طرح إرميا في الجب
1وَبَلَغَ مَسَامِعَ شَفَطْيَا بْنِ مَتَّانَ، وَجَدَلْيَا بْنِ فَشْحُورَ، وَيُوخَلَ بْنِ شَلَمْيَا، وَفَشْحُورَ بْنِ مَلْكِيَّا، الْكَلامُ الَّذِي كَانَ إِرْمِيَا يُخَاطِبُ بِهِ كُلَّ الشَّعْبِ قَائِلاً: 2«هَذَا مَا يُعْلِنُهُ الرَّبُّ: إِنَّ كُلَّ مَنْ يَمْكُثُ فِي هَذِهِ الْمَدِينَةِ يَمُوتُ بِحَدِّ السَّيْفِ وَبِالْجُوعِ وَالْوَبَاءِ. أَمَّا مَنْ يَلْجَأْ إِلَى الْكَلْدَانِيِّينَ فَإِنَّهُ يَنْجُو بِنَفْسِهِ وَيُفْلِتُ بِحَيَاتِهِ وَيَحْيَا. 3سَتُسَلَّمُ هَذِهِ الْمَدِينَةُ حَتْماً إِلَى يَدِ جَيْشِ مَلِكِ بَابِلَ فَيَسْتَوْلِي عَلَيْهَا». 4فَقَالَ رُؤَسَاءُ الْبِلادِ لِلْمَلِكِ: «يَجِبُ إِعْدَامُ هَذَا الرَّجُلِ، لأَنَّهُ يُثَبِّطُ عَزِيمَةَ الْمُحَارِبِينَ الْبَاقِينَ فِي هَذِهِ الْمَدِينَةِ وَعَزِيمَةَ سَائِرِ الشَّعْبِ، لأَنَّهُ يُخَاطِبُهُمْ بِمِثْلِ هَذَا الْكَلامِ. فَهَذَا الرَّجُلُ لَا يَلْتَمِسُ لِهَذَا الشَّعْبِ خَيْراً بَلْ شَرّاً». 5فَأَجَابَ الْمَلِكُ صِدْقِيَّا: «هَا هُوَ بَيْنَ أَيْدِيكُمْ. افْعَلُوا بِهِ مَا تَشَاؤُونَ، لأَنَّ الْمَلِكَ لَا يَسْتَطِيعُ أَنْ يُعَارِضَكُمْ». 6فَأَخَذُوا إِرْمِيَا وَطَرَحُوهُ فِي جُبِّ مَلْكِيَّا ابْنِ الْمَلِكِ الْقَائِمِ فِي دَارِ الْحَرَسِ. وَدَلَّوْا إِرْمِيَا بِحِبَالٍ، وَلَمْ يَكُنْ فِي الْجُبِّ مَاءٌ بَلْ وَحْلٌ، فَغَاصَ فِيهِ إِرْمِيَا.
7فَلَمَّا سَمِعَ عَبْدَ مَلِكُ الْخَصِيُّ الإِثْيُوبِيُّ الْمُقِيمُ فِي قَصْرِ الْمَلِكِ أَنَّهُمْ أَلْقَوْا بِإِرْمِيَا فِي الْجُبِّ، وَكَانَ الْمَلِكُ آنَئِذٍ جَالِساً فِي بَوَّابَةِ بِنْيَامِينَ، 8غَادَرَ عَبْدَ مَلِكُ الْقَصْرَ، وَقَالَ لِلْمَلِكِ: 9«يَامَوْلايَ الْمَلِكَ، قَدْ أَسَاءَ هَؤُلاءِ الرِّجَالُ إِلَى إِرْمِيَا النَّبِيِّ بِمَا أَوْقَعُوهُ بِهِ مِنْ شَرٍّ حِينَ زَجُّوهُ فِي الْجُبِّ. فَإِنَّهُ لابُدَّ أَنْ يَتَعَرَّضَ لِلْمَوْتِ مِنْ جَرَّاءِ الْجُوعِ، إِذْ لَا خُبْزَ فِي الْمَدِينَةِ». 10فَأَمَرَ الْمَلِكُ عَبْدَمَلِكَ الإِثْيُوبِيَّ: «اصْطَحِبْ مَعَكَ مِنْ هُنَا ثَلاثِينَ رَجُلاً، وَاسْحَبْ إِرْمِيَا مِنَ الْجُبِّ قَبْلَ أَنْ يَمُوتَ». 