137
1バビロンの川のほとりに座り、
私たちはエルサレムのことを思って泣きました。
2手にしていた竪琴も、柳の枝にかけてしまいました。
3-4それなのに、冷酷な征服者たちは、
余興にシオンの歌を歌えと言うのです。
歌う気になどなれません。
5-6ああエルサレムよ。
もし私がおまえを忘れるようなことがあれば、
私の右手が琴の弾き方を忘れるように。
私がおまえへの愛を失うようなことがあれば、
もう二度と歌えなくなるように。
7主よ、バビロン軍によるエルサレム陥落の日の、
エドム人たちの仕打ちを忘れないでください。
彼らは「エルサレムを破壊してしまえ」
と叫んだのです。
8どう猛な野獣バビロンよ。おまえは滅ぼされる。
おまえを滅ぼす人に、祝福があるように。
おまえは私たちを滅ぼしたからだ。
9おまえの赤ん坊を、岩に投げつける人に、
祝福があるように。
Psalm 137
Vid Babels floder
1Vid Babylons floder satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,
3för de som höll oss fångna bad oss sjunga,
våra förtryckare137:3 Grundtextens innebörd är osäker. krävde glädjesånger av oss:
”Sjung för oss en sång från Sion!”
4Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i ett främmande land?
5Om jag glömmer dig, Jerusalem,
så låt min högra hand glömma att spela137:5 spela finns inte i grundtexten..
6Låt min tunga fastna i gommen,
om jag inte tänker på Jerusalem
som min största glädje.
7Herre, tänk på Jerusalems dag,
hur edoméerna ropade:
”Riv ner det! Jämna det med marken!”
8Du Babylons dotter, du fördärvade,
lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9Lycklig är den som tar dina spädbarn
och krossar dem mot klipporna.