1Then said the high priest, Are these things so? 2And he said, Men, brethren, and fathers, hearken; The God of glory appeared unto our father Abraham, when he was in Mesopotamia, before he dwelt in Charran, 3And said unto him, Get thee out of thy country, and from thy kindred, and come into the land which I shall shew thee. 4Then came he out of the land of the Chaldæans, and dwelt in Charran: and from thence, when his father was dead, he removed him into this land, wherein ye now dwell. 5And he gave him none inheritance in it, no, not so much as to set his foot on: yet he promised that he would give it to him for a possession, and to his seed after him, when as yet he had no child. 6And God spake on this wise, That his seed should sojourn in a strange land; and that they should bring them into bondage, and entreat them evil four hundred years. 7And the nation to whom they shall be in bondage will I judge, said God: and after that shall they come forth, and serve me in this place. 8And he gave him the covenant of circumcision: and so Abraham begat Isaac, and circumcised him the eighth day; and Isaac begat Jacob; and Jacob begat the twelve patriarchs. 9And the patriarchs, moved with envy, sold Joseph into Egypt: but God was with him, 10And delivered him out of all his afflictions, and gave him favour and wisdom in the sight of Pharaoh king of Egypt; and he made him governor over Egypt and all his house. 11Now there came a dearth over all the land of Egypt and Chanaan, and great affliction: and our fathers found no sustenance. 12But when Jacob heard that there was corn in Egypt, he sent out our fathers first. 13And at the second time Joseph was made known to his brethren; and Joseph’s kindred was made known unto Pharaoh. 14Then sent Joseph, and called his father Jacob to him, and all his kindred, threescore and fifteen souls. 15So Jacob went down into Egypt, and died, he, and our fathers, 16And were carried over into Sychem, and laid in the sepulchre that Abraham bought for a sum of money of the sons of Emmor the father of Sychem. 17But when the time of the promise drew nigh, which God had sworn to Abraham, the people grew and multiplied in Egypt, 18Till another king arose, which knew not Joseph. 19The same dealt subtilly with our kindred, and evil entreated our fathers, so that they cast out their young children, to the end they might not live. 20In which time Moses was born, and was exceeding fair, and nourished up in his father’s house three months: 21And when he was cast out, Pharaoh’s daughter took him up, and nourished him for her own son. 22And Moses was learned in all the wisdom of the Egyptians, and was mighty in words and in deeds. 23And when he was full forty years old, it came into his heart to visit his brethren the children of Israel. 24And seeing one of them suffer wrong, he defended him, and avenged him that was oppressed, and smote the Egyptian: 25For he supposed his brethren would have understood how that God by his hand would deliver them: but they understood not. 26And the next day he shewed himself unto them as they strove, and would have set them at one again, saying, Sirs, ye are brethren; why do ye wrong one to another? 27But he that did his neighbour wrong thrust him away, saying, Who made thee a ruler and a judge over us? 28Wilt thou kill me, as thou diddest the Egyptian yesterday? 29Then fled Moses at this saying, and was a stranger in the land of Madian, where he begat two sons. 30And when forty years were expired, there appeared to him in the wilderness of mount Sina an angel of the Lord in a flame of fire in a bush. 31When Moses saw it, he wondered at the sight: and as he drew near to behold it, the voice of the Lord came unto him, 32Saying, I am the God of thy fathers, the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Jacob. Then Moses trembled, and durst not behold. 33Then said the Lord to him, Put off thy shoes from thy feet: for the place where thou standest is holy ground. 34I have seen, I have seen the affliction of my people which is in Egypt, and I have heard their groaning, and am come down to deliver them. And now come, I will send thee into Egypt. 35This Moses whom they refused, saying, Who made thee a ruler and a judge? the same did God send to be a ruler and a deliverer by the hand of the angel which appeared to him in the bush. 36He brought them out, after that he had shewed wonders and signs in the land of Egypt, and in the Red sea, and in the wilderness forty years.