11فَاصْطَحَبَ عَبْدَ مَلِكُ الرِّجَالَ مَعَهَ، وَمَضَى إِلَى قَصْرِ الْمَلِكِ إِلَى قَبْوِ الْمُسْتَوْدَعِ، وَأَخَذَ مِنْ هُنَاكَ ثِيَاباً رَثَّةً، وَخِرَقاً بَالِيَةً، وَدَلّاهَا إِلَى إِرْمِيَا إِلَى الْجُبِّ بِحِبَالٍ، 12وَقَالَ لإِرْمِيَا: «ضَعِ الثِّيَابَ الرَّثَّةَ وَالْخِرَقَ الْبَالِيَةَ بَيْنَ إِبْطَيْكَ وَالْحِبَالِ». فَفَعَلَ إِرْمِيَا كَذَلِكَ. 13فَسَحَبُوا إِرْمِيَا بِالْحِبَالِ وَأَخْرَجُوهُ مِنَ الْجُبِّ. وَمَكَثَ إِرْمِيَا فِي دَارِ الْحَرَسِ.
صدقيا يستجوب إرميا ثانية
14ثُمَّ بَعَثَ الْمَلِكُ صِدْقِيَّا وَاسْتَدْعَى إِلَيْهِ إِرْمِيَا النَّبِيَّ، وَاسْتَقْبَلَهُ فِي الْمَدْخَلِ الثَّالِثِ لِهَيْكَلِ الرَّبِّ. وَقَالَ الْمَلِكُ لإِرْمِيَا: «أَسَأَلُكَ عَنْ أَمْرٍ فَلا تَكْتُمْ عَنِّي شَيْئاً». 15فَأَجَابَ إِرْمِيَا صِدْقِيَّا: «إِنْ أَنْبَأْتُكَ، أَلا تَقْتُلُنِي حَتْماً؟ وَإِنْ أَشَرْتُ عَلَيْكَ فَأَنْتَ لَا تَقْبَلُ مَشُورَتِي». 16فَحَلَفَ الْمَلِكُ صِدْقِيَّا لإِرْمِيَا سِرّاً قَائِلاً: «حَيٌّ هُوَ الرَّبُّ الَّذِي صَنَعَ لَنَا أَنْفُسَنَا، أَنِّي لَا أَقْتُلُكَ وَلا أُسَلِّمُكَ إِلَى يَدِ أَعْدَائِكَ طَالِبِي نَفْسِكَ».
17عِنْدَئِذٍ قَالَ إِرْمِيَا لِصِدْقِيَّا: «هَذَا مَا يُعْلِنُهُ الرَّبُّ الْقَدِيرُ إِلَهُ إِسْرَائِيلَ: إِنِ اسْتَسْلَمْتَ إِلَى قُوَّادِ مَلِكِ بَابِلَ تَنْجُو بِنَفْسِكَ مِنَ الْمَوْتِ، وَلا تُحْرَقُ هَذِهِ الْمَدِينَةُ بِالنَّارِ بَلْ تَحْيَا أَنْتَ وَأَهْلُ بَيْتِكَ. 18وَلَكِنْ إِنْ لَمْ تَسْتَسْلِمْ لِقُوَّادِ مَلِكِ بَابِلَ فَإِنَّ هَذِهِ الْمَدِينَةَ تَقَعُ فِي قَبْضَةِ الْكَلْدَانِيِّينَ، فَيُحْرِقُونَهَا بِالنَّارِ، وَأَنْتَ لَا تُفْلِتُ مِنْ أَيْدِيهِمْ». 19فَأَجَابَ الْمَلِكُ: «أَخْشَى أَنْ أَقَعَ فِي يَدِ الْيَهُودِ الَّذِينَ لَجَأُوا إِلَى الْكَلْدَانِيِّينَ فَيَسْخَرُوا مِنِّي». 20فَقَالَ إِرْمِيَا: «إِنَّكَ لَنْ تُسَلَّمَ إِلَيْهِمْ. اسْمَعْ لِصَوْتِ الرَّبِّ فِي كُلِّ مَا أَقُولُهُ لَكَ، فَتَنْعَمَ بِالْخَيْرِ وَتَنْجُوَ نَفْسُكَ. 