قورح وداثان وأبيرام
1وَشَرَعَ قُورَحُ بْنُ يِصْهَارَ بْنِ قَهَاتَ بْنِ لاوِي، وَدَاثَانُ وَأَبِيرَامُ ابْنَا أَلِيَآبَ، وَأُونُ بْنُ فَالَتَ مِنْ سِبْطِ رَأُوبَيْنَ، 2يَتَآمَرُونَ عَلَى مُوسَى، مَعَ مِئَتَيْنِ وَخَمْسِينَ مِنْ رُؤَسَاءِ جَمَاعَةِ بَنِي إِسْرَائِيلَ، ذَوِي الْمَكَانَةِ مِمَّنْ تَمَّ تَعْيِينُهُمْ فِي الْمَجْلِسِ. 3هَؤُلاءِ تَأَلَّبُوا عَلَى مُوسَى وَهَرُونَ وَقَالُوا: «حَسْبُكُمَا! إِنَّ كُلَّ الْجَمَاعَةِ بِأَسْرِهَا مُقَدَّسَةٌ، وَفِي وَسَطِهَا الرَّبُّ. فَمَا بَالُكُمَا تَتَرَفَّعَانِ عَلَى جَمَاعَةِ الرَّبِّ؟»
4فَلَمَّا سَمِعَ مُوسَى هَذَا، أَكَبَّ عَلَى وَجْهِهِ، 5ثُمَّ قَالَ لِقُورَحَ وَسَائِرِ جَمَاعَتِهِ: «غَداً يُعْلِنُ الرَّبُّ مَنْ هُوَ لَهُ، وَمَنْ هُوَ الْمُقَدَّسُ فَيُقَرِّبُهُ مِنْهُ. 6وَلَكِنْ يَا قُورَحُ افْعَلْ هَذَا أَنْتَ وَجَمَاعَتُكَ: خُذُوا لَكُمْ مَجَامِرَ، 7وَضَعُوا فِيهَا نَاراً وَبَخُوراً أَمَامَ الرَّبِّ غَداً. وَالرَّجُلُ الَّذِي يَخْتَارُهُ الرَّبُّ يَكُونُ هُوَ الْمُقَدَّسُ، فَحَسْبُكُمْ أَيُّهَا اللّاوِيُّونَ!» 8وَأَضَافَ مُوسَى قَائِلاً لِقُورَحَ: «اسْتَمِعُوا يَا بَنِي لاوِي، 9أَلَمْ يَكْفِكُمْ أَنَّ إِلَهَ إِسْرَائِيلَ قَدْ أَفْرَزَكُمْ مِنْ بَيْنِ الشَّعْبِ لِيُقَرِّبَكُمْ إِلَيْهِ لِكَيْ تَخْدِمُوا مَسْكَنَ الرَّبِّ وَتَقِفُوا فِي حَضْرَةِ الشَّعْبِ كُلِّهِ لِخِدْمَتِهِ. 10فَقَرَّبَكَ مَعَ بَقِيَّةِ إِخْوَتِكَ مِنْ بَنِي لاوِي، حَتَّى صِرْتُمْ تَطْمَعُونَ فِي الْكَهَنُوتِ. 11إِذَنْ أَنْتَ وَكُلُّ جَمَاعَتِكَ قَدْ تَأَلَّبْتُمْ عَلَى الرَّبِّ، لأَنَّهُ مَنْ هُوَ هَرُونُ حَتَّى تَتَذَمَّرُوا عَلَيْهِ؟» 12فَأَرْسَلَ مُوسَى يَسْتَدْعِي دَاثَانَ وَأَبِيرَامَ ابْنَيْ أَلِيآبَ، فَرَدَّا: «لَنْ نَحْضُرَ! 13أَلَمْ يَكْفِكَ أَنَّكَ أَخْرَجْتَنَا مِنْ أَرْضٍ تُدِرُّ لَبَناً وَعَسَلاً لِتُهْلِكَنَا فِي الصَّحْرَاءِ، ثُمَّ تَتَرَأَّسُ عَلَيْنَا؟ 14فَأَنْتَ لَمْ تَقُدْنَا إِلَى أَرْضٍ تَفِيضُ خَيْرَاتٍ، وَلا أَوْرَثْتَنَا حُقُولاً وَكُرُوماً. فَمَنْ تُحَاوِلُ أَنْ تَخْدَعَ؟ إِنَّنَا لَنْ نَحْضُرَ!»
