Het Boek

Deuteronomium 1

Gods trouw

1In dit boek staan de toespraken van Mozes tot het volk Israël tijdens het verblijf in de woestijn aan de oostkant van de Jordaan, in de omgeving van Suf, Paran, Tofel, Laban, Chaserot en Di-Zahab. De afstand van de berg Horeb naar Kades-Barnea kan te voet in elf dagen worden afgelegd.

Op de eerste dag van de elfde maand, in het veertigste jaar van hun omzwervingen door de woestijn, gaf Mozes het volk Israël nog eens al de woorden door die de Here tot hem had gesproken. De Israëlieten hadden onder leiding van Mozes toen al koning Sichon van de Amorieten verslagen bij Chesbon. Ook hadden zij koning Og van Basan, die in Astarot woonde, bij Edreï een zware nederlaag toegebracht. Daar, aan de overzijde van de Jordaan in het land Moab, legde Mozes de wetten en voorschriften die de Here hem had gegeven, uit aan het volk. Hij zei: ‘De Here, onze God, heeft bij de berg Horeb tegen ons gezegd: “U bent hier lang genoeg geweest. Vertrek nu en verover het gebergte van de Amorieten, het dal van de Araba, de Negev en al het land van Kanaän en van de Libanon, het hele gebied tussen de Middellandse Zee en de rivier de Eufraat. Ik geef het helemaal aan u! Trek er naar toe en neem het in bezit, want de Here heeft het beloofd aan uw voorouders Abraham, Isaak en Jakob en al hun nakomelingen”. Ik heb toen tegen u gezegd: “Ik heb hulp nodig! Ik kan de hele last van dit volk niet alleen dragen, 10 want de Here heeft u vermenigvuldigd als de sterren! 11 Ik hoop dat Hij u nog duizendmaal zal vermenigvuldigen en zegenen, zoals Hij heeft beloofd. 12 Maar ik, één man, kan niet al uw problemen en ruzies oplossen. 13 Kies daarom uit elke stam wijze en ervaren mannen die ik zal aanstellen tot leiders over u.” 14 U was het ermee eens. 15 Ik heb van elke stam enkele mannen die u uitkoos, benoemd tot leiders over u met de zorg voor duizend, honderd, vijftig of tien mensen. Zij moesten meningsverschillen oplossen en u op allerlei manieren terzijde staan. 16 Ik drukte hen op het hart altijd rechtvaardig en onbevooroordeeld te zijn, niet alleen voor hun eigen mensen maar ook tegenover de buitenlanders! 17 “Wanneer u een beslissing neemt,” zei ik hun, “bevoordeel dan nooit iemand omdat hij rijk is, wees rechtvaardig voor groot en klein. Wees niet bang voor hun reactie, want u handelt namens God. Als u een zaak wordt voorgelegd die te moeilijk is, leg die dan aan mij voor.” 18 Ik gaf hun daarbij ook nog andere instructies.