21لَكِنْ إِنْ أَبَيْتَ الاسْتِسْلامَ، فَإِلَيْكَ الرُّؤْيَا الَّتِي أَعْلَنَهَا لِيَ الرَّبُّ: 22هَا جَمِيعُ النِّسَاءِ اللَّوَاتِي مَابَرِحْنَ فِي قَصْرِ مَلِكِ يَهُوذَا يُؤْسَرْنَ وَيُحْمَلْنَ إِلَى قُوَّادِ مَلِكِ بَابِلَ، وَهُنَّ قَائِلاتٍ: قَدْ خَدَعَكَ أَصْدِقَاؤُكَ مَوْضِعُ ثِقَتِكَ وَتَغَلَّبُوا عَلَى رَأْيِكَ. وَحَالَمَا غَرِقَتْ رِجْلاكَ فِي الْحَمْأَةِ تَخَلَّوْا عَنْكَ. 23وَتُحْمَلُ جَمِيعُ نِسَائِكَ وَأَبْنَائِكَ إِلَى الْكَلْدَانِيِّينَ، وَأَنْتَ لَا تُفْلِتُ مِنْ أَيْدِيهِمْ، بَلْ يَأْسِرُكَ مَلِكُ بَابِلَ، وَتُحْرَقُ هَذِهِ الْمَدِينَةُ بِالنَّارِ».
24فَقَالَ صِدْقِيَّا لإِرْمِيَا: «اكْتُمْ هَذَا الْحَدِيثَ فَلا يَعْلَمُ بِهِ أَحَدٌ لِئَلَّا تَمُوتَ. 25فَإِذَا سَمِعَ الرُّؤَسَاءُ أَنِّي تَحَدَّثْتُ إِلَيْكَ وَسَأَلُوكَ: بِمَاذَا خَاطَبْتَ الْمَلِكَ، وَمَاذَا قَالَ الْمَلِكُ؟ لَا تَكْتُمْ عَنَّا شَيْئاً، وَنَحْنُ لَنْ نَقْتُلَكَ. 26فَأَجِبْهُمْ: إِنِّي تَوَسَّلْتُ إِلَى الْمَلِكِ أَنْ لَا يَرُدَّنِي إِلَى بَيْتِ يُونَاثَانَ لأَمُوتَ هُنَاكَ». 27فَأَقْبَلَ كُلُّ الرُّؤَسَاءِ إِلَى إِرْمِيَا وَاسْتَجْوَبُوهُ، فَأَخْبَرَهُمْ بِمُقْتَضَى مَا أَوْصَاهُ بِهِ الْمَلِكُ مِنْ كَلامٍ. فَكَفُّوا عَنْهُ لأَنَّ الْحَدِيثَ الَّذِي دَارَ بَيْنَهُمَا لَمْ يَشِعْ. 28فَأَقَامَ إِرْمِيَا فِي دَارِ الْحَرَسِ إِلَى الْيَوْمِ الَّذِي سَقَطَتْ فِيهِ أُورُشَلِيمُ.
Jeremia befrias
1Shefatja, Mattans son, Gedalja, Pashchurs son, Jukal, Shelemjas son, och Pashchur, Malkias son, hörde Jeremia säga till allt folket: 2”Så säger Herren: ’Den som blir kvar i denna stad ska dö genom svärd, hunger eller pest, men den som överlämnar sig till kaldéerna får behålla sitt liv som byte, han får leva.’ 3Så säger Herren: ’Denna stad ska överlämnas åt den babyloniske kungen, och han ska inta den.’ ”
4Då sa furstarna till kungen: ”Den mannen måste dö. Han gör ju soldaterna som finns kvar i denna stad och allt folket missmodiga, när han talar så till dem. Denne man söker inte folkets väl utan dess fördärv.”