15فَاحْتَدَمَ غَيْظُ مُوسَى وَقَالَ لِلرَّبِّ: «لا تَقْبَلْ تَقْدِمَتَهُمَا، فَأَنَا لَمْ آخُذْ حَتَّى حِمَاراً وَاحِداً مِنْهُمَا، وَلَمْ أُسِئْ إِلَى أَحَدٍ مِنْهُمَا».
16وَقَالَ مُوسَى لِقُورَحَ: «امْثُلْ أَنْتَ وَجَمَاعَتُكَ كُلُّهَا أَمَامَ الرَّبِّ غَداً، وَكَذَلِكَ يَحْضُرُ هَرُونُ أَيْضاً. 17وَلْيَأْخُذْ كُلٌّ مِنْكُمْ مَجْمَرَتَهُ وَضَعُوا فِيهَا بَخُوراً، وَلْيُقَدِّمْ كُلُّ وَاحِدٍ مَجْمَرَتَهُ، فَتَكُونَ مِئَتَيْنِ وَخَمْسِينَ مَجْمَرَةً، وَكَذَلِكَ خُذْ أَنْتَ وَهَرُونُ، كُلُّ وَاحِدٍ مَجْمَرَتَهُ». 18فَجَاءَ كُلُّ وَاحِدٍ بِمَجْمَرَتِهِ وَوَضَعُوا فِيهَا نَاراً وَبَخُوراً، وَمَثَلُوا عِنْدَ مَدْخَلِ خَيْمَةِ الاجْتِمَاعِ مَعَ مُوسَى وَهَرُونَ. 19وَحَشَدَ قُورَحُ عَلَيْهِمَا كُلَّ الْجَمَاعَةِ الْمُتَآمِرَةِ عِنْدَ مَدْخَلِ خَيْمَةِ الاجْتِمَاعِ، فَتَرَاءَى آنَئِذٍ مَجْدُ الرَّبِّ لِلْجَمَاعَةِ كُلِّهَا.
20وَقَالَ الرَّبُّ لِمُوسَى وَهَرُونَ: 21«افْتَرِزَا مِنْ بَيْنِ هَذِهِ الْجَمَاعَةِ لأَنِّي سَأُفْنِيهِمْ فِي لَحْظَةٍ». 22فَانْطَرَحَا عَلَى وَجْهَيْهِمَا وَابْتَهَلا قَائِلَيْنِ: «اللهُمَّ، يَا إِلَهَ أَرْوَاحِ جَمِيعِ الْبَشَرِ، أَتَسْخَطُ عَلَى الْجَمَاعَةِ كُلِّهَا مِنْ أَجْلِ خَطِيئَةِ رَجُلٍ وَاحِدٍ؟» 23فَقَالَ الرَّبُّ لِمُوسَى: 24«اطْلُبْ مِنَ الشَّعْبِ أَنْ يَبْتَعِدُوا مِنْ حَوَالَيْ خِيَامِ قُورَحَ وَدَاثَانَ وَأَبِيرَامَ».
