The Message

Deuteronomy 1

11-2 These are the sermons Moses preached to all Israel when they were east of the Jordan River in the Arabah Wilderness, opposite Suph, in the vicinity of Paran, Tophel, Laban, Hazeroth, and Dizahab. It takes eleven days to travel from Horeb to Kadesh Barnea following the Mount Seir route.

3-4 It was on the first day of the eleventh month of the fortieth year when Moses addressed the People of Israel, telling them everything God had commanded him concerning them. This came after he had defeated Sihon king of the Amorites, who ruled from Heshbon, and Og king of Bashan, who ruled from Ashtaroth in Edrei. It was east of the Jordan in the land of Moab that Moses set out to explain this Revelation.

Moses Preaches to Israel on the Plains of Moab

He said:

6-8 Back at Horeb, God, our God, spoke to us: “You’ve stayed long enough at this mountain. On your way now. Get moving. Head for the Amorite hills, wherever people are living in the Arabah, the mountains, the foothills, the Negev, the seashore—the Canaanite country and the Lebanon all the way to the big river, the Euphrates. Look, I’ve given you this land. Now go in and take it. It’s the land God promised to give your ancestors Abraham, Isaac, and Jacob and their children after them.”

9-13 At the time I told you, “I can’t do this, can’t carry you all by myself. God, your God, has multiplied your numbers. Why, look at you—you rival the stars in the sky! And may God, the God-of-Your-Fathers, keep it up and multiply you another thousand times, bless you just as he promised. But how can I carry, all by myself, your troubles and burdens and quarrels? So select some wise, understanding, and seasoned men from your tribes, and I will commission them as your leaders.”

14 You answered me, “Good! A good solution.”

15 So I went ahead and took the top men of your tribes, wise and seasoned, and made them your leaders—leaders of thousands, of hundreds, of fifties, and of tens, officials adequate for each of your tribes.

16-17 At the same time I gave orders to your judges: “Listen carefully to complaints and accusations between your fellow Israelites. Judge fairly between each person and his fellow or foreigner. Don’t play favorites; treat the little and the big alike; listen carefully to each. Don’t be impressed by big names. This is God’s judgment you’re dealing with. Hard cases you can bring to me; I’ll deal with them.”

18 I issued orders to you at that time regarding everything you would have to deal with.

19-21 Then we set out from Horeb and headed for the Amorite hill country, going through that huge and frightening wilderness that you’ve had more than an eyeful of by now—all under the command of God, our God—and finally arrived at Kadesh Barnea. There I told you, “You’ve made it to the Amorite hill country that God, our God, is giving us. Look, God, your God, has placed this land as a gift before you. Go ahead and take it now. God, the God-of-Your-Fathers, promised it to you. Don’t be afraid. Don’t lose heart.”

22 But then you all came to me and said, “Let’s send some men on ahead to scout out the land for us and bring back a report on the best route to take and the kinds of towns we can expect to find.”

23-25 That seemed like a good idea to me, so I picked twelve men, one from each tribe. They set out, climbing through the hills. They came to the Eshcol Valley and looked it over. They took samples of the produce of the land and brought them back to us, saying, “It’s a good land that God, our God, is giving us!”

26-28 But then you weren’t willing to go up. You rebelled against God, your God’s plain word. You complained in your tents: “God hates us. He hauled us out of Egypt in order to dump us among the Amorites—a death sentence for sure! How can we go up? We’re trapped in a dead end. Our brothers took all the wind out of our sails, telling us, ‘The people are bigger and stronger than we are; their cities are huge, their defenses massive—we even saw Anakite giants there!’”

29-33 I tried to relieve your fears: “Don’t be terrified of them. God, your God, is leading the way; he’s fighting for you. You saw with your own eyes what he did for you in Egypt; you saw what he did in the wilderness, how God, your God, carried you as a father carries his child, carried you the whole way until you arrived here. But now that you’re here, you won’t trust God, your God—this same God who goes ahead of you in your travels to scout out a place to pitch camp, a fire by night and a cloud by day to show you the way to go.”

34-36 When God heard what you said, he exploded in anger. He swore, “Not a single person of this evil generation is going to get so much as a look at the good land that I promised to give to your parents. Not one—except for Caleb son of Jephunneh. He’ll see it. I’ll give him and his descendants the land he walked on because he was all for following God, heart and soul.”

37-40 But I also got it. Because of you God’s anger spilled over onto me. He said, “You aren’t getting in either. Your assistant, Joshua son of Nun, will go in. Build up his courage. He’s the one who will claim the inheritance for Israel. And your babies of whom you said, ‘They’ll be grabbed for plunder,’ and all these little kids who right now don’t even know right from wrong—they’ll get in. I’ll give it to them. Yes, they’ll be the new owners. But not you. Turn around and head back into the wilderness following the route to the Red Sea.”

41 You spoke up, “We’ve sinned against God. We’ll go up and fight, following all the orders that God, our God, has commanded.” You took your weapons and dressed for battle—you thought it would be so easy going into those hills!

42 But God told me, “Tell them, ‘Don’t do it; don’t go up to fight—I’m not with you in this. Your enemies will waste you.’”

43-46 I told you but you wouldn’t listen. You rebelled at the plain word of God. You threw out your chests and strutted into the hills. And those Amorites, who had lived in those hills all their lives, swarmed all over you like a hive of bees, chasing you from Seir all the way to Hormah, a stinging defeat. You came back and wept in the presence of God, but he didn’t pay a bit of attention to you; God didn’t give you the time of day. You stayed there in Kadesh a long time, about as long as you had stayed there earlier.

