Hoffnung für Alle

Psalm 107

Fünftes Buch

(Psalm 107–150)

Herr, du hast uns gerettet!

1Dankt dem Herrn, denn er ist gut,
    und seine Gnade hört niemals auf!
Dies sollen alle bekennen, die der Herr erlöst hat.
    Ja, er hat sie aus der Gewalt ihrer Unterdrücker befreit
und aus fernen Ländern wieder zurückgebracht –
    aus Ost und West, aus Nord und Süd.

Manche irrten in der trostlosen Wüste umher
    und konnten keinen bewohnten Ort finden.
Hunger und Durst raubten ihnen alle Kraft,
    sie waren der Verzweiflung nahe.
In auswegloser Lage schrien sie zum Herrn,
    und er rettete sie aus ihrer Not.
Er half ihnen, den richtigen Weg zu finden,
    und führte sie zu einer bewohnten Stadt.
Sie sollen den Herrn preisen für seine Gnade
    und für seine Wunder, die er uns Menschen erleben lässt!
Denn er hat den Verdurstenden zu trinken gegeben,
    die Hungernden versorgte er mit reichlich Nahrung.

10 Andere lagen in der Finsternis gefangen
    und litten unter ihren schweren Fesseln.
11 Sie hatten missachtet, was Gott ihnen sagte,
    und die Weisungen des Höchsten in den Wind geschlagen.
12 Darum zerbrach er ihren Stolz durch Mühsal und Leid;
    sie lagen am Boden, und keiner half ihnen auf.
13 In auswegloser Lage schrien sie zum Herrn,
    und er rettete sie aus ihrer Not.
14 Er holte sie aus den finsteren Kerkern heraus
    und riss ihre Fesseln entzwei.
15 Sie sollen den Herrn preisen für seine Gnade
    und für seine Wunder, die er uns Menschen erleben lässt!
16 Denn er hat die gepanzerten Türen zerschmettert
    und die eisernen Riegel aufgebrochen.

17 Andere hatten leichtfertig gesündigt;
    wegen ihrer Verfehlungen siechten sie nun dahin.
18 Zuletzt ekelten sie sich vor jeder Speise
    und standen schon an der Schwelle des Todes.
19 In auswegloser Lage schrien sie zum Herrn,
    und er rettete sie aus ihrer Not.
20 Er sprach nur ein Wort, und sie wurden gesund.
    So bewahrte er sie vor dem sicheren Tod.
21 Sie sollen den Herrn preisen für seine Gnade
    und für seine Wunder, die er uns Menschen erleben lässt!
22 Aus Dank sollen sie ihm Opfergaben bringen
    und voll Freude von seinen Taten erzählen!

23 Wieder andere segelten aufs Meer hinaus,
    um mit ihren Schiffen Handel zu treiben.
24 Dort erlebten sie die Macht des Herrn,
    auf hoher See wurden sie Zeugen seiner Wunder.
25 Nur ein Wort von ihm – und ein Sturm peitschte das Meer.
    Wogen türmten sich auf,
26 warfen die Schiffe hoch in die Luft
und stießen sie sogleich wieder in die Tiefe.
    Da verloren die Seeleute jede Hoffnung.
27 Sie wankten und taumelten wie Betrunkene,
    mit ihrer Weisheit waren sie am Ende.
28 In auswegloser Lage schrien sie zum Herrn,
    und er rettete sie aus ihrer Not.
29 Er bannte die tödliche Gefahr:
    Der Sturm legte sich, und die Wellen wurden ruhig.
30 Da jubelten sie, dass endlich Stille herrschte!
    Gott brachte sie in den sicheren Hafen, an das ersehnte Ziel.
31 Sie sollen den Herrn preisen für seine Gnade
    und für seine Wunder, die er uns Menschen erleben lässt!
32 Vor der ganzen Gemeinde sollen sie ihn rühmen
    und ihn loben vor dem Rat der führenden Männer.

