Jobs reactie op Elifaz
1Jobs antwoord aan Elifaz luidde:
2‘Ik heb dit allemaal al eens eerder gehoord. Fijne troost geven jullie!
3Komt er dan nooit een eind aan jullie ellenlange toespraken? Wat is er aan de hand dat jullie maar niet uitgepraat raken?
4Maar misschien zou ik op dezelfde manier spreken als jullie doen, als de rollen omgekeerd waren.
5Ik zou proberen met troostende woorden te helpen en het verdriet weg te nemen.
6Maar hoe ik mijzelf nu ook verdedig, mijn verdriet blijft. Al zou ik niets zeggen, dan hielp het nog niet.
7Och God, U hebt mij zó moe gemaakt en de mensen om mij heen weggevaagd.
8U hebt mij gegrepen en vernederd, als bewijs van mijn zonden, zeggen zij. Mijn eigen ellende klaagt mij aan.
9God valt mij aan en rukt woedend aan mijn vlees, tandenknarsend kijkt Hij op mij neer met zijn doordringende ogen.
10De mensen bespotten me en lachen mij uit, minachtend slaan zij mij in mijn gezicht. Allemaal spannen ze tegen mij samen.
11En God heeft mij overgeleverd aan de goddelozen, mij in handen gespeeld van kwaadwillende mensen.
12Ik leidde een rustig leven tot Hij mijn rust wreed verstoorde. Hij greep mij in mijn nek en wierp mij op de grond om mij te verpletteren. Ik was zijn weerloze doelwit.
13Zijn boogschutters omsingelen mij en schieten hun pijlen af. Mijn nieren worden doorboord en de grond om mij heen wordt doordrenkt met gal.
14Steeds weer valt Hij mij aan en stormt op mij af als een gewapende soldaat.
15Ik zit hier in rouwkleding en met stof op mijn hoofd.
16Mijn ogen zijn rood van het huilen en over mijn oogleden ligt de schaduw van de dood.
17Toch ben ik onschuldig en is mijn gebed oprecht.
18Och aarde, neem mijn bloed niet op! Laat geen einde komen aan mijn hulpgeroep!
19Maar tegelijkertijd zit de Getuige van mijn onschuld in de hemel, mijn Advocaat bevindt zich daar in de hoge.
20Mijn vrienden bespotten mij, maar ik laat God mijn tranen zien,
21Hem smekend naar mij te luisteren, zoals een man bij zijn buurman zou aandringen.
22Want het zal niet zolang meer duren voordat ik de weg ga waarlangs ik nooit meer zal terugkeren.’
Job ber om tröst och uppmuntran
1Då svarade Job:
2Jag har hört allt det här förut.
Ni är eländiga tröstare allihop.
3Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret?
Vad är det som får dig att fortsätta?
4Men kanske skulle jag tala som ni
om våra roller var ombytta,
komma med långa utläggningar
och skaka på huvudet åt er.
5Jag skulle dock uppmuntra er, trösta,
försöka ge lindring.
6Men hur mycket jag än talar,
lindras inte min smärta.
Om jag tiger, släpper den inte.
7Han har tömt mig på all min kraft
och tagit min familj från mig.16:7 Grundtextens innebörd är osäker.
8Du har bundit mig – och det vittnar mot mig.
Min magra gestalt anklagar mig.
9Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede.
Han biter ihop tänderna mot mig
och sänder hätska blickar mot mig.
10De har öppnat sin mun mot mig i hån.
De slår mig på kinden
och sammangaddar sig mot mig.
11Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga,
kastat mig i de ondas hand.
12Jag levde lugnt och stilla,
men han bröt ner mig.
Han tog mig i nackskinnet
och krossade mig
och gjorde mig till sin måltavla.
13Hans bågskyttar omger mig,
och genomborrar skoningslöst mina njurar,
så att min galla rinner ut på marken.
14Gång på gång anfaller han mig
och rusar emot mig som en krigare.
15Jag har sytt säcktyg för min hud
och sänker ner mitt ansikte16:15 Ordagrant: mitt horn, som ofta är ett poetiskt uttryck för bl.a. ära. Se t.ex. not till 2 Sam 22:36. i stoftet.
16Mitt ansikte är rött av gråt,
och runt mina ögon finns en djup skugga.
17Ändå är mina händer fria från våld
och min bön ren.
18Du jord, täck inte över mitt blod!
Låt mitt rop aldrig läggas till vila.
19Redan nu har jag mitt vittne i himlen.
Min försvarare finns där uppe i det höga.
20Mina vänner gör mig till åtlöje,16:20 Avsnittet är svårtolkat, och vänner kan antingen vara en parentetisk utsaga, eller om det tolkas som singularis (som många översättningar gör), är det en fortsättning på v. 19 och kan ev. översättas: Min vän är min medlare när jag utgjuter mina tårar inför Gud, och han ber för människan inför Gud som en människa ber för en annan.
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21Han vädjar för en människa inför Gud,
som ett människobarn vädjar för sin nästa.
22Om bara några år ska jag börja den vandring
från vilken jag aldrig återvänder.
