Hoffnung für Alle

Psalm 109

Herr, bestrafe meine Feinde!

1Ein Lied von David.

Mein Gott, ich lobe dich! Bitte schweige doch nicht!
Rücksichtslos gehen gottlose Menschen gegen mich vor,
    sie reißen ihren Mund auf und verleumden mich.
Sie bedrängen mich mit hasserfüllten Worten
    und bekämpfen mich ohne jeden Grund.
Meine Freundschaft beantworten sie mit Feindschaft,
    ich aber bete weiter zu dir.
Mit Bosheit zahlen sie mir heim, was ich ihnen Gutes tue;
    meiner Liebe setzen sie nur Hass entgegen.

O Herr, lass einen Ankläger gegen meinen Feind auftreten,
der so ungerecht und gewissenlos ist wie er selbst.
    Schicke doch jemanden, der mit ihm ins Gericht geht![a]
Wenn das Urteil gefällt wird, soll er schuldig gesprochen werden.
    Selbst sein Gebet rechne ihm als Sünde an!
Er soll nicht mehr lange leben,
    und seine Stellung soll ein anderer bekommen.
Seine Kinder sollen zu Waisen werden,
    und seine Frau soll als Witwe zurückbleiben.
10 Ruhelos sollen seine Kinder umherirren und betteln,
    ihr Elternhaus lass zu einer Ruine verfallen.
11 Seine Gläubiger mögen seinen Besitz an sich reißen,
    und Fremde sollen rauben, was er sich erworben hat.
12 Niemand soll sein Andenken in Ehren halten
    und mit seinen verwaisten Kindern Mitleid haben.
13 Seine Nachkommen sollen ausgerottet werden,
    schon in der nächsten Generation möge ihr Name erlöschen.
14 Der Herr soll niemals das Unrecht vergessen,
das die Vorfahren meines Feindes begingen,
    und auch die Schuld seiner Mutter soll nicht vergeben werden!
15 Die Sünden aller seiner Vorfahren
sollen dem Herrn stets vor Augen stehen,
    doch an sie selbst soll niemand mehr denken!
16 Denn dieser Mensch dachte nicht daran, anderen Gutes zu tun.
    Die Armen und Hilflosen verfolgte er,
    und die Niedergeschlagenen trieb er in den Tod.
17 Er liebte es, andere zu verfluchen –
    nun soll der Fluch ihn selbst treffen!
Er hasste es, andere zu segnen –
    darum bleibe der Segen von ihm fern!
18 Das Fluchen wurde ihm zur Gewohnheit,
er hüllte sich darin ein wie in einen Mantel.
    Aber nun wird sein Fluch gegen ihn selbst wirksam:
    Er dringt in ihn ein wie Wasser, das man trinkt,
    und wie Öl, mit dem man sich einreibt.
19 Er soll ihn bedecken wie ein Gewand
    und ihn für immer einschnüren wie ein enger Gürtel!

20 Ja, Herr, damit strafe alle meine Feinde,
    alle, die mich so gehässig verleumden!
21 Herr, mein Gott, tritt für mich ein, es geht doch um deine Ehre!
    Rette mich, denn auf deine Gnade ist Verlass!
22 Ich bin niedergeschlagen und hilflos,
    im tiefsten Herzen verletzt.
23 Mein Leben gleicht einem Schatten am Abend,
der bald in der Dunkelheit verschwindet.
    Ich bin wie eine Heuschrecke, die man vom Arm abschüttelt.
24 Vom vielen Fasten zittern mir die Knie,
    ich bin nur noch Haut und Knochen.
25 Für meine Feinde bin ich zum Gespött geworden;
    wenn sie mich sehen, schütteln sie den Kopf.
26 Hilf mir, Herr, und rette mich,
    denn du bist doch ein gnädiger Gott!
27 Herr, lass meine Feinde erkennen,
    dass du es bist, der alles so gefügt hat!
28 Mögen sie mich auch verwünschen – du wirst mich segnen!
Sollen sie doch angreifen – sie werden dabei scheitern!
    Zuletzt werde ich, dein Diener, mich freuen.
29 Schimpf und Schande sollen über meine Ankläger kommen,
    sie sollen sie einhüllen wie ein Mantel!