Swedish Contemporary Bible

Deuteronomy 1

Återblick på ökentiden: Moses första tal


1Detta är det tal Mose höll till Israels folk i Moabs öken på östra sidan av floden Jordan mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav. 2Det tar elva dagar att gå från berget Horeb[a] till Kadesh Barnea om man tar vägen genom Seirs bergsbygd. [b]3I det fyrtionde året[c], på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade befallt honom att säga till dem. 4Då hade Mose besegrat amoréernas kung Sichon som styrde i Heshbon. Vid Edrei hade han besegrat Og, kungen i Bashan, som styrde i Ashtarot. 5Det var öster om Jordan i Moab som Mose började undervisa om lagen. Han sa:

Ledare från varje stam

(2 Mos 18:13-27)

6Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: ”Nu har ni stannat här tillräckligt länge. 7Gå nu till amoréernas bergsbygd och deras grannar i Jordandalen, bergsbygden, Låglandet, Negev och kusten, till Kanaans land och Libanon, ända till den stora floden Eufrat. 8Jag har gett er detta land. Gå nu och ta det land i besittning som Herren med ed lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.”

9Då sa jag till er: ”Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam, 10för Herren, er Gud, har förökat er så att ni är lika talrika som stjärnorna på himlen. 11Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat, 12men hur ska jag ensam kunna bära den tunga börda ni är och de tvister som uppstår bland er? 13Välj alltså ut män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare!”

14Ni gick med på förslaget. 15Jag tog ledarna, kloka och erfarna män från varje stam, och lät dem bli ledare för er med ansvar över tusen, hundra, femtio eller tio. 16Jag förmanade era domare: ”Lyssna på era bröder och var rättvisa, såväl i tvister mellan bröder som i tvister med en utlänning. 17När ni dömer ska ni inte vara partiska. Lyssna till låg som hög. Var inte rädda för någon, för domen är Guds. Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.” 18Samtidigt gav jag er också andra instruktioner om vad ni skulle göra.

De spejarna

(4 Mos 13:1-33)

19Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och fruktansvärda öken som ni ju själva har sett, tills vi slutligen kom fram till amoréernas bergsbygd, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss. Vi kom till Kadesh Barnea. 20Där sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoréernas bergsbygd som Herren, vår Gud, har gett oss. 21Se, Herren, din Gud, har lagt landet framför dig! Gå nu och inta det, så som Herren, dina fäders Gud, har befallt. Var inte rädd och tveka inte!”

22Men då kom ni till mig och svarade: ”Låt oss först skicka iväg spejare som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet och till vilka städer vi ska komma.”

23Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam. 24De gick över bergen och kom till Druvdalen och utforskade den. 25Sedan kom de tillbaka med olika frukter de plockat i landet. De rapporterade att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, ville ge oss.

Uppror mot Herren

(4 Mos 14:1-45)

26Men ni vägrade att gå in dit, ni gjorde uppror mot Herrens, er Guds, befallning. 27Ni muttrade och klagade i era tält och sa: ”Herren måste hata oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten för att förgöras av dessa amoréer. 28Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder som utforskade landet har skrämt oss med det de berättat, att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen. De har till och med sett Anaks ättlingar[d] där.”

29Jag sa då till er: ”Låt er inte skrämmas! Var inte rädda för dem! 30Herren, er Gud, går framför er och han kommer att strida för er, precis som ni såg honom göra i Egypten. 31Du såg ju också vilken omsorg han har haft om dig här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn, tills ni kommit ända hit.”

32Men ni vägrade trots detta att tro Herren, er Gud, 33som hade lett er hela vägen, valt ut lägerplatserna och gått före er i en eld om natten för att visa vägen och i ett moln om dagen.

34När Herren hörde hur ni klagade blev han arg. Han svor 35att inte en enda då levande vuxen från denna onda generation skulle få se det underbara land han hade lovat deras förfäder. 36Det enda undantaget var Kalev, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren och därför skulle han och hans ättlingar få del av det land Kalev varit med om att utforska.

37Till och med på mig blev Herren arg för er skull. Han sa: ”Du ska inte få komma in dit! 38Istället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, komma dit. Uppmuntra honom, för han kommer att leda Israel och dela landet som arv åt dem. 39Era barn, de som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni påstod skulle tillfångatas, de ska få komma dit, och till dem ska jag ge landet och de ska ta det i besittning. 40Men ni själva får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Sävhavet.”

41Då svarade ni: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill gå och strida som Herren, vår Gud, har befallt oss.” Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att marschera upp i bergen.

42Men Herren sa till mig: ”Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att besegras av fienden.”

43Jag sa detta till er, men ingen lyssnade. Istället handlade ni än en gång upproriskt mot Herrens befallning och gick i övermod upp i bergen. 44Men amoréerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade er hela vägen från Seir till Horma. 45Då återvände ni till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna. 46Sedan blev ni kvar ganska länge i Kadesh.

Notas al pie

  1. 1:2 Horeb är ett annat namn på berget Sinai.
  2. 1:2 Det tog Israel elva dagar att komma till Kanaans land första gången. Nu står de återigen vid gränsen, 38 år senare. Se v. 14,15.
  3. 1:3 Efter uttåget ur Egypten.
  4. 1:28 Se 4 Mos 13:33-34.