25فَذَهَبَ مُوسَى إِلَى دَاثَانَ وَأَبِيرَامَ، وَتَبِعَهُ شُيُوخُ إِسْرَائِيلَ، 26وَقَالَ لِلْجَمَاعَةِ كُلِّهَا: «ابْتَعِدُوا عَنْ خِيَامِ هَؤُلاءِ الْقَوْمِ الأَشْرَارِ، وَلا تَلْمَسُوا شَيْئاً مِمَّا لَهُمْ لِئَلّا تَهْلِكُوا مِنَ جَرَّاءِ خَطَايَاهُمْ». 27فَابْتَعَدُوا مِنْ حَوَالَيْ خِيَامِ قُورَحَ وَدَاثَانَ وَأَبِيرَامَ، وَخَرَجَ دَاثَانُ وَأَبِيرَامُ، وَوَقَفَا أَمَامَ خَيْمَتَيْهِمَا مَعَ زَوْجَاتِهِمَا وَأَوْلادِهِمَا صِغَاراً وَكِبَاراً. 28فَقَالَ مُوسَى: «بِهَذَا تَعْرِفُونَ أَنَّ الرَّبَّ قَدْ أَرْسَلَنِي لأُجْرِيَ كُلَّ هَذِهِ الأَعْمَالِ، وَأَنَّهَا لَيْسَتْ صَادِرَةً عَنْ نَفْسِي: 29إِنْ مَاتَ هَؤُلاءِ مَوْتاً طَبِيعِيًّا، أَوِ ابْتُلُوا بِمَا يُبْتَلَى بِهِ النَّاسُ عَادَةً، فَلا يَكُونُ الرَّبُّ قَدْ أَرْسَلَنِي. 30وَلَكِنْ إِنْ أَجْرَى الرَّبُّ أَمْراً جَدِيداً، وَانْشَقَّتِ الأَرْضُ وَابْتَلَعَتْهُمْ مَعَ كُلِّ مَالَهُمْ، وَدُفِنُوا فِي بَاطِنِ الأَرْضِ أَحْيَاءَ، عِنْدَئِذٍ تُدْرِكُونَ أَنَّ هَؤُلاءِ الْقَوْمَ قَدِ ازْدَرَوْا بِالرَّبِّ».
31وَحَالَمَا انْتَهَى مِنْ كَلامِهِ انْشَقَّتِ الأَرْضُ تَحْتَهُمْ، 32وَفَتَحَتْ فَاهَا وَابْتَلَعَتْهُمْ مَعَ بُيُوتِهِمْ، كَمَا ابْتَلَعَتْ رِجَالَ قُورَحَ مَعَ كُلِّ مَا يَمْلِكُونَ. 33فَاخْتَفَوْا هُمْ وَكُلُّ مَا يَمْلِكُونَ أَحْيَاءَ فِي بَاطِنِ الأَرْضِ الَّتِي انْطَبَقَتْ عَلَيْهِمْ، فَبَادُوا مِنْ بَيْنِ الْجَمَاعَةِ. 34وَهَرَبَ الإِسْرَائِيلِيُّونَ الَّذِينَ حَوْلَهُمْ مِنْ صَوْتِ صَرَخَاتِهِمْ قَائِلِينَ: «لِئَلّا تَبْتَلِعَنَا الأَرْضُ». 35وَانْدَلَعَتْ نَارٌ مِنْ عِنْدِ الرَّبِّ فَالْتَهَمَتِ الْمِئَتَيْنِ وَالْخَمْسِينَ رَجُلاً الَّذِينَ قَرَّبُوا الْبَخُورَ.
36ثُمَّ قَالَ الرَّبُّ لِمُوسَى: 37«اطْلُبْ مِنْ أَلِعَازَارَ بْنِ هَرُونَ الْكَاهِنِ أَنْ يَجْمَعَ الْمَجَامِرَ مِنَ الْحَرِيقِ، وَلْيَذْرِ مَا فِيهَا مِنْ جَمْرٍ فَإِنَّهَا قَدْ تَقَدَّسَتْ. 38وَاطْرُقُوا مَجَامِرَ هَؤُلاءِ الَّذِينَ أَخْطَأُوا فِي حَقِّ نُفُوسِهِمْ صَفَائِحَ، لِتَكُونَ غِشَاءً لِلْمَذْبَحِ، لأَنَّهُمْ قَدَّمُوهَا فِي حَضْرَةِ الرَّبِّ فَتَقَدَّسَتْ، فَتَكُونُ عِبْرَةً لِبَنِي إِسْرَائِيلَ». 39فَجَمَعَ أَلِعَازَارُ الْكَاهِنُ مَجَامِرَ النُّحَاسِ الَّتِي قَرَّبَهَا الْمُحْتَرِقُونَ، فَطُرِقَتْ غِشَاءً لِلْمَذْبَحِ، 40عِبْرَةً لِبَنِي إِسْرَائِيلَ لِكَيْ لَا يَدْنُوَ أَحَدٌ مِنْ غَيْرِ نَسْلِ هَرُونَ لِيُبَخِّرَ فِي حَضْرَةِ الرَّبِّ، فَيُصِيبَهُ مَا أَصَابَ قُورَحَ وَجَمَاعَتَهُ، كَمَا كَلَّمَ الرَّبُّ مُوسَى.