5Kung Sidkia svarade: ”Gör vad ni vill med honom. Kungen kan inte hindra er.”38:5 I den sista satsen är grundtextens innebörd osäker. Kungen kan ha känt sig maktlös mot dem, förmådde ingenting mot dem som ville förgöra profeten. 6De tog då Jeremia och kastade honom i kungasonen Malkias brunn på vaktgården. De sänkte ner Jeremia med rep. Det fanns inget vatten i brunnen, bara gyttja, som Jeremia sjönk ner i.
7Nubiern Eved-Melek, en hovman som befann sig i kungapalatset, hörde att Jeremia kastats ner i brunnen. Kungen satt då i Benjaminporten. 8Eved-Melek gick ut från kungapalatset och sa till kungen: 9”Min herre och kung, dessa män har gjort illa i allt som de gjort mot profeten Jeremia, som de sänkt ner i brunnen. Där kommer han att svälta ihjäl, för det finns inte längre något bröd i staden.”
10Kungen befallde då nubiern Eved-Melek att ta med sig trettio38:10 Enligt en handskrift tre. män och dra upp Jeremia så att han inte skulle dö. 11Eved-Melek tog med sig männen till ett förråd under kungapalatsets skattkammare, tog därifrån trasor och utslitna kläder och sänkte ner dem med rep till Jeremia i brunnen. 12Nubiern Eved-Melek sa till Jeremia: ”Lägg trasorna och de utslitna kläderna under armarna, mellan dem och repet.” Jeremia gjorde så, 13och de drog upp honom med repen ur brunnen. Jeremia fick sedan stanna på vaktgården.
Jeremia och Sidkia
14Kung Sidkia skickade efter profeten Jeremia och lät hämta honom till sig vid tredje ingången till Herrens hus. Kungen sa till Jeremia: ”Det är något jag vill fråga dig om. Dölj inget för mig.” 15Jeremia svarade Sidkia: ”Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd kommer du inte att lyssna på mig.” 16Kung Sidkia svor då i hemlighet en ed till Jeremia och sa: ”Så sant Herren lever, han som gett oss livet, jag ska inte döda dig eller överlämna dig åt dem som är ute efter ditt liv.”
17Då sa Jeremia till Sidkia: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Om du överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar ska du få leva, och denna stad ska inte brännas ner, utan du och din familj ska få leva. 18Men om du inte överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar, ska denna stad ges i kaldéernas händer, och de ska bränna ner den, och du själv ska inte kunna komma undan dem.’ ”
19Kung Sidkia sa till Jeremia: ”Jag är rädd för dem från Juda som gått över till kaldéerna, att man ska överlämna mig åt dem och de ska misshandla mig.” 20Jeremia svarade: ”De kommer inte att överlämna dig. Lyssna nu bara till Herren, till det jag säger dig. Då ska det gå dig väl och ditt liv kommer att skonas. 21Men om du vägrar kapitulera, är detta vad Herren har uppenbarat för mig: 22Alla kvinnor som finns kvar i Juda kungs palats ska föras ut till den babyloniske kungens furstar. Dessa kvinnor ska säga:
’Dina vänner har förlett dig
och fått makt över dig.
När dina fötter sjönk i gyttjan
vände de dig ryggen.’
23Alla dina hustrur och barn ska föras ut till kaldéerna, och du ska inte komma undan dem. Du kommer att bli tillfångatagen av kungen av Babylonien, och denna stad kommer att brännas ner.”
24Då sa Sidkia till Jeremia: ”Låt inte någon få veta om detta samtal, så att du inte riskerar att dö. 25Om furstarna får höra att jag har talat med dig, kommer de till dig och säger: ’Tala om för oss vad du sa till kungen! Dölj ingenting för oss, annars dödar vi dig. Berätta också vad kungen sa till dig!’ 26Då ska du bara säga till dem: ’Jag vädjade till kungen att inte sända mig tillbaka till Jonatans hus, för att dö där.’ ”
27Så kom alla furstarna till Jeremia och frågade ut honom. Han svarade precis som kungen hade befallt honom, och sedan sa de inget mer. Ingen hade ju hört samtalet. 28Jeremia blev kvar på vaktgården, till den dag då Jerusalem intogs.
