
6Ett folk har invaderat mitt land,
starkt och oräkneligt,
med tänder som ett lejons
och kindtänder som en lejoninnas.
7Det har förstört min vingård
och brutit mina fikonträd,
skalat dem nakna och kastat bort barken
och lämnat grenarna vita.
8Klaga som en jungfru,
klädd i sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum.
9Det är slut med mat- och dryckesoffren
i Herrens hus.
Herrens tjänare, prästerna, klagar.
10Fältet är förött,
marken klagar.
Säden är förstörd,
det nya vinet förtorkat,
och oljan sinar.
11Jordbrukarna står där med skam,
vinodlarna klagar
för vetets och kornets skull,
för åkerns skörd är förstörd.
12Vinstocken är förtorkad
och fikonträdet vissnat.
Granatträd, palmer, äppelträd,
alla markens träd har torkat ut
och människors glädje förtvinat.
Uppmaning till klagan
13Klä er i sorgdräkt och klaga,
ni präster!
Jämra er, ni som tjänar vid altaret!
Kom, vaka natten igenom i sorgdräkt,
ni min Guds tjänare!
För mat- och dryckesoffer
finns inte längre i er Guds hus.
14Utlys en helig fasta
och kalla till en högtidssamling.
Samla de äldste
och alla som bor i landet
till Herrens, er Guds hus,
och ropa till Herren.
15Ve, vilken dag!
Herrens dag är nära.
Den kommer som förödelse
från den Väldige.
16Har inte levebrödet tagits bort inför våra ögon,
och glädjen och fröjden i vår Guds hus?
17Utsädet ligger förtorkat under jordklumparna,
förrådshusen ligger i ruiner
och sädesmagasinen i spillror,
för säden har torkat bort.
18Hur stönar inte boskapen!
Boskapshjordarna irrar omkring,
då det finns inget bete för dem.
Även fårhjordarna lider.
19Till dig, Herre, ropar jag!
En eld har förtärt de öppna betesmarkerna
och en låga bränt upp alla träd.
20Till och med de vilda djuren ropar till dig,
för bäckarna är uttorkade,
och en eld har förtärt
de öppna betesmarkerna.
