1Then Solomon said, “Lord, you have said you would live in a dark cloud. 2I’ve built a beautiful temple for you. You can live in it forever.”
3The whole community of Israel was standing there. The king turned around and gave them his blessing. 4Then he said,
“I praise the Lord. He is the God of Israel. With his mouth he made a promise to my father David. With his powerful hands he made it come true. He said, 5‘I brought my people out of Egypt. Since then, a temple for my Name has not been built. I have not chosen a city in any tribe of Israel for that purpose. And I have not chosen anyone to be ruler over my people Israel. 6But now I have chosen Jerusalem. I will put my Name there. And I have chosen David to rule over my people Israel.’
7“With all his heart my father David wanted to build a temple. He wanted to do it so the Name of the Lord could be there. The Lord is the God of Israel. 8But the Lord spoke to my father David. He said, ‘With all your heart you wanted to build a temple for my Name. It is good that you wanted to do that. 9But you will not build the temple. Instead, your son will build the temple for my Name. He is your own flesh and blood.’
10“The Lord has kept the promise he made. I’ve become the next king after my father David. Now I’m sitting on the throne of Israel. That’s exactly what the Lord promised would happen. I’ve built the temple for the Name of the Lord. He is the God of Israel. 11I’ve placed the ark there. The tablets of the Lord’s covenant are inside it. He made that covenant with the people of Israel.”
Solomon Prays to Set the Temple Apart to the Lord
12Then Solomon stood in front of the Lord’s altar. He stood in front of the whole community of Israel. He spread out his hands to pray. 13He had made a bronze stage. It was seven and a half feet long and seven and a half feet wide. It was four and a half feet high. He had placed it in the center of the outer courtyard. He stood on the stage. Then he got down on his knees in front of the whole community of Israel. He spread out his hands toward heaven. 14He said,
“Lord, you are the God of Israel. There is no God like you in heaven or on earth. You keep the covenant you made with us. You show us your love. You do that when we follow you with all our hearts. 15You have kept your promise to my father David. He was your servant. With your mouth you made a promise. With your powerful hand you have made it come true. And today we can see it.
16“Lord, you are the God of Israel. Keep the promises you made to my father David. Do it for him. He was your servant. You said to him, ‘You will always have a son from your family line to sit on Israel’s throne. He will sit in front of the Most Holy Room, where my own throne is. That will be true only if your children after you are careful in everything they do. They must live the way my law tells them to. That is the way you have lived.’ 17Lord, you are the God of Israel. So let your promise to your servant David come true.
18“But will God really live on earth with human beings? After all, the heavens can’t hold you. In fact, even the highest heavens can’t hold you. So this temple I’ve built certainly can’t hold you! 19But please pay attention to my prayer. Lord my God, be ready to help me as I make my appeal to you. Listen to my cry for help. Hear the prayer I’m praying to you. 20Let your eyes look toward this temple day and night. You said you would put your Name here. Listen to the prayer I’m praying toward this place. 21Hear me when I ask you to help us. Listen to your people Israel when they pray toward this place. Listen to us from heaven. It’s the place where you live. When you hear us, forgive us.
22“Suppose someone does something wrong to their neighbor. And the person who has done something wrong is required to give their word. They must tell the truth about what they have done. They must come and do it in front of your altar in this temple. 23When they do, listen to them from heaven. Take action. Judge between the person and their neighbor. Pay back the guilty one. Do to them what they have done to their neighbor. Deal with the one who isn’t guilty in a way that shows they are free from blame. That will prove they aren’t guilty.
24“Suppose your people Israel have lost the battle against their enemies. And suppose they’ve sinned against you. But they turn back to you and praise your name. They pray to you in this temple. And they ask you to help them. 25Then listen to them from heaven. Forgive the sin of your people Israel. Bring them back to the land you gave to them and their people who lived long ago.
26“Suppose your people have sinned against you. And because of that, the sky is closed up and there isn’t any rain. But your people pray toward this place. They praise you by admitting they’ve sinned. And they turn away from their sin because you have made them suffer. 27Then listen to them from heaven. Forgive the sin of your people Israel. Teach them the right way to live. Send rain on the land you gave them as their share.