19-21 Toen verlieten wij de berg Horeb en reisden door die grote en vreselijke woestijn tot wij het Amoritische bergland bereikten, waarheen de Here, onze God, ons had gestuurd. Wij verbleven toen bij Kades-Barnea (aan de grens van het beloofde land) en ik zei tegen u: “De Here God heeft ons dit land gegeven. Vooruit, laten wij het in bezit nemen, zoals Hij ons heeft opgedragen. Wees niet bang! U mag zelfs niet twijfelen!” 22 Maar u zei: “Laten wij eerst spionnen vooruit sturen. Die kunnen bepalen welke route wij het best kunnen volgen en welke steden wij het eerst moeten veroveren.” 23 Dit leek mij een goed idee en ik koos twaalf spionnen uit, van elke stam één. 24,25 Zij trokken over de heuvels, verkenden het dal Eskol en kwamen terug met vruchten die daar groeiden. Eén blik was genoeg om ons ervan te overtuigen dat het inderdaad een goed land was dat de Here, onze God, zou geven. Ook hun verslag bevestigde dat. 26 Maar u weigerde het land binnen te trekken en het bevel van de Here te gehoorzamen. 27 U mopperde en klaagde in uw tenten en zei: “De Here moet ons haten, anders had Hij ons niet hierheen gebracht vanuit Egypte om ons door de Amorieten te laten afslachten. 28 Wat gaat er met ons gebeuren? De spionnen hebben ons bang gemaakt met hun verhalen over de grote en sterke bewoners van dat land en over de hoge, sterke muren rond hun steden! Zij hebben zelfs reuzen gezien, afstammelingen van Enak!” 29 Maar ik zei tegen u: “Wees niet bang! 30 De Here God is uw leider en Hij zal voor u strijden met zijn machtige wonderen, net zoals u Hem in Egypte hebt zien doen. 31 U weet allemaal hoe goed Hij voor ons heeft gezorgd in de woestijn. Hij zorgde toch heel de weg als een vader voor zijn kind!” 32 Maar wat ik ook zei, het hielp niets. U weigerde de Here, onze God, te geloven. 33 Hoewel Hij u de hele weg had geleid en de beste kampplaatsen voor u had uitgezocht. Overdag ging Hij voorop in een wolk en ʼs nachts in een zuil van vuur. 34,35 Toen de Here uw klachten hoorde, werd Hij toornig. Hij zei: “Ik zweer dat geen mens van deze generatie in leven zal blijven om het goede land te zien, dat Ik hun vaders heb beloofd. 36 De enige uitzondering is Kaleb, de zoon van Jefunne. Hij krijgt vanwege zijn trouw aan de Here een stuk van het beloofde land dat hij eerder als spion heeft verkend, als erfdeel.” 37 Ook op mij werd de Here vertoornd wegens uw gedrag. Hij zei: “Ook u mag het beloofde land niet in! 38 In uw plaats zal Jozua, de zoon van Nun, het volk het land binnenleiden. Bereid hem goed voor op zijn leiders-taak. 39 Ik zal het land aan uw kinderen geven, van wie u zei dat zij in de woestijn zouden sterven. 40 Maar voor de oudere generatie geldt: keer u nu om en ga terug door de woestijn in de richting van de Rietzee.”

41 Toen gaf het volk toe: “Wij hebben gezondigd! Wij zullen het land wel binnentrekken en ervoor vechten, zoals de Here, onze God, ons heeft opgedragen.” Zij maakten zich klaar voor de strijd en dachten dat het een gemakkelijke verovering zou worden. 42 Maar de Here zei tegen mij: “Houd hen tegen, want Ik ga niet met hen mee. Als zij gaan, worden zij door hun vijanden verslagen.” 43 Ik heb het u toen gezegd, maar u wilde niet luisteren. Integendeel, u trotseerde het bevel van de Here en trok toch het bergland in om strijd te voeren. 44 Maar de Amorieten die daar woonden, sloegen terug. Zij achtervolgden u als bijen en doodden de Israëlieten van Seïr tot Chorma. 45 Toen u terugkeerde en huilde voor het aangezicht van de Here, wilde Hij niet meer naar u luisteren. 46 Daarom zijn wij een lange tijd in Kades gebleven.’

Nya Levande Bibeln

5 Mosebok 1

1-2 Denna bok återger Moses tal till Israels folk, när de slagit läger i dalen Araba i Moabs öken, på östra sidan av floden Jordan, mitt emot Suf, mellan städerna Paran, Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab. Det tar bara elva dagar att gå till fots från berget Horeb till Kades-Barnea, om man tar vägen förbi berget Seir.

I det fyrtionde året efter uttåget ur Egypten, på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade talat med honom om beträffande dem.

Vid den tiden när talet hölls hade amoreernas kung Sihon redan blivit besegrad vid Hesbon, och Og, kung i Basan, hade besegrats vid Astarot, i närheten av Edrei.

Det var öster om Jordan, i Moab, som Mose började sitt tal till Israel. Talet innehöll alla de lagar och förordningar som Gud hade befallt honom att meddela folket:

Ledare från varje stam

Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: 'Ni har stannat här tillräckligt länge.