41وَفِي الْيَوْمِ الثَّانِي تَذَمَّرَ جَمِيعُ بَنِي إِسْرَائِيلَ عَلَى مُوسَى وَهَرُونَ قَائِلِينَ: «لَقَدْ قَتَلْتُمَا شَعْبَ الرَّبِّ». 42فَلَمَّا اجْتَمَعَتِ الْجَمَاعَةُ عَلَى مُوسَى وَهَرُونَ مَضَيَا إِلَى خَيْمَةِ الاجْتِمَاعِ، وَإذَا بِالسَّحَابَةِ قَدْ غَطَّتْهَا وَمَجْدُ الرَّبِّ قَدْ تَرَاءَى. 43فَأَقْبَلَ مُوسَى وَهَرُونُ إِلَى أَمَامِ خَيْمَةِ الاجْتِمَاعِ. 44فَقَالَ الرَّبُّ لِمُوسَى: 45«اخْرُجَا مِنْ بَيْنِ هَذِهِ الْجَمَاعَةِ لأَنَّنِي سَأُفْنِيهِمْ فِي لَحْظَةٍ». فَخَرَّا عَلَى وَجْهَيْهِمَا 46ثُمَّ قَالَ مُوسَى لِهَرُونَ: «خُذِ الْمَجْمَرَةَ وَضَعْ فِيهَا نَاراً مِنْ عَلَى الْمَذْبَحِ، وَأَيْضاً بَخُوراً، وَأَسْرِعْ إِلَى الْجَمَاعَةِ لِتُكَفِّرَ عَنْهُمْ، لأَنَّ الْغَضَبَ الْمُحْتَدِمَ قَدْ صَدَرَ عَنِ الرَّبِّ وَتَفَشَّى فِيهِمِ الْوَبَأُ». 47فَنَفَّذَ هَرُونُ أَمْرَ مُوسَى، وَأَسْرَعَ إِلَى وَسَطِ الْجَمَاعَةِ، وَإذَا بِالْوَبَأِ قَدِ ابْتَدَأَ يَتَفَشَّى فِيهِمْ، فَوَضَعَ الْبَخُورَ وَكَفَّرَ عَنِ الشَّعْبِ. 48وَوَقَفَ هَرُونُ بَيْنَ الْمَوْتَى وَالأَحْيَاءِ، فَتَوَقَّفَ الوَبَأُ. 49فَكَانَ الَّذِينَ هَلَكُوا بِالْوَبَإِ أَرْبَعَةَ عَشَرَ أَلْفاً وَسَبْعَ مِئَةٍ، عَدَا الَّذِينَ مَاتُوا بِسَبَبِ قُورَحَ. 50ثُمَّ رَجَعَ هَرُونُ إِلَى مُوسَى عِنْدَ مَدْخَلِ خَيْمَةِ الاجْتِمَاعِ وَقَدْ تَوَقَّفَ سَرَيَانُ الْوَبَإِ.
Moses ledarskap ifrågasätts
Uppror i lägret
1Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, och några män från Rubens stam, Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, 2intalade folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 ansedda förtroendevalda ledare.
3De gick till Mose och Aron och sa: ”Nu har ni gått för långt! Alla i menigheten är heliga och Herren är med oss allihop. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som förmer än Herrens församling?”
4När Mose hörde detta, föll han ner på marken med ansiktet mot jorden 5och sedan sa han till Korach och dem som var med honom: ”I morgon ska Herren visa vem som är hans, vem som är helig och vem som han låter komma nära honom. Den som han väljer får komma nära honom. 6Så här ska ni göra: Du Korach och de andra som är med dig, ska ta rökelsekar 7och tända dem i morgon. Lägg rökelse i dem inför Herren och den som Herren har utvalt, är den helige. Det är ni leviter som har gått för långt!”
