New American Standard Bible

Lamentations 1

The Sorrows of Zion

1How lonely sits the city
That was full of people!
She has become like a widow
Who was once great among the nations!
She who was a princess among the [a]provinces
Has become a forced laborer!
She weeps bitterly in the night
And her tears are on her cheeks;
She has none to comfort her
Among all her lovers.
All her friends have dealt treacherously with her;
They have become her enemies.
Judah has gone into exile [b]under affliction
And [c]under [d]harsh servitude;
She dwells among the nations,
But she has found no rest;
All her pursuers have overtaken her
In the midst of [e]distress.
The roads [f]of Zion are in mourning
Because no one comes to the appointed feasts.
All her gates are desolate;
Her priests are groaning,
Her virgins are afflicted,
And she herself [g]is bitter.
Her adversaries have become [h]her masters,
Her enemies [i]prosper;
For the Lord has caused her grief
Because of the multitude of her transgressions;
Her little ones have gone away
As captives before the adversary.
All her majesty
Has departed from the daughter of Zion;
Her princes have become like deer
That have found no pasture;
And they have [j]fled without strength
Before the pursuer.
In the days of her affliction and homelessness
Jerusalem remembers all her precious things
That were from the days of old,
When her people fell into the hand of the adversary
And no one helped her.
The adversaries saw her,
They mocked at her [k]ruin.
Jerusalem sinned greatly,
Therefore she has become an unclean thing.
All who honored her despise her
Because they have seen her nakedness;
Even she herself groans and turns away.
Her uncleanness was in her skirts;
She [l]did not consider her future.
Therefore she has [m]fallen astonishingly;
She has no comforter.
“See, O Lord, my affliction,
For the enemy has magnified himself!”
10 The adversary has stretched out his hand
Over all her precious things,
For she has seen the nations enter her sanctuary,
The ones whom You commanded
That they should not enter into Your congregation.
11 All her people groan seeking bread;
They have given their precious things for food
To restore their [n]lives themselves.
“See, O Lord, and look,
For I am despised.”
12 “Is it nothing to all you who pass this way?
Look and see if there is any [o]pain like my [p]pain
Which was severely dealt out to me,
Which the Lord inflicted on the day of His fierce anger.
13 “From on high He sent fire into my bones,
And it [q]prevailed over them.
He has spread a net for my feet;
He has turned me back;
He has made me desolate,
[r]Faint all day long.
14 “The yoke of my transgressions is bound;
By His hand they are knit together.
They have come upon my neck;
He has made my strength [s]fail.
The Lord has given me into the hands
Of those against whom I am not able to stand.
15 “The Lord has rejected all my strong men
In my midst;
He has called an appointed [t]time against me
To crush my young men;
The Lord has trodden as in a wine press
The virgin daughter of Judah.
16 “For these things I weep;
[u]My eyes run down with water;
Because far from me is a comforter,
One who restores my soul.
My children are desolate
Because the enemy has prevailed.”
17 Zion stretches out her hands;
There is no one to comfort her;
The Lord has commanded concerning Jacob
That the ones round about him should be his adversaries;
Jerusalem has become an unclean thing among them.
18 “The Lord is righteous;
For I have rebelled against His [v]command;
Hear now, all peoples,
And behold my [w]pain;
My virgins and my young men
Have gone into captivity.
19 “I called to my lovers, but they deceived me;
My priests and my elders perished in the city
While they sought food to restore [x]their strength themselves.
20 “See, O Lord, for I am in distress;
My [y]spirit is greatly troubled;
My heart is overturned within me,
For I have been very rebellious.
In the street the sword [z]slays;
In the house it is like death.
21 “They have heard that I groan;
There is no one to comfort me;
All my enemies have heard of my [aa]calamity;
They are glad that You have done it.
Oh, that You would bring the day which You have proclaimed,
That they may become like me.
22 “Let all their wickedness come before You;
And deal with them as You have dealt with me
For all my transgressions;
For my groans are many and my heart is faint.”

Notas al pie

  1. Lamentations 1:1 Or districts
  2. Lamentations 1:3 Or by reason of
  3. Lamentations 1:3 Or by reason of
  4. Lamentations 1:3 Lit great
  5. Lamentations 1:3 Or narrow places
  6. Lamentations 1:4 Or to
  7. Lamentations 1:4 Or suffers bitterly
  8. Lamentations 1:5 Lit head
  9. Lamentations 1:5 Or are at ease
  10. Lamentations 1:6 Lit gone
  11. Lamentations 1:7 Lit cessation
  12. Lamentations 1:9 Lit did not remember her latter end
  13. Lamentations 1:9 Lit come down
  14. Lamentations 1:11 Lit soul
  15. Lamentations 1:12 Or sorrow
  16. Lamentations 1:12 Or sorrow
  17. Lamentations 1:13 Or descended, overthrew
  18. Lamentations 1:13 Or Sick
  19. Lamentations 1:14 Lit stumble
  20. Lamentations 1:15 Or feast
  21. Lamentations 1:16 Lit My eye, my eye
  22. Lamentations 1:18 Lit mouth
  23. Lamentations 1:18 Or sorrow
  24. Lamentations 1:19 Lit their soul
  25. Lamentations 1:20 Lit inward parts are in ferment
  26. Lamentations 1:20 Lit bereaves
  27. Lamentations 1:21 Lit evil

Swedish Contemporary Bible

Lamentations 1

Första klagosången över Jerusalem[a]

1Se, så övergiven hon sitter,

den folkrika staden!