30 Immer wieder will ich dem Herrn danken,
    in aller Öffentlichkeit will ich ihn loben.
31 Er steht dem Wehrlosen zur Seite
    und rettet ihn vor denen, die seinen Tod fordern.

Notas al pie

  1. 109,6 Möglicherweise zitiert der Beter in den Versen 6‒19 die Verwünschungen seiner Gegner. Dann müsste der Abschnitt eingeleitet werden mit: »Sie sagen: Ein Ankläger soll gegen ihn auftreten.«

Swedish Contemporary Bible

Psalms 109

Psalm 109

Gud, var inte tyst

1För körledaren. En psalm av David.

Min lovsångs Gud, var inte tyst!

2Gudlösa och falska människor har gått till attack mot mig.

De ljuger och talar illa om mig.

3De omger mig med hatfulla ord

och attackerar mig utan orsak.

4De bemöter min kärlek med anklagelser,

men jag ber.

5De betalar tillbaka gott med ont

och min kärlek med hat.

6Utse en gudlös anklagare[a] mot honom

och ställ honom på hans högra sida.

7Och när han ställs inför rätta, låt honom då finnas skyldig.

Till och med hans bön ska räknas som synd.

8Låt hans liv bli kort,

och låt en annan ta hans tjänst.

9Låt hans barn bli faderlösa

och hans hustru änka.

10Låt hans barn irra omkring som hemlösa tiggare,

fördrivna från sina hem i ruiner.

11Låt fordringsägarna överta all hans egendom

och främlingarna allt han har förtjänat.

12Ingen ska visa nåd mot honom,

och ingen förbarma sig mot hans faderlösa barn.

13Låt hans efterkommande utrotas

och deras namn utplånas av nästa generation.

14Herren ska komma ihåg hans fäders ondska

och inte utplåna hans mors synd.

15Låt dem alltid vara inför Herren

och utplåna deras minne från jorden,

16eftersom han inte ville visa nåd

utan förföljde de betryckta och fattiga och bedrövade

för att döda dem.

17Han älskade att förbanna,

och förbannelsen träffade honom själv.

Han ville inte välsigna,

och så förblir välsignelsen långt borta från honom.

18Han tog på sig förbannelse som en klädedräkt,

den gick in i hans inre som vatten

och som olja in i hans skelett.

19Låt den nu vara för honom som en klädnad han sveper om sig

och som ett bälte han för alltid spänner om sig.

20Låt detta vara mina anklagares lön från Herren,

deras, som talar ont mot mig.

21Men Herre, min Herre, hjälp mig för ditt namns skull,

och befria mig i din kärlek och godhet.

22Jag är fattig och hjälplös

och sårad i mitt innersta.

23Jag försvinner som en skugga om kvällen

jag skakas av som en gräshoppa.

24Mina knän är svaga av fasta,

och jag är bara skinn och ben.

25Jag har blivit till åtlöje för dem,

och när de ser mig skakar de på huvudet.

26Hjälp mig, Herre, min Gud!

Rädda mig i din nåd.

27Låt dem inse att det är du som handlar,

att du, Herre, har gjort detta.

28De kan förbanna, men du välsignar.

När de anfaller ska de komma på skam,

men din tjänare gläder sig.

29Låt mina anklagare kläs i vanära

och svepas i skam som i en klädnad.

30Jag vill storligen prisa Herren,

jag vill lovprisa honom i den stora skaran.

31Han står på den fattiges sida

för att rädda honom från dem som dömer honom.

Notas al pie

  1. 109:6 På hebreiska satan, här använt i betydelsen anklagare. Ordet används i både Gamla och Nya testamentet (grekiskans motsvarighet diabolos) ibland som egennamn och ibland i betydelsen anklagare.