8Sedan sa Mose till Korach: ”Hör på, ni leviter! 9Är det inte tillräckligt att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans boning och står framför menigheten och tjänar dem? 10Du och dina levitiska bröder har ju fått komma nära honom, men nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också! 11Det är mot Herren du och de dina har sammansvurit er. Och vem är egentligen Aron att ni knotar mot honom?”
12Därefter kallade Mose till sig Datan och Aviram, Eliavs söner, men de vägrade att komma.
13”Är det inte illa nog att du ledde oss bort från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss här i öknen?” sa de. ”Nu tänker du göra dig till herre över oss också! 14Dessutom har du inte lett oss in i ett land som flyter av mjölk och honung och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Vill du förblinda de här människorna? Nej, vi kommer inte!”
15Då blev Mose vred och sa till Herren: ”Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.”
16Och till Korach sa han: ”I morgon ska du med de dina och Aron ställa er här inför Herren. 17Ni ska ha med er var sitt rökelsekar med rökelse, sammanlagt 250 stycken. Du och Aron ska också ha med era rökelsekar.”
18De kom dit med sina rökelsekar, lade eld i dem och sedan rökelse på dem och stod vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. 19När Korach hade samlat hela menigheten mitt emot dem vid ingången till uppenbarelsetältet, visade sig Herrens härlighet för dem alla 20och Herren sa till Mose och Aron: 21”Gå bort från denna menighet så att jag kan döda dem omedelbart!”
22Men Mose och Aron kastade sig ner på marken och sa: ”Gud, du som är Gud över hela mänsklighetens ande, måste du låta din vrede gå ut över hela menigheten bara för att en man syndar?”
Guds straff för upproret
23Då sa Herren till Mose: 24”Säg till folket att hålla sig borta från Korachs, Datans och Avirams tält!”
25Mose gick då bort till Datans och Avirams tält, följd av Israels äldste. 26”Akta er!” ropade han till menigheten. ”Var inte i närheten av dessa gudlösa mäns tält och rör ingenting som är deras, så att ni inte förgås tillsammans med dem för alla deras synders skull.”
27Alla drog sig då undan från Korachs, Datans och Avirams tält, medan Datan och Aviram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.
28Och Mose sa: ”Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv. 29Om de här människorna dör en naturlig död och delar alla människors erfarenhet, då har inte Herren sänt mig. 30Men om Herren gör något nytt så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.”
31Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem 32och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer, allt Korachs folk och deras tillhörigheter. 33De for levande ner i dödsriket med allt de ägde, marken slöt sig sedan över dem och de var borta från menigheten. 34Alla israeliterna i deras närhet flydde när de skrek: ”Vi kommer att uppslukas av jorden!” 35Eld kom då ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.
36Herren sa till Mose: 37”Säg till Elasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga. De glödande kolen ska han strö längre bort. 38Av rökelsekaren som tillhörde dessa syndare som miste sitt liv ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren och altarplåtarna ska finnas där som en varning för Israels folk.”
39Prästen Elasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar som burits fram av dem som nu förbränts och hamrade ut dem till plåtar att täcka altaret med. 40Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Korach och hans anhängare hända honom. Allt detta gjorde Elasar som Herren befallt genom Mose.
41Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: ”Ni har dödat Herrens folk!”
42Snart hade menigheten samlats mot Mose och Aron och medan de stod där och såg upp mot uppenbarelsetältet, täcktes det av molnet med Herrens härlighet som visade sig. 43Då kom Mose och Aron och ställde sig framför uppenbarelsetältet 44och Herren sa till Mose: 45”Skynda dig bort från denna menighet så att jag omedelbart kan döda dem!” Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.
46”Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret i det”, sa Mose därefter till Aron. ”Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Herrens vrede har kommit lös och hemsökelsen har redan börjat.”
47Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Hemsökelsen hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla 48och medan han stod där mitt bland levande och döda, upphörde hemsökelsen. 49Men då hade redan 14 700 människor hunnit dö, förutom dem som dött tillsammans med Korach.
50När hemsökelsen hade upphört helt, återvände Aron till Mose vid ingången till tältet.