28“Suppose there isn’t enough food in the land. And a plague strikes the land. The hot winds completely dry up our crops. Or locusts or grasshoppers come and eat them up. Or enemies surround one of our cities and get ready to attack it. Or trouble or sickness comes. 29But suppose one of your people prays to you. They ask you to help them. They are aware of how much they are suffering. And they spread out their hands toward this temple to pray. 30Then listen to them from heaven. It’s the place where you live. Forgive them. Deal with everyone in keeping with everything they do. You know their hearts. In fact, you are the only one who knows every human heart. 31Your people will have respect for you. They will live the way you want them to. They’ll live that way as long as they are in the land you gave our people long ago.
32“Suppose an outsider who doesn’t belong to your people Israel has come from a land far away. They have come because they’ve heard about your great name. They have heard that you reached out your mighty hand and powerful arm. So they come and pray toward this temple. 33Then listen to them from heaven. It’s the place where you live. Do what that outsider asks you to do. Then all the nations on earth will know you. They will have respect for you. They’ll respect you just as your own people Israel do. They’ll know that your Name is in this house I’ve built.
34“Suppose your people go to war against their enemies. It doesn’t matter where you send them. And suppose they pray to you toward this city you have chosen. They pray toward the temple I’ve built for your Name. 35Then listen to them from heaven. Listen to their prayer. Listen to them when they ask you to help them. Stand up for them.
36“Suppose they sin against you. After all, there isn’t anyone who doesn’t sin. And suppose you get angry with them. You hand them over to their enemies. They take them as prisoners to another land. It doesn’t matter whether that land is near or far away. 37But suppose your people change their ways in the land where they are held as prisoners. They turn away from their sins. They beg you to help them in the land where they are prisoners. They say, ‘We have sinned. We’ve done what is wrong. We’ve done what is evil.’ 38And they turn back to you with all their heart and soul. Suppose it happens in the land where they were taken as prisoners. There they pray toward the land you gave their people long ago. They pray toward the city you have chosen. And they pray toward the temple I’ve built for your Name. 39Then listen to them from heaven. It’s the place where you live. Listen to their prayer. Listen to them when they ask you to help them. Stand up for them. Your people have sinned against you. Please forgive them.
40“My God, let your eyes see us. Let your ears pay attention to the prayers offered in this place.
41“Lord God, rise up and come to your resting place.
Come in together with the ark.
It’s the sign of your power.
Lord God, may your priests put on salvation as if it were their clothes.
May your faithful people be glad because you are so good.
42Lord God, don’t turn your back on your anointed king.
Remember the great love you promised to your servant David.”
Salomo välsignar folket
(1 Kung 8:14-21)
1Salomo sa då:
”Herren har sagt att han ska bo i dunklet,
2men jag har gjort ett magnifikt tempel åt dig,
och en plats, där du kan bo i evighet.”
3Sedan vände kungen sig till hela Israels församling och välsignade dem, medan de stod upp.
4Han sa:
”Välsignad vare Herren, Israels Gud, som nu med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David när han sa: 5’Jag har aldrig, sedan jag förde mitt folk ut ur Egypten, valt någon stad bland Israels stammar för att bygga ett hus för mitt namn. Jag har inte heller utvalt någon att vara furste över mitt folk Israel. 6Men nu har jag valt Jerusalem för att mitt namn ska vara där och David till att härska över mitt folk Israel.’
7Min far David tänkte bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds namn, 8men Herren sa till honom: ’Din tanke att bygga ett hus åt mitt namn var god, 9men du är inte den som ska bygga det, utan din son, som föds åt dig, är den som ska bygga det huset åt mitt namn.’ 10Herren har gjort vad han lovade. Jag har efterträtt min far David och sitter nu på Israels tron, som Herren har lovat, och jag har byggt templet åt Herrens, Israels Guds, namn 11och gjort i ordning en plats där för arken med förbundet som Herren slutit med israeliterna.”
Salomos invigningsbön
(1 Kung 8:22-53)
12Och inför hela Israels församling stod sedan Salomo framför Herrens altare och sträckte ut sina händer. 13Han hade gjort en plattform av koppar och ställt den mitt på förgården; den var 2,5 meter lång, 2,5 meter bred och 1,5 meter hög. Salomo steg upp på plattformen, böjde knä inför de församlade israeliterna och sträckte ut sina händer mot himlen.
14Han sa:
”Herre, Israels Gud, det finns ingen annan Gud som du, vare sig i himlen eller på jorden! Du håller förbundet och visar nåd mot dina tjänare när de helhjärtat vandrar dina vägar. 15Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David; vad du med din mun lovat har du idag med din hand fullbordat.
