Klaaglied voor de leiders van Israël
1‘Zing dit klaaglied voor de leiders van Israël:
2Wat een vrouw was uw moeder! Een leeuwin gewoon! En haar kinderen waren jonge leeuwen! 3Een van haar welpen—koning Joahaz—groeide op tot een sterke jonge leeuw. Hij leerde zijn buit te bemachtigen en doodde zelfs mensen. 4Toen stuurden de volken hun jagers op hem af. Zij vingen hem in een valkuil en brachten hem in de boeien naar Egypte. 5Toen Israël, de leeuwin, zag dat er geen hoop meer voor haar was, koos zij een van haar andere welpen uit—koning Jojakin—en voedde hem op tot een echte koning der dieren. 6Fier liep hij rond onder de andere leeuwen en ook hij leerde hoe hij zijn buit moest bemachtigen. Net als zijn voorganger werd hij een menseneter. 7Hij verwoestte paleizen en ruïneerde steden. Boerderijen lagen er verlaten bij, oogsten werden vertrapt. Het hele land beefde als men hem hoorde brullen. 8Maar de legers van vele volken omsingelden hem. Zij vingen hem in een valkuil en namen hem gevangen. 9Zij sloten hem op in een kooi en brachten hem zo voor de koning van Babel. Daar werd hij gevangengezet, zodat zijn gebrul niet meer werd gehoord in de bergen van Israël.
10Uw moeder leek op een wijnstok die dicht bij een bevloeiingskanaal was geplant. Haar bladeren waren groen en haar vruchten mooi dankzij het vele water. 11Haar ranken waren sterk, sterk genoeg voor een koningsscepter. Zij groeide hoog boven de anderen uit en was al van ver te zien, ook door de vele takken. 12Maar in toorn werd de wijnstok uit de grond gerukt en neergeworpen. Haar ranken waren geknakt en verdorden door een harde oostenwind, haar vruchten werden verbrand. 13Nu is die wijnstok in de wildernis geplant, waar de grond hard en droog is. 14Hij wordt van binnenuit verteerd en er blijft geen enkele sterke rank over, niet één is meer geschikt als koningsscepter. De vervulling van deze trieste profetie is een klaaglied geworden.’
Klagosång över Israels kungahus
1Sjung en klagosång om Israels furstar: 2Säg:
’Vilken lejoninna var inte din mor
bland lejonen!
Hon låg bland de unga lejonen
och födde upp sina ungar.
3En av hennes ungar som hon födde upp
växte upp till ett starkt lejon.
Han lärde sig att slita sönder sitt byte
och blev en människoätare.
4Folken fick höra om honom,
och han fångades i deras grop.
Med krokar förde de honom
till Egyptens land.
5När hon såg att hon väntade förgäves,
att allt hopp var ute,
tog hon en annan av sina ungar,
och uppfostrade honom till ett starkt lejon.
6Han gick omkring bland lejonen
och blev ett starkt lejon.
Han lärde sig att slita sönder sitt byte
och blev en människoätare.
7Han kände till deras fästningar19:7 Egentligen kränkte (ordagrant kände) deras änkor. Änkor och fästningar/palats är mycket likartade ord i hebreiskan och kan lätt förväxlas. Här talar den poetiska parallellismen för fästningar.
och lade deras städer i ruiner.
Landet och alla som fanns där blev förskräckta
när hans rytande hördes.
8Då kom folken mot honom
från länderna runt omkring.
De bredde ut sitt nät för honom,
och han fångades i deras grop.
9Med krokar satte de honom i en bur
och tog med honom till kungen i Babylon.
De spärrade in honom,
så att hans rytande aldrig mer skulle höras på Israels berg.
10Din mor var som en vinstock i vingården,
planterad vid vatten,
och med många grenar och mycket frukt
på grund av överflödet på vatten.
11Den fick starka grenar,
som kunde bli härskarspiror.
Den var hög,
den höjde sig över lövverken
och syntes på långt håll
för sin höjd och för sina täta rankor.
12Men den rycktes upp i vrede
och kastades på marken.
Dess frukt torkade ut i östanvinden.
De starka grenarna bröts av, vissnade
och förtärdes av elden.
13Nu är vinstocken planterad i öknen,
i torkans och törstens land.
14Från en av dess främsta grenar
spred sig elden,
och förtärde frukten.
Ingen stark gren finns kvar,
ingen härskarspira.’
Denna sång är en klagosång, och en klagosång ska den vara.”
