The Message

1 Samuel 30

David’s Strength Was in His God

11-3 Three days later, David and his men arrived back in Ziklag. Amalekites had raided the Negev and Ziklag. They tore Ziklag to pieces and then burned it down. They captured all the women, young and old. They didn’t kill anyone, but drove them like a herd of cattle. By the time David and his men entered the village, it had been burned to the ground, and their wives, sons, and daughters all taken prisoner.

4-6 David and his men burst out in loud wails—wept and wept until they were exhausted with weeping. David’s two wives, Ahinoam of Jezreel and Abigail widow of Nabal of Carmel, had been taken prisoner along with the rest. And suddenly David was in even worse trouble. There was talk among the men, bitter over the loss of their families, of stoning him.

6-7 David strengthened himself with trust in his God. He ordered Abiathar the priest, son of Ahimelech, “Bring me the Ephod so I can consult God.” Abiathar brought it to David.

Then David prayed to God, “Shall I go after these raiders? Can I catch them?”

The answer came, “Go after them! Yes, you’ll catch them! Yes, you’ll make the rescue!”

9-10 David went, he and the six hundred men with him. They arrived at the Brook Besor, where some of them dropped out. David and four hundred men kept up the pursuit, but two hundred of them were too fatigued to cross the Brook Besor, and stayed there.

11-12 Some who went on came across an Egyptian in a field and took him to David. They gave him bread and he ate. And he drank some water. They gave him a piece of fig cake and a couple of raisin muffins. Life began to revive in him. He hadn’t eaten or drunk a thing for three days and nights!

13-14 David said to him, “Who do you belong to? Where are you from?”

“I’m an Egyptian slave of an Amalekite,” he said. “My master walked off and left me when I got sick—that was three days ago. We had raided the Negev of the Kerethites, of Judah, and of Caleb. Ziklag we burned.”

15 David asked him, “Can you take us to the raiders?”

“Promise me by God,” he said, “that you won’t kill me or turn me over to my old master, and I’ll take you straight to the raiders.”

16 He led David to them. They were scattered all over the place, eating and drinking, gorging themselves on all the loot they had plundered from Philistia and Judah.

17-20 David pounced. He fought them from before sunrise until evening of the next day. None got away except for four hundred of the younger men who escaped by riding off on camels. David rescued everything the Amalekites had taken. And he rescued his two wives! Nothing and no one was missing—young or old, son or daughter, plunder or whatever. David recovered the whole lot. He herded the sheep and cattle before them, and they all shouted, “David’s plunder!”

21 Then David came to the two hundred who had been too tired to continue with him and had dropped out at the Brook Besor. They came out to welcome David and his band. As he came near he called out, “Success!”

22 But all the mean-spirited men who had marched with David, the rabble element, objected: “They didn’t help in the rescue, they don’t get any of the plunder we recovered. Each man can have his wife and children, but that’s it. Take them and go!”

23-25 “Families don’t do this sort of thing! Oh no, my brothers!” said David as he broke up the argument. “You can’t act this way with what God gave us! God kept us safe. He handed over the raiders who attacked us. Who would ever listen to this kind of talk? The share of the one who stays with the gear is the share of the one who fights—equal shares. Share and share alike!” From that day on, David made that the rule in Israel—and it still is.

26-31 On returning to Ziklag, David sent portions of the plunder to the elders of Judah, his neighbors, with a note saying, “A gift from the plunder of God’s enemies!” He sent them to the elders in Bethel, Ramoth Negev, Jattir, Aroer, Siphmoth, Eshtemoa, Racal, Jerahmeelite cities, Kenite cities, Hormah, Bor Ashan, Athach, and Hebron, along with a number of other places David and his men went to from time to time.

Nya Levande Bibeln

1 Samuelsboken 30

David besegrar amalekiterna

1När David och hans män tre dagar senare kom hem till sin stad Siklag, fann de att amalekiterna hade plundrat staden, bränt ner den till grunden

och tagit med sig alla kvinnor och barn.

När de såg ruinerna och förstod vad som hade hänt deras familjer,

grät de tills de inte kunde gråta längre.

Davids båda hustrur Ahinoam och Abigail var också bland dem som hade tagits till fånga.

David blev allvarligt oroad, för på grund av den bittra sorgen över sina barn började hans män tala om att döda honom. Men David hämtade sin styrka hos Herren.

Han sa till prästen Ebjatar: Hämta prästkläderna! Ebjatar kom då fram med dem.

David frågade Herren: Ska jag förfölja dem? Kommer jag att hinna upp dem? Herren svarade: Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att kunna ta tillbaka allt som de har tagit ifrån er!

9-10 David skyndade därför efter amalekiterna med sina 600 män, men när de kom fram till bäcken Besor var 200 av dem alltför utmattade för att gå vidare. De övriga fortsatte.

11-12 Under vägen fann de en egyptier på ett fält. De förde honom till David. Mannen hade inte ätit eller druckit på tre dygn, så de gav honom en bit av en fikonkaka, två russinkakor och lite vatten. Han åt och drack och kvicknade snart till.

13 Vem är du och var kommer du ifrån? frågade David honom. Jag är egyptier, tjänare åt en amalekit, svarade han. Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk.

14 Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat kereteerna i Negev. Vi plundrade också Kalebs land, och det var vi som brände ner Siklag.

15 Kan du tala om för mig vart de har tagit vägen? frågade David.Den unge mannen svarade: Om du svär vid Guds namn att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem.

16 Han ledde dem till amalekiterna, som hade spritt ut sig över ett stort område. De åt och drack och dansade av glädje över det stora byte de hade tagit från filisteerna och israeliterna.

17 David och hans män rusade in bland dem, och de kämpade hela natten och hela den påföljande dagen. Ingen amalekit kom undan, utom fyra hundra som flydde sin väg på kameler.

18-19 David fick tillbaka allt som amalekiterna hade tagit. Alla män fick tillbaka sina familjer och alla sina tillhörigheter, och David befriade sina två fruar.

20 Hans trupper ringade in alla får och kreatur och drev dem framför sig, och de sa till David: Allt detta ska du ha som en personlig belöning.

21 När de kom fram till bäcken Besor och mötte de 200 som hade varit alltför utmattade för att gå vidare, hälsade David dem.

22 Men några bland Davids män var avundsjuka och sa: De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet. Ge dem bara tillbaka hustrur och barn och låt dem gå.

23 Men David sa: Nej, mina bröder! Herren har bevarat oss och hjälpt oss att besegra fienden. Det är Herren som har gett oss allt tillbaka.

24 Tror ni någon kommer att lyssna till er, när ni talar på det sättet? Vi delar med varandra, och vi delar lika mellan dem som går till striden och dem som stannar kvar för att vakta utrustningen.

25 David stiftade i och med detta en lag för hela Israel, och den lagen gäller än i dag.

26 När David kom fram till Siklag översände han en del av bytet till de styrande i Juda med beskedet: Det här är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.

27-31 Gåvorna sändes till styresmännen på de platser och orter, där David och hans män hade bott under sina vandringar: Betel, södra Ramot, Jattir, Aroer, Sifamot, Estemoa, Rakal, jerameeliternas städer, kaineernas städer, Horma, Bor-Asan, Atak, Hebron och flera andra platser.