The Message

Psalm 107

11-3 Oh, thank God—he’s so good!
    His love never runs out.
All of you set free by God, tell the world!
    Tell how he freed you from oppression,
Then rounded you up from all over the place,
    from the four winds, from the seven seas.

4-9 Some of you wandered for years in the desert,
    looking but not finding a good place to live,
Half-starved and parched with thirst,
    staggering and stumbling, on the brink of exhaustion.
Then, in your desperate condition, you called out to God.
    He got you out in the nick of time;
He put your feet on a wonderful road
    that took you straight to a good place to live.
So thank God for his marvelous love,
    for his miracle mercy to the children he loves.
He poured great draughts of water down parched throats;
    the starved and hungry got plenty to eat.

10-16 Some of you were locked in a dark cell,
    cruelly confined behind bars,
Punished for defying God’s Word,
    for turning your back on the High God’s counsel—
A hard sentence, and your hearts so heavy,
    and not a soul in sight to help.
Then you called out to God in your desperate condition;
    he got you out in the nick of time.
He led you out of your dark, dark cell,
    broke open the jail and led you out.
So thank God for his marvelous love,
    for his miracle mercy to the children he loves;
He shattered the heavy jailhouse doors,
    he snapped the prison bars like matchsticks!

17-22 Some of you were sick because you’d lived a bad life,
    your bodies feeling the effects of your sin;
You couldn’t stand the sight of food,
    so miserable you thought you’d be better off dead.
Then you called out to God in your desperate condition;
    he got you out in the nick of time.
He spoke the word that healed you,
    that pulled you back from the brink of death.
So thank God for his marvelous love,
    for his miracle mercy to the children he loves;
Offer thanksgiving sacrifices,
    tell the world what he’s done—sing it out!

23-32 Some of you set sail in big ships;
    you put to sea to do business in faraway ports.
Out at sea you saw God in action,
    saw his breathtaking ways with the ocean:
With a word he called up the wind—
    an ocean storm, towering waves!
You shot high in the sky, then the bottom dropped out;
    your hearts were stuck in your throats.
You were spun like a top, you reeled like a drunk,
    you didn’t know which end was up.
Then you called out to God in your desperate condition;
    he got you out in the nick of time.
He quieted the wind down to a whisper,
    put a muzzle on all the big waves.
And you were so glad when the storm died down,
    and he led you safely back to harbor.
So thank God for his marvelous love,
    for his miracle mercy to the children he loves.
Lift high your praises when the people assemble,
    shout Hallelujah when the elders meet!

33-41 God turned rivers into wasteland,
    springs of water into sunbaked mud;
Luscious orchards became alkali flats
    because of the evil of the people who lived there.
Then he changed wasteland into fresh pools of water,
    arid earth into springs of water,
Brought in the hungry and settled them there;
    they moved in—what a great place to live!
They sowed the fields, they planted vineyards,
    they reaped a bountiful harvest.
He blessed them and they prospered greatly;
    their herds of cattle never decreased.
But abuse and evil and trouble declined
    as he heaped scorn on princes and sent them away.
He gave the poor a safe place to live,
    treated their clans like well-cared-for sheep.

42-43 Good people see this and are glad;
    bad people are speechless, stopped in their tracks.
If you are really wise, you’ll think this over—
    it’s time you appreciated God’s deep love.

Swedish Contemporary Bible

Psalms 107

Femte boken

(107—150)

Psalm 107

Tacksamhet och lovprisning till Herren

1Prisa Herren, för han är god,

hans nåd består för evigt.

2Så ska de säga som Herren har friköpt,

de som han har befriat ur fiendens våld,

3samlat från länderna,

från öster och väster, från norr och söder.

4De irrade omkring i öknen, i ödemarken,

utan att finna någon boplats.

5De var hungriga, törstiga,

och deras liv tynade bort.

6De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

7Han förde dem till den rätta vägen,

till en plats där de kunde bo.

8De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

9Han gav vatten till den törstige

och den hungriges själ mättade han med sitt goda.

10Där fanns de som satt i djupaste mörker,

fångna i lidandets järnbojor,

11för de hade gjort uppror mot Guds ord

och föraktat den Högstes råd.

12Därför lät han dem slita ont.

De föll, och ingen kunde hjälpa dem.

13De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

14Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret

och bröt sönder deras bojor.

15De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

16Han krossar portarna av koppar

och bryter sönder järnbommarna.

17Andra var dåraktiga

och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.

18De avskydde all mat

och närmade sig dödens portar.

19De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

20Han sa bara ett ord och de blev botade,

han räddade dem från graven.

21De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

22De ska frambära tack som offer,

sjunga om allt han gjort.

23Andra seglade på haven med skepp

och drev handel på de stora vattnen.

24De såg Herrens gärningar

och hans under i djupen.

25Han talade, och en stormvind blåste upp,

så att vågorna gick höga.

26De reste sig mot himlen

och störtade sedan mot djupen.

Modet svek dem i olyckan,

27och de raglade och stapplade som berusade,

och all deras vishet var borta.

28De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

29Han lugnade stormen

och vågorna tystnade.

30De gladde sig över att det hade blivit lugnt,

och han förde dem till den hamn dit de ville.

31De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

32De ska prisa honom när folket samlas

och lova honom i de äldstes krets.

33Han förvandlar floder till öken,

vattenkällor till torr mark

34och det bördiga landet till saltöken,

för dess invånares ondska.

35Han gör ökenlandet till sjöar

och det uttorkade landet till vattenkällor.

36Han låter de hungriga bosätta sig där

och bygga en stad att bo i.

37De sår sina åkrar,

planterar sina vingårdar

och får sedan rika skördar.

38Han välsignar dem, och de får många barn.

Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.

39Om de blir färre, blir förödmjukade[a]

och nedtryckta av bekymmer och sorg,

40öser han olycka över härskarna

och låter dem irra omkring i en väglös öken.

41Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck

och låter deras familjer föröka sig som hjordar.

42De rättsinniga ser det och gläder sig,

medan all ondska måste tiga.

43Den som är vis bör lägga detta på minnet

och tänka på Herrens nådegärningar.

Notas al pie

  1. 107:39 Hebreiskans tempusform här och t.o.m. vers 42 kan betyda både något som redan hänt eller något som pågår nu.