Gå nu och inta amoreernas bergsbygd, Arabas dal och Negev, hela Kanaans land och Libanon, hela området från Medelhavskusten till floden Eufrat.

Jag har gett er allt detta! Gå nu och ta det land i besittning som Herren lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.'

Då sa jag till er: Jag behöver hjälp! Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam,

10 för Herren har förökat er så att ni är lika många som stjärnorna.

11 Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat,

12 men hur ska en enda man ensam kunna klara av alla problem som uppstår?

13 Välj alltså ut några män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare.

14 Ni gick med på förslaget.

15 Jag tog männen ni hade utsett, några från varje stam, och lät dem bli mina medhjälpare med ansvar över tusen, hundra, femtio och tio, med uppgift att avgöra era tvister och hjälpa er på olika sätt.

16 Jag förmanade dem att alltid vara rättvisa, och vara det även mot utlänningar!

17 Jag sa till dem: När ni dömer ska ni inte favorisera en man därför att han är rik. Och ni ska vara lika rättvisa mot både små och stora. Var inte rädda för deras missnöje, för ni dömer i Guds ställe! Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.

18 Samtidigt gav jag er också en hel del andra instruktioner.

19-21 Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och besvärliga öknen, tills vi slutligen kom fram till amoreernas bergsbygd dit Herren ledde oss.Vi var då vid Kades-Barnea på gränsen till det utlovade landet, och jag sa till er: Herren Gud har gett oss det här landet. Gå nu och inta det, som han har befallt oss! Var inte rädda och tveka inte!

22 Men då svarade ni: 'Låt oss först skicka iväg spejare, som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet, och som kan föreslå vilka städer vi ska anfalla först.'

23 Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam.

24-25 De gick över bergen och kom till Eskols dal. Sedan kom de tillbaka med olika frukter de hade plockat i landet. Vad vi fick se var nog för att övertyga oss om att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, hade gett oss.

Uppror mot Herren

26 Men ni vägrade att gå in dit och gjorde uppror mot Herren.

27 Ni muttrade och klagade i era tält och sa: 'Herren måste tycka illa om oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten, bara för att dödas här av dessa amoreer.

28 Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder, som utforskade landet, har skrämt oss med det de berättat. De påstår att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen! De har till och med sett jättar där, Anaks ättlingar!'

29 Men då svarade jag: Var inte rädda!

30 Herren Gud är er ledare, och han kommer att strida för er och göra stora under, precis som ni såg att han gjorde i Egypten.

31 Och ni vet vilken omsorg han har haft om er också här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn!

32 Men inget jag sa tycktes hjälpa.Ni vägrade att tro på Herren, vår Gud,

33 som hade lett er hela vägen, valt ut de bästa lägerplatserna och gått före oss i eld om natten och i ett moln om dagen.

34-35 Herren hörde hur ni klagade, och han blev förargad. Han lovade att inte en enda då levande vuxen skulle få leva länge nog för att få se det underbara land han hade lovat deras förfäder.

36 Det enda undantaget var Kaleb, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren, och därför skulle han som ett personligt arv få sin del av det land som han varit med om att utforska.

37 Herren blev till och med förargad på mig för er skull och sa: 'Du ska inte få komma in i det utlovade landet!

38 I stället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, bli den som leder folket. Uppmuntra honom när han förbereder sig att ta över ansvaret.

39 Jag kommer att ge landet till era barn, som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni har påstått skulle tvingas bli slavar.

40 Men ni får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Röda havet.'

41 Då bekände ni era synder: 'Vi har syndat! Vi vill gå in i landet och strida och kämpa för det, som Herren, vår Gud, har sagt till oss.' Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att inta hela området.

42 Men Herren sa till mig: 'Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att bli besegrade av fienden.'

43 Jag lydde Herren, men ingen brydde sig om vad jag sa. I stället handlade ni än en gång rakt emot Herrens befallning och gick upp i bergsbygden för att strida.

44 Men amoreerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade israeliter hela vägen från Seir till Horma.

45 Då återvände Israels folk till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna.

46 Sedan blev vi kvar ganska länge i Kades.