The Speech of Elihu
1So the three men stopped answering Job, because he thought he was right. 2But Elihu the Buzite was very angry with Job. That’s because Job said he himself was right instead of God. Elihu was the son of Barakel. He was from the family of Ram. 3Elihu was also very angry with Job’s three friends. They hadn’t found any way to prove that Job was wrong. But they still said he was guilty. 4Elihu had waited before he spoke to Job. That’s because the others were older than he was. 5But he saw that the three men didn’t have anything more to say. So he was very angry.
6Elihu the Buzite, the son of Barakel, said,
“I’m young, and you are old.
So I was afraid to tell you what I know.
7I thought, ‘Those who are older should speak first.
Those who have lived for many years
should teach people how to be wise.’
8But the spirit in people gives them understanding.
The breath of the Mighty One gives them wisdom.
9Older people aren’t the only ones who are wise.
They aren’t the only ones who understand what is right.
10“So I’m saying you should listen to me.
I’ll tell you what I know.
11I waited while you men spoke.
I listened to your reasoning.
While you were searching for words,
12I paid careful attention to you.
But not one of you has proved that Job is wrong.
None of you has answered his arguments.
13Don’t claim, ‘We have enough wisdom to answer Job.’
Let God, not a mere man, prove that he’s wrong.
14Job hasn’t directed his words against me.
I won’t answer him with your arguments.
15“Job, these men are afraid.
They don’t have anything else to say.
They’ve run out of words.
16Do I have to keep on waiting, now that they are silent?
They are just standing there with nothing to say.
17I too have something to say.
I too will tell what I know.
18I’m full of words.
My spirit inside me forces me to speak.
19Inside I’m like wine that is bottled up.
I’m like new wineskins ready to burst.
20I must speak so I can feel better.
I must open my mouth and reply.
21I’ll treat everyone the same.
I won’t praise anyone without meaning it.
22If I weren’t honest when I praised people,
my Maker would soon take me from this life.
En ung man förmanar Job
(32:1—37:24)
Den unge Elihu tillrättavisar de äldre vännerna
1De tre männen slutade nu att svara Job, därför att han betraktade sig som rättfärdig. 2Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, greps av vrede mot Job därför att han menade sig ha rätt mot Gud. 3Men han blev också vred på Jobs tre vänner, som inte kunde svara något som visade Jobs skuld. 4Elihu hade väntat på sin tur att tala till Job, eftersom de andra var äldre än han. 5Men när han såg att de inte hade något mer att komma med, greps han av vrede.
6Elihu från Bus, Barakels son, började tala:
Jag är ung, och ni är gamla.
Därför tvekade jag
och vågade inte säga er vad jag visste.
7Jag tänkte: ”Låt åldern tala
och de många åren lära ut vishet.”
8Men det är anden i människan,
den Väldiges andedräkt,
som gör henne förståndig.
9Det är inte bara de i hög ålder som är visa,
inte bara gamla som vet vad som är rätt.
10Därför säger jag: Lyssna till mig!
Också jag vill framföra vad jag vet.
11Jag har väntat medan ni talat,
lyssnat på ert resonemang,
när ni letat efter ord.
12Jag har lyssnat uppmärksamt på er,
men ingen av er har lyckats motbevisa Job,
ingen av er har kunnat bemöta hans argument.
13Säg inte: ”Vi har funnit visheten:
Gud, inte en människa, kan besegra honom.”
14Han riktade aldrig sina ord mot mig,
och jag tänker inte svara med era argument.
15De är bestörta
och har inget mer att komma med,
de saknar ord.
16Ska då jag behöva vänta
när de ingenting kan säga,
när de står där utan att kunna svara?
17Nej, även jag vill säga mitt,
tala om vad jag vet.
18Jag har mycket att säga,
och anden inom mig driver mig.
19Mitt inre är som en vinsäck på bristningsgränsen,
som nya vinsäckar som håller på att sprängas.
20Jag måste få tala för att få lättnad,
jag måste få öppna min mun och ge mina svar.
21Jag ska inte vara partisk mot någon,
inte heller försöka smickra någon,
22för smickra kan jag inte –
då skulle min Skapare rycka bort mig.