Som en änka har hon blivit,

hon som var så stor bland folken.

Ländernas drottning

har blivit en slavinna.

2Hon gråter bittert i natten,

hennes kinder blir våta av tårar.

Bland alla vänner som älskade henne

finns nu ingen som tröstar henne.

Alla har svikit henne

och blivit hennes fiender.

3Juda har förts bort i landsflykt

efter förnedring och hård slavtjänst.

Nu bor hon bland andra folk

och finner ingen ro.

Alla hennes förföljare hann ifatt henne,

och ingen flyktväg fanns.

4Vägarna till Sion sörjer,

för ingen kommer till högtiderna.

Alla hennes stadsportar är övergivna.

Hennes präster suckar,

och hennes unga kvinnor jämrar sig,

själv sörjer hon bittert.

5Hennes ovänner har tagit makten,

hennes fiender är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder,

hennes barn har drivits bort i fångenskap,

bortförda av fienden.

6Sion har förlorat all sin prakt.

Hennes furstar är som hjortar

som inte funnit bete,

kraftlösa tvingades de fly

undan sina förföljare.

7I sin misär och hemlöshet

minns Jerusalem alla de skatter

som hon ägde

i gångna tider.

När hennes folk föll i fiendens hand

kom ingen till hennes hjälp.

Motståndarna såg på henne

och skrattade åt hennes undergång.

8Jerusalem har begått svåra synder

och därför orenat sig.

Alla de som ärat henne

föraktar henne nu

när de ser henne naken.

Hon suckar och vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes kläder.

Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.

Hon har sjunkit ofattbart djupt,

och ingen finns som tröstar henne.

Herre, se mitt elände,

fienden triumferar!”

10Motståndaren har räckt ut sin hand

efter alla hennes skatter.

Hon har sett främmande folk

träda in i hennes helgedom,

de som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

11Hela hennes folk suckar

och letar efter bröd.

De byter sina skatter mot mat

för att hålla sig vid liv.

”Se, Herre,

se hur föraktad jag är!”

12”Betyder detta ingenting för er,[b]

alla ni som passerar här längs vägen?

Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga

som är lik den som kommit över mig,

den som Herren har låtit drabba mig

på sin brinnande vredes dag.

13Han har sänt en eld från höjden,

skickat ner den ända in i mitt innersta.

Han har brett ut ett nät för mina fötter,

vänt sig bort från mig

och lämnat mig övergiven,

sjuk och svag dagen lång.

14Till ett ok har mina synder vävts samman,

hans hand knöt ihop dem

och lade dem över min nacke.

Han har tagit all min kraft ifrån mig

och överlämnat mig åt dem

som jag inte kan stå emot.

15Herren har förkastat

alla kämpar som förr fanns hos mig.

Han har kallat samman en armé mot mig

för att krossa mina unga män.

Som i en vinpress har Herren trampat

jungfrun, dottern Juda.

16Därför gråter jag,

tårarna strömmar från mina ögon.

Långt borta från mig är den som kunde trösta

och ge mig ny livslust.

Mina barn är utblottade,

för min fiende har tagit över.”

17Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Herren har uppbådat

alla Jakobs grannfolk som hans fiender.

Jerusalem har blivit

som något orent bland dem.

18Herren är rättfärdig,

för jag var upprorisk mot hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga kvinnor och män

har förts bort i fångenskap.

19Jag kallade på mina älskare,

men de svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

medan de letade efter något att äta

för att hålla sig vid liv.

20Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

mitt hjärta vänder sig inom mig,

så upprorisk som jag varit.

Ute har svärdet gjort mig barnlös,

och inomhus finns bara död.

21Man hör hur jag suckar,

men ingen finns som tröstar mig.

Alla mina fiender har hört om min olycka

och gläds över att du har gjort så här.

Den dag som du förkunnat har du låtit komma,

men för dem ska det gå som för mig.

22Låt all deras ondska komma inför dig,

och gör med dem

så som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Mina suckar är många

och mitt hjärta är tungt.”

Notas al pie

  1. 1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
  2. 1:12 Grundtextens innebörd är osäker.