33 Gott verwandelt wasserreiches Land in dürre Wüste,
    und wo vorher Quellen sprudelten, entstehen trostlose Steppen.
34 Fruchtbare Gebiete lässt er zur Salzwüste veröden,
    wenn die Bosheit der Bewohner dort überhandnimmt.
35 Doch er verwandelt auch dürres Land in eine Oase
    und lässt mitten in der Steppe Quellen aufbrechen.
36 Hungernde Menschen siedeln sich dort an
    und gründen Städte, um darin zu wohnen.
37 Sie bestellen die Felder, legen Weinberge an
    und bringen Jahr für Jahr eine reiche Ernte ein.
38 Gott segnet sie mit vielen Kindern
    und vergrößert ihre Viehherden immer mehr.
39 Doch wenn sie immer weniger werden,
    wenn sie gebeugt sind von Unglück und Leid,
40 dann macht Gott ihre Unterdrücker zum Gespött
    und lässt sie in der Wüste umherirren.
41 Die Hilflosen aber rettet er aus ihrem Elend
    und lässt ihre Familien wachsen wie große Herden.

42 Die aufrichtigen Menschen sehen es voll Freude,
    und alle niederträchtigen müssen verstummen.
43 Wer verständig ist, der soll immer wieder daran denken
    und erkennen, auf welch vielfache Weise der Herr seine Gnade zeigt!

Swedish Contemporary Bible

Psalms 107

Femte boken

(107—150)

Psalm 107

Tacksamhet och lovprisning till Herren

1Prisa Herren, för han är god,

hans nåd består för evigt.

2Så ska de säga som Herren har friköpt,

de som han har befriat ur fiendens våld,

3samlat från länderna,

från öster och väster, från norr och söder.

4De irrade omkring i öknen, i ödemarken,

utan att finna någon boplats.

5De var hungriga, törstiga,

och deras liv tynade bort.

6De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

7Han förde dem till den rätta vägen,

till en plats där de kunde bo.

8De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

9Han gav vatten till den törstige

och den hungriges själ mättade han med sitt goda.

10Där fanns de som satt i djupaste mörker,

fångna i lidandets järnbojor,

11för de hade gjort uppror mot Guds ord

och föraktat den Högstes råd.

12Därför lät han dem slita ont.

De föll, och ingen kunde hjälpa dem.

13De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

14Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret

och bröt sönder deras bojor.

15De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

16Han krossar portarna av koppar

och bryter sönder järnbommarna.

17Andra var dåraktiga

och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.

18De avskydde all mat

och närmade sig dödens portar.

19De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

20Han sa bara ett ord och de blev botade,

han räddade dem från graven.

21De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

22De ska frambära tack som offer,

sjunga om allt han gjort.

23Andra seglade på haven med skepp

och drev handel på de stora vattnen.

24De såg Herrens gärningar

och hans under i djupen.

25Han talade, och en stormvind blåste upp,

så att vågorna gick höga.

26De reste sig mot himlen

och störtade sedan mot djupen.

Modet svek dem i olyckan,

27och de raglade och stapplade som berusade,

och all deras vishet var borta.

28De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

29Han lugnade stormen

och vågorna tystnade.

30De gladde sig över att det hade blivit lugnt,

och han förde dem till den hamn dit de ville.

31De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

32De ska prisa honom när folket samlas

och lova honom i de äldstes krets.

33Han förvandlar floder till öken,

vattenkällor till torr mark

34och det bördiga landet till saltöken,

för dess invånares ondska.

35Han gör ökenlandet till sjöar

och det uttorkade landet till vattenkällor.

36Han låter de hungriga bosätta sig där

och bygga en stad att bo i.

37De sår sina åkrar,

planterar sina vingårdar

och får sedan rika skördar.

38Han välsignar dem, och de får många barn.

Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.

39Om de blir färre, blir förödmjukade[a]

och nedtryckta av bekymmer och sorg,

40öser han olycka över härskarna

och låter dem irra omkring i en väglös öken.

41Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck

och låter deras familjer föröka sig som hjordar.

42De rättsinniga ser det och gläder sig,

medan all ondska måste tiga.

43Den som är vis bör lägga detta på minnet

och tänka på Herrens nådegärningar.

Notas al pie

  1. 107:39 Hebreiskans tempusform här och t.o.m. vers 42 kan betyda både något som redan hänt eller något som pågår nu.