Hoffnung für Alle

Psalm 90

Viertes Buch

(Psalm 90–106)

Ist denn alles vergeblich?

1Ein Gebet von Mose, dem Mann Gottes.

Herr, solange es Menschen gibt, bist du unsere Zuflucht!
Ja, bevor die Berge geboren wurden,
noch bevor Erde und Weltall unter Wehen entstanden,
    warst du, o Gott, schon da. Du bist ohne Anfang und Ende.
Du lässt den Menschen wieder zu Staub werden.
    »Kehr zurück!«, sprichst du zu ihm.
Tausend Jahre sind für dich wie ein einziger Tag,
der doch im Flug vergangen ist,
    kurz wie ein paar Stunden Schlaf.
Du reißt die Menschen hinweg,
sie verschwinden so schnell wie ein Traum nach dem Erwachen.
    Sie vergehen wie das Gras:
Morgens sprießt es und blüht auf,
    doch schon am Abend welkt und verdorrt es im heißen Wüstenwind.

Ja, durch deinen Zorn vergehen wir,
    schnell ist es mit uns zu Ende!
Unsere Schuld liegt offen vor dir,
    auch unsere geheimsten Verfehlungen bringst du ans Licht.
Dein Zorn lässt unser Leben verrinnen –
    schnell wie ein kurzer Seufzer ist es vorbei!
10 Unser Leben dauert siebzig, vielleicht sogar achtzig Jahre.
Doch alles, worauf wir stolz sind,
    ist nur Mühe, viel Lärm um nichts!
Wie schnell eilen die Jahre vorüber!
    Wie rasch schwinden wir dahin!
11 Doch wer kann begreifen, wie gewaltig dein Zorn ist?
    Wer fürchtet sich schon davor?
12 Mach uns bewusst, wie kurz das Leben ist,
    damit wir unsere Tage weise nutzen!

13 Herr, wende dich uns wieder zu!
Wie lange soll dein Zorn noch dauern?
    Hab Erbarmen mit uns, wir sind doch deine Diener!
14 Schenke uns deine Liebe jeden Morgen neu!
    Dann können wir singen und uns freuen, solange wir leben!
15 So viele Jahre litten wir unter Not und Bedrückung;
    lass uns nun ebenso viele Jahre Freude erleben!
16 Zeige uns, wie machtvoll du eingreifst;
    auch unsere Kinder sollen deine mächtigen Taten sehen!
17 Herr, unser Gott! Zeige uns deine Güte!
Lass unsere Mühe nicht vergeblich sein!
    Ja, lass unsere Arbeit Früchte tragen!

Swedish Contemporary Bible

Psalms 90

Fjärde boken

(90—106)

Psalm 90

Guds evighet, människans förgänglighet

1En bön av gudsmannen Mose.

Herre, du har varit vår tillflykt

från generation till generation.

2Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen,

fanns du, Gud, från evighet till evighet.

3Du låter människan bli jord igen

och säger: ”Vänd åter, människobarn!”

4Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick,

som en enda timme i natten.

5Du sveper bort dem,

de är som en sömn om morgonen,

de försvinner som gräset,

6som växer upp på morgonen

men vissnar och torkar ut innan kvällen.

7Genom din vrede förgås vi,

vi förskräcks av din vredes glöd.

8Du lägger fram våra synder inför dig,

våra hemliga synder drar du fram i ljuset.

9Våra dagar försvinner under din vrede,

vi slutar våra år med en suck.

10Vi blir sjuttio år,

kanske åttio, om krafterna räcker.

Men våra flyende[a] år är möda och besvär.

Snart har de försvunnit, och vi är borta.

11Vem känner din vredes styrka,

vem fruktar att drabbas av din förbittring?[b]

12Lär oss att inse hur få våra dagar är,

så att vi får visa hjärtan.

13Herre, kom åter! Hur länge ska detta vara?

Förbarma dig över dina tjänare!

14Mätta oss med din nåd var morgon,

så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar.

15Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss,

lika många år som vi har sett det onda.

16Låt dina tjänare få se dina gärningar

och deras barn din härlighet.

17Herre, vår Gud, visa oss din godhet

och ge oss framgång i allt vad vi gör.

Notas al pie

  1. 90:10 Grundtextens innebörd är osäker. Kan ev. också översättas deras stolthet, eller: Men även våra bästa år…
  2. 90:11 Tanken kan också vara: Din vrede är lika stor som den tillbörliga fruktan för dig.