16Herre, Israels Gud, uppfyll nu också det löfte du gav din tjänare, min far David, när du sa: ’Det ska aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron, om bara dina efterkommande är vaksamma och lever efter min lag så som du har gjort.’ 17Ja, Herre, Israels Gud, låt ditt löfte till din tjänare David gå i uppfyllelse!
18Men skulle Gud vilja bo på jorden tillsammans med människor? När inte ens himlen, himlarnas himmel, kan rymma dig, så mycket mindre då templet som jag har byggt! 19Men vänd dig ändå till din tjänares bön och vädjan, Herre, min Gud! Lyssna på det rop och den bön jag, din tjänare, ber inför dig! 20Låt din blick vaka över detta tempel dag och natt, över denna plats, där du har sagt att ditt namn ska vara! Hör den bön jag, din tjänare, ber till dig, vänd mot denna plats! 21Hör din tjänares och ditt folk Israels böner, när de ber vända mot denna plats! Ja, från den plats där du bor, från himlen, och när du hör, förlåt!
22När någon har begått ett brott mot en annan och blir ålagd en ed och kommer och svär den inför ditt altare i detta tempel, 23lyssna då från himlen och agera, skaffa rätt åt dina tjänare. Straffa den skyldige och låt honom få vad han förtjänar, men frikänn den oskyldige och återupprätta honom i rättfärdighet.
24Om ditt folk Israel blir slaget av en fiende, därför att det har syndat mot dig, och om folket sedan vänder om och bekänner ditt namn och ber och vädjar inför dig om nåd i detta tempel, 25lyssna då till dem från himlen och förlåt ditt folk Israel deras synder och för dem tillbaka till det land som du gav dem och deras förfäder.
26När himlen stängs, så att det inte regnar på grund av att de har syndat mot dig, och om de då ber, vända mot denna plats, och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du har straffat dem, 27lyssna då i himlen och förlåt dina tjänares, ditt folk Israels synd. Lär dem den rätta vägen som de ska vandra, och sänd regn över det land som du har gett åt ditt folk.
28Om det blir hungersnöd eller epidemier i landet, om det är mjöldagg och mögel som härjar säden, eller gräshoppor och gräsmaskar, eller fiender belägrar deras städer, ja, vilken sjukdom eller plåga det än kommer, 29och vilken bön eller vädjan någon av ditt folk Israel än uppsänder – var och en känner bäst sin egen plåga och smärta – och sträcker ut sina händer mot detta hus, 30hör det då från himlen, där du bor. Förlåt, och ge var och en vad han förtjänar, för du känner hans innersta, ja, endast du känner människornas innersta. 31Då ska de frukta dig och vandra dina vägar så länge de lever i det land du gav våra förfäder.
32Om en främling, som inte tillhör ditt folk Israel, kommer från ett avlägset land, för ditt stora namns, din mäktiga hands och din utsträckta arms skull, och de kommer och ber vända mot detta tempel, 33hör då från himlen, där du bor, och gör vad främlingen begär av dig. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och inse att detta tempel, som jag har byggt, är kallat efter ditt namn.
34Om ditt folk på din befallning drar ut för att strida mot sina fiender och de ber till dig, vända mot denna stad, som du har utvalt, och mot detta tempel som jag har byggt åt ditt namn, 35hör då i himlen deras böner och vädjan och skaffa dem rätt.
36Om de syndar mot dig, för det finns ingen människa som inte syndar, och du blir vred på dem och överlämnar dem åt fienden och de förs bort i fångenskap till ett annat land, nära eller fjärran, 37och om de där i sitt fångenskapsland vänder om, åter vädjar till dig om nåd i sitt fångenskapsland och säger: Vi har syndat och handlat fel, vi har gjort det onda, 38och om de då, där i sitt fångenskapsland, vänder om till dig helhjärtat och med uppriktigt sinne och ber, vända mot sitt land som du gav deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det tempel som jag har byggt åt ditt namn, 39hör då från himlen, där du bor, deras bön och vädjan, och skaffa dem rätt! Förlåt ditt folk som har syndat mot dig!
40Min Gud, låt dina ögon se och dina öron höra alla böner som bes på denna plats!
41Herre, Gud, res dig och gå till din viloplats,
du och din makts ark!
Låt dina präster, Herre Gud, få vara klädda i räddning,
och låt dina fromma få glädjas över din godhet!
42Herre Gud, förkasta inte din smorde.
Tänk på din nåd gentemot din tjänare David!”
