New American Standard Bible

Jonah 1

Jonah’s Disobedience

1The word of the Lord came to Jonah the son of Amittai saying, “Arise, go to Nineveh the great city and cry against it, for their wickedness has come up before Me.” But Jonah rose up to flee to Tarshish from the presence of the Lord. So he went down to Joppa, found a ship which was going to Tarshish, paid the fare and went down into it to go with them to Tarshish from the presence of the Lord.

The Lord hurled a great wind on the sea and there was a great storm on the sea so that the ship was about to [a]break up. Then the sailors became afraid and every man cried to his god, and they threw the [b]cargo which was in the ship into the sea to lighten it [c]for them. But Jonah had gone below into the hold of the ship, lain down and fallen sound asleep. So the captain approached him and said, “How is it that you are sleeping? Get up, call on your god. Perhaps your god will be concerned about us so that we will not perish.”

Each man said to his mate, “Come, let us cast lots so we may [d]learn on whose account this calamity has struck us.” So they cast lots and the lot fell on Jonah. Then they said to him, “Tell us, now! On whose account has this calamity struck us? What is your occupation? And where do you come from? What is your country? From what people are you?” He said to them, “I am a Hebrew, and I fear the Lord God of heaven who made the sea and the dry land.”

10 Then the men became extremely frightened and they said to him, “[e]How could you do this?” For the men knew that he was fleeing from the presence of the Lord, because he had told them. 11 So they said to him, “What should we do to you that the sea may become calm [f]for us?”—for the sea was becoming increasingly stormy. 12 He said to them, “Pick me up and throw me into the sea. Then the sea will become calm [g]for you, for I know that on account of me this great storm has come upon you.” 13 However, the men [h]rowed desperately to return to land but they could not, for the sea was becoming even stormier against them. 14 Then they called on the Lord and said, “We earnestly pray, O Lord, do not let us perish on account of this man’s life and do not put innocent blood on us; for You, O Lord, have done as You have pleased.”

15 So they picked up Jonah, threw him into the sea, and the sea stopped its raging. 16 Then the men feared the Lord greatly, and they offered a sacrifice to the Lord and made vows.

17 [i]And the Lord appointed a great fish to swallow Jonah, and Jonah was in the stomach of the fish three days and three nights.

Notas al pie

  1. Jonah 1:4 Lit be broken
  2. Jonah 1:5 Lit vessels
  3. Jonah 1:5 Lit from upon them
  4. Jonah 1:7 Lit know
  5. Jonah 1:10 Lit What is this you have done
  6. Jonah 1:11 Lit from upon us
  7. Jonah 1:12 Lit from upon you
  8. Jonah 1:13 Lit dug their oars into the water
  9. Jonah 1:17 Ch 2:1 in Heb

Swedish Contemporary Bible

Jonah 1

Jona flyr från Herrens kallelse

1Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: 2”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” 3Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från Herren.[a]

4Herren sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. 5Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord.

Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. 6Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”

7Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. 8Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” 9Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud, som har gjort hav och land.” 10Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan Herren, för det hade han berättat för dem. 11De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. 12Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” 13Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. 14Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, Herre, har handlat som du har velat!”

15Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. 16Männen greps av stor fruktan för Herren, de offrade till honom och gav löften.

Notas al pie

  1. 1:3 Tarshish låg längst bort i väst, åt motsatt håll från Nineve som låg i öst.