1Paul looked straight at the Sanhedrin. “My brothers,” he said, “I have always done my duty to God. To this day I feel that I have done nothing wrong.” 2Ananias the high priest heard this. So he ordered the men standing near Paul to hit him on the mouth. 3Then Paul said to him, “You pretender! God will hit you! You sit there and judge me by the law. But you yourself broke the law when you commanded them to hit me!”
4Those who were standing near Paul spoke to him. They said, “How dare you talk like that to God’s high priest!”
5Paul replied, “Brothers, I didn’t realize he was the high priest. It is written, ‘Do not speak evil about the ruler of your people.’ ” (Exodus 22:28)
6Paul knew that some of them were Sadducees and the others were Pharisees. So he called out to the members of the Sanhedrin. “My brothers,” he said, “I am a Pharisee. I come from a family of Pharisees. I believe that people will rise from the dead. That’s why I am on trial.” 7When he said this, the Pharisees and the Sadducees started to argue. They began to take sides. 8The Sadducees say that people will not rise from the dead. They don’t believe there are angels or spirits either. But the Pharisees believe all these things.
9People were causing trouble and making a lot of noise. Some of the teachers of the law who were Pharisees stood up. They argued strongly. “We find nothing wrong with this man,” they said. “What if a spirit or an angel has spoken to him?” 10The people arguing were getting out of control. The commanding officer was afraid that Paul would be torn to pieces by them. So he ordered the soldiers to go down and take him away from them by force. The officer had told them to bring Paul into the fort.
11The next night the Lord stood near Paul. He said, “Be brave! You have told people about me in Jerusalem. You must do the same in Rome.”
The Plan to Kill Paul
12The next morning some Jews gathered secretly to make plans against Paul. They made a promise to themselves. They promised that they would not eat or drink anything until they killed him. 13More than 40 men took part in this plan. 14They went to the chief priests and the elders. They said, “We have made a special promise to God. We will not eat anything until we have killed Paul. 15Now then, you and the Sanhedrin must make an appeal to the commanding officer. Ask him to bring Paul to you. Pretend you want more facts about his case. We are ready to kill him before he gets here.”
16But Paul’s nephew heard about this plan. So he went into the fort and told Paul.
17Then Paul called one of the commanders. He said to him, “Take this young man to the commanding officer. He has something to tell him.” 18So the commander took Paul’s nephew to the officer.
The commander said, “Paul, the prisoner, sent for me. He asked me to bring this young man to you. The young man has something to tell you.”
19The commanding officer took the young man by the hand. He spoke to him in private. “What do you want to tell me?” the officer asked.
20He said, “Some Jews have agreed to ask you to bring Paul to the Sanhedrin tomorrow. They will pretend they want more facts about him. 21Don’t give in to them. More than 40 of them are waiting in hiding to attack him. They have promised that they will not eat or drink anything until they have killed him. They are ready now. All they need is for you to bring Paul to the Sanhedrin.”
22The commanding officer let the young man go. But he gave him a warning. “Don’t tell anyone you have reported this to me,” he said.
Paul Is Taken to Caesarea
23Then the commanding officer called for two of his commanders. He ordered them, “Gather a company of 200 soldiers, 70 horsemen and 200 men armed with spears. Get them ready to go to Caesarea at nine o’clock tonight. 24Provide horses for Paul so that he may be taken safely to Governor Felix.”
25Here is the letter the officer wrote.
26I, Claudius Lysias, am writing this letter.
I am sending it to His Excellency, Governor Felix.
Greetings.
27The Jews grabbed Paul. They were about to kill him. But I came with my soldiers and saved him. I had learned that he is a Roman citizen. 28I wanted to know why they were bringing charges against him. So I brought him to their Sanhedrin. 29I found out that the charge against him was based on questions about their law. But there was no charge against him worthy of death or prison. 30Then I was told about a plan against the man. So I sent him to you at once. I also ordered those bringing charges against him to present their case to you.
31The soldiers followed their orders. During the night they took Paul with them. They brought him as far as Antipatris. 32The next day they let the horsemen go on with him. The soldiers returned to the fort. 33The horsemen arrived in Caesarea. They gave the letter to the governor. Then they handed Paul over to him. 34The governor read the letter. He asked Paul where he was from. He learned that Paul was from Cilicia. 35So he said, “I will hear your case when those bringing charges against you get here.” Then he ordered that Paul be kept under guard in Herod’s palace.
1När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” 2Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen.
3Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” 4De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?”
5”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.23:5 Se 2 Mos 22:28.’ ”
6Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.”
7Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. 8Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta.
9De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.”
10Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen.
11På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”
Planer på att mörda Paulus
12Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13Över fyrtio män deltog i konspirationen 14och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. 15Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.”
16Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus 17som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.”
18Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.”
19Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?”
20Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. 21Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.”
22Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.
Paulus förs till Caesarea
23Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. 24Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.”
25Sedan skrev han följande brev:
26Från Claudius Lysias,
Till den högt ärade landshövdingen Felix.
Bästa hälsningar!
27Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. 28Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. 29Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. 30Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig.
31Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris23:31 Antipatris låg mitt emellan Jerusalem och Caesarea. enligt de order de fått. 32Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen.
33När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. 34Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus.
35Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats.