37¶ This is that Moses, which said unto the children of Israel, A prophet shall the Lord your God raise up unto you of your brethren, like unto me; him shall ye hear. 38This is he, that was in the church in the wilderness with the angel which spake to him in the mount Sina, and with our fathers: who received the lively oracles to give unto us: 39To whom our fathers would not obey, but thrust him from them, and in their hearts turned back again into Egypt, 40Saying unto Aaron, Make us gods to go before us: for as for this Moses, which brought us out of the land of Egypt, we wot not what is become of him. 41And they made a calf in those days, and offered sacrifice unto the idol, and rejoiced in the works of their own hands. 42Then God turned, and gave them up to worship the host of heaven; as it is written in the book of the prophets, O ye house of Israel, have ye offered to me slain beasts and sacrifices by the space of forty years in the wilderness? 43Yea, ye took up the tabernacle of Moloch, and the star of your god Remphan, figures which ye made to worship them: and I will carry you away beyond Babylon. 44Our fathers had the tabernacle of witness in the wilderness, as he had appointed, speaking unto Moses, that he should make it according to the fashion that he had seen. 45Which also our fathers that came after brought in with Jesus into the possession of the Gentiles, whom God drave out before the face of our fathers, unto the days of David; 46Who found favour before God, and desired to find a tabernacle for the God of Jacob. 47But Solomon built him an house. 48Howbeit the most High dwelleth not in temples made with hands; as saith the prophet, 49Heaven is my throne, and earth is my footstool: what house will ye build me? saith the Lord: or what is the place of my rest? 50Hath not my hand made all these things?
51¶ Ye stiffnecked and uncircumcised in heart and ears, ye do always resist the Holy Ghost: as your fathers did, so do ye. 52Which of the prophets have not your fathers persecuted? and they have slain them which shewed before of the coming of the Just One; of whom ye have been now the betrayers and murderers: 53Who have received the law by the disposition of angels, and have not kept it.
54¶ When they heard these things, they were cut to the heart, and they gnashed on him with their teeth. 55But he, being full of the Holy Ghost, looked up stedfastly into heaven, and saw the glory of God, and Jesus standing on the right hand of God, 56And said, Behold, I see the heavens opened, and the Son of man standing on the right hand of God. 57Then they cried out with a loud voice, and stopped their ears, and ran upon him with one accord, 58And cast him out of the city, and stoned him: and the witnesses laid down their clothes at a young man’s feet, whose name was Saul. 59And they stoned Stephen, calling upon God, and saying, Lord Jesus, receive my spirit. 60And he kneeled down, and cried with a loud voice, Lord, lay not this sin to their charge. And when he had said this, he fell asleep.
Stefanos försvarstal
1Översteprästen frågade nu Stefanos: ”Är de här anklagelserna sanna?”
2Stefanos svarade: ”Bröder och fäder, lyssna på mig! Härlighetens Gud visade sig för vår förfader Abraham då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran.7:2 Mesopotamien motsvarade ungefär vår tids Irak. Harran var en stad i nuvarande Syrien. 3Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska visa dig.’7:3 Se 1 Mos 12:1.
4Därför flyttade Abraham från kaldéernas land och bosatte sig i Harran. Efter hans fars död ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor. 5Gud gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att hela landet skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar trots att Abraham ännu inte hade några barn.
6Gud sa också till honom att hans efterkommande skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 7’Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar’, sa Gud, ’och efter det ska de gå därifrån och tjäna mig på den här platsen.’7:7 Se 1 Mos 12:7; 15:13-14 och 2 Mos 3:12.
8Gud gav sedan Abraham omskärelsens förbund. Så när Abrahams son Isak föddes, omskar han honom på åttonde dagen. Isak blev sedan far till Jakob7:8 Jfr 1 Mos 32:27-28. och Jakob till de tolv stamfäderna. 9Dessa stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom 10och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli vis och framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Denne utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen.
11Men sedan blev det svält och mycket lidande i hela Egypten och Kanaan och våra förfäder saknade mat. 12Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten och därför skickade han våra förfäder dit, först en gång och sedan en gång till. 13Under deras andra resa avslöjade Josef för dem vem han var och farao fick kännedom om hans släkt. 14Sedan skickade Josef efter sin far Jakob och hela hans familj. Tillsammans var de 75 personer. 15Så kom Jakob till Egypten och där dog både han och våra förfäder. 16Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham hade köpt med silver av Hamors söner.
17Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham och folket hade växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten. 18Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.7:18 Se 2 Mos 1:8. 19Han bemötte vårt folk med list, förtryckte våra förfäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö.
20Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Man skötte om honom hemma i tre månader 21men sedan satte man ut honom. Då tog faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22Mose fick gedigen utbildning i Egyptens visdom och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet.
23När Mose var 40 år, steg en önskan upp i hans hjärta att söka upp sitt eget folk, israeliterna. 24Han fick då se en egypter misshandla en israelit och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptern. 25Mose trodde att hans folk skulle förstå att Gud genom honom skulle rädda dem men det gjorde de inte.
26Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: ’Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?’ 27Men mannen som hade startat slagsmålet knuffade undan Mose och frågade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?’7:28 Se 2 Mos 2:14. 29När Mose hörde detta, flydde han och levde sedan som främling i Midjans land där han blev far till två söner.
30När han 40 år senare var i öknen nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. 31Mose blev mycket förvånad över det han såg och när han gick dit för att undersöka vad det var, hördes Herrens röst: 32’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud!’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. 33Men Herren sa till honom: ’Ta av dig skorna, för du står på helig mark! 34Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit ner för att befria dem. Kom, jag sänder dig till Egypten!’7:34 Se 2 Mos 3:5-10.
35Gud sände alltså tillbaka samma Mose som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’ Genom ängeln som visade sig i törnbusken sände Gud honom att vara ledare och befriare. 36Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, genom Röda havet och fram genom öknen under 40 år.
37Det var Mose som sa till israeliterna: ’En profet lik mig ska Gud låta stå upp ur era bröders led.’7:37 Se 5 Mos 18:15. 38Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till våra förfäder då de var samlade i öknen. Han fick ta emot levande ord och överlämna dem till oss.
39Men våra förfäder ville inte lyda utan satte sig upp mot Mose och i sina hjärtan vände de tillbaka till Egypten. 40De sa till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.’7:40 Se 2 Mos 32:1. 41Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något som de själva hade tillverkat. 42Men Gud vände sig bort och lät dem tjäna himlakropparna, som det står i profeternas bok7:42 Profeternas bok syftar här på de tolv mindre profeterna som behandlades som en enda bok.:
’Frambar ni slaktoffer eller matoffer åt mig
under de fyrtio åren i öknen, ni Israels folk?
43Ni bar väl omkring Moloks tält
och er gud Romfas7:43 På grekiska: Raifan, som läses i de bästa handskrifterna. Det finns många andra läsarter av namnet: Raifa, Refa, Refan, Romfa, Romfan, Remfa och Remfam. stjärna,
bilder som ni själva gjort för att tillbe.
Därför ska jag föra er bort till ett land bortom Babylon.’7:43 Se Am 5:25-27. Stefanos citerar den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta. Men han har bytt ut Damaskus mot Babylon.
44På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält7:44 Innan Israels folk hade byggt ett riktigt tempel, använde de ett tält. I det innersta rummet, ”det allra heligaste”, förvarades en guldkista, arken, med förbundstecknet, dvs. stentavlorna med de tio budorden.. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade instruerat och visat Mose 45och det gick sedan i arv till våra förfäder. När de under Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet dit. Det var sedan där ända till Davids tid. 46David fann nåd inför Gud och bad att få bygga en boning åt Jakobs Gud 47men det blev Salomo som fick bygga ett hus för honom. 48Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Profeten säger ju:
49’Himlen är min tron
och jorden min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats?
säger Herren.
50Har inte min hand gjort allt detta?’7:50 Se Jes 66:1-2.
51Ni envisa, ni som är oomskurna till både hjärta och öron! Alltid gör ni motstånd mot den heliga Anden, precis som era förfäder gjorde. 52Fanns det någonsin en profet som inte blev förföljd av era förfäder? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige7:52 Stefanos talar om Jesus. skulle komma, han som ni nu har förrått och mördat. 53Ni fick lagen förmedlad av änglar men har inte hållit den.”
Stefanos stenas till döds
54När de hörde detta, blev de så rasande på Stefanos att de skar tänder. 55Men Stefanos som var fylld av den heliga Anden, såg upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56Stefanos sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen7:56 Se not till Matt 8:20. stå på Guds högra sida!”
57Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos 58och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul7:58 Saul blev senare känd under sitt latinska namn Paulus..
59Medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande!” 60Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Med de orden dog han.
