New American Standard Bible

2 Samuel 1

David Learns of Saul’s Death

1Now it came about after the death of Saul, when David had returned from the slaughter of the Amalekites, that David remained two days in Ziklag. On the third day, behold, a man came out of the camp from Saul, with his clothes torn and [a]dust on his head. And it came about when he came to David that he fell to the ground and prostrated himself. Then David said to him, “From where do you come?” And he said to him, “I have escaped from the camp of Israel.” David said to him, “How did things go? Please tell me.” And he said, “The people have fled from the battle, and also many of the people have fallen and are dead; and Saul and Jonathan his son are dead also.” So David said to the young man who told him, “How do you know that Saul and his son Jonathan are dead?” The young man who told him said, “By chance I happened to be on Mount Gilboa, and behold, Saul was leaning on his spear. And behold, the chariots and the horsemen pursued him closely. When he looked behind him, he saw me and called to me. And I said, ‘Here I am.’ He said to me, ‘Who are you?’ And I [b]answered him, ‘I am an Amalekite.’ Then he said to me, ‘Please stand beside me and kill me, for agony has seized me because my [c]life still lingers in me.’ 10 So I stood beside him and killed him, because I knew that he could not live after he had fallen. And I took the crown which was on his head and the bracelet which was on his arm, and I have brought them here to my lord.”

11 Then David took hold of his clothes and tore them, and so also did all the men who were with him. 12 They mourned and wept and fasted until evening for Saul and his son Jonathan and for the people of the Lord and the house of Israel, because they had fallen by the sword. 13 David said to the young man who told him, “Where are you from?” And he [d]answered, “I am the son of an alien, an Amalekite.” 14 Then David said to him, “How is it you were not afraid to stretch out your hand to destroy the Lord’s anointed?” 15 And David called one of the young men and said, “Go, [e]cut him down.” So he struck him and he died. 16 David said to him, “Your blood is on your head, for your mouth has testified against you, saying, ‘I have killed the Lord’s anointed.’”

David’s Dirge for Saul and Jonathan

17 Then David chanted with this lament over Saul and Jonathan his son, 18 and he told them to teach the sons of Judah the song of the bow; behold, it is written in the book of Jashar.

19 [f]Your beauty, O Israel, is slain on your high places!
How have the mighty fallen!
20 “Tell it not in Gath,
Proclaim it not in the streets of Ashkelon,
Or the daughters of the Philistines will rejoice,
The daughters of the uncircumcised will exult.
21 “O mountains of Gilboa,
Let not dew or rain be on you, nor fields of offerings;
For there the shield of the mighty was defiled,
The shield of Saul, not anointed with oil.
22 “From the blood of the slain, from the fat of the mighty,
The bow of Jonathan did not turn back,
And the sword of Saul did not return empty.
23 “Saul and Jonathan, beloved and pleasant in their life,
And in their death they were not parted;
They were swifter than eagles,
They were stronger than lions.
24 “O daughters of Israel, weep over Saul,
Who clothed you luxuriously in scarlet,
Who put ornaments of gold on your apparel.
25 “How have the mighty fallen in the midst of the battle!
Jonathan is slain on your high places.
26 “I am distressed for you, my brother Jonathan;
You have been very pleasant to me.
Your love to me was more wonderful
Than the love of women.
27 “How have the mighty fallen,
And the weapons of war perished!”

Notas al pie

  1. 2 Samuel 1:2 Lit ground
  2. 2 Samuel 1:8 Lit said to
  3. 2 Samuel 1:9 Lit whole life is still in me
  4. 2 Samuel 1:13 Lit said
  5. 2 Samuel 1:15 Lit fall upon him
  6. 2 Samuel 1:19 Lit The

Swedish Contemporary Bible

2 Samuel 1

David blir kung över Juda och Israel

(1:1—5:5)

David blir kung över Juda

David sörjer Saul och Jonatan

1När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. 2Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.[a] Han föll ner inför David i vördnad.

3”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. 4”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”

Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” 5”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.

6”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. 7När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’

8’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. 9’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’

10Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”

11David och hans män slet då sönder sina kläder. 12De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.

13Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.

15Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.

16”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”

Davids sång till Saul och Jonatan

17David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.

19”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.

Dina mäktiga har fallit.

20Berätta det inte för någon i Gat,

låt det inte bli känt på Ashkelons gator,

så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,

de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.

21Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,

ej heller fält för offergåvor.

Där ligger de mäktigas sköld fläckad,

Sauls sköld, inte längre insmord med olja.

22Jonatans båge och Sauls svärd

återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten

och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.

23Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,

var tillsammans även i döden.

De var snabbare än örnar,

starkare än lejon.

24Israels döttrar, gråt över Saul,

som klädde er så vackert i purpurrött

och prydde era kläder med smycken av guld.

25Mäktiga hjältar har fallit i striden.

Jonatan ligger slagen på höjderna.

26Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!

Du var mig så kär.

Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.

27De mäktiga har fallit,

och vapnen är krossade.”

Notas al pie

  1. 1:2 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg.