Hoffnung für Alle

Psalm 102

Herr, erbarme dich über Jerusalem!

1Gebet eines Menschen, der allen Mut verloren hat und dem Herrn sein Leid klagt.

Höre mein Gebet, Herr,
    und achte auf meinen Hilfeschrei!
Ich bin in großer Not – verbirg dich nicht vor mir!
    Höre mir zu und hilf mir schnell!
Mein Leben verflüchtigt sich wie Rauch,
    mein ganzer Körper glüht, von Fieber geschüttelt.
Meine Kraft vertrocknet wie abgemähtes Gras,
    selbst der Hunger ist mir vergangen.
Ich bin nur noch Haut und Knochen,
    mir bleibt nichts als endloses Stöhnen.
Man hört mich klagen wie eine Eule in der Wüste,
    wie ein Käuzchen in verlassenen Ruinen.
Tiefe Verzweiflung raubt mir den Schlaf;
    ich fühle mich wie ein einsamer Vogel auf dem Dach.
Tag für Tag beschimpfen mich meine Feinde,
    und wen sie verfluchen wollen,
    dem wünschen sie mein Schicksal herbei.
10 Ich esse Staub, als wäre es Brot,
    und in meine Getränke mischen sich Tränen.
11 Denn dein furchtbarer Zorn hat mich getroffen,
    du hast mich hochgeworfen und zu Boden geschmettert!
12 Mein Leben gleicht einem Schatten,
der am Abend in der Dunkelheit verschwindet.
    Ich bin wie Gras, das bald verdorrt.

13 Du aber, Herr, regierst für alle Zeiten;
    von dir wird man erzählen, solange es Menschen gibt.
14 Du wirst eingreifen und dich über Zion erbarmen.
    Denn die Zeit ist gekommen, es zu begnadigen – die Stunde ist da!
15 Dein Volk liebt die Mauern dieser Stadt
    und trauert über ihre Trümmer.
16-17 Aber der Herr wird sie wieder aufbauen,
    er wird erscheinen in all seiner Pracht.
Dann werden die Völker ihn fürchten
    und alle Könige vor seiner Macht zittern.
18 Ja, der Herr wird das Gebet der Hilflosen hören,
    er lässt ihr Flehen nicht außer Acht.

19 Diese Worte soll man aufschreiben
für die Generationen, die nach uns kommen,
    damit auch sie es lesen und den Herrn loben:
20 Der Herr blickte von seinem Heiligtum herab,
    er schaute vom Himmel auf die Erde.
21 Er hörte das Stöhnen der Gefangenen
    und rettete sie vor dem sicheren Tod.
22 Darum wird man den Herrn auf dem Berg Zion rühmen;
    in ganz Jerusalem wird man ihn loben,
23 wenn alle Völker und Königreiche sich versammeln,
    um sich in seinen Dienst zu stellen.

24 Mitten im Leben[a] hat Gott meine Kraft gebrochen,
    ich weiß, meine Tage sind schon gezählt.
25 Darum flehe ich ihn an:
Mein Gott, lass mich nicht jetzt schon sterben!

    Du selbst überdauerst die Generationen.
26 Vor langer Zeit hast du alles geschaffen,
    Himmel und Erde sind das Werk deiner Hände.
27 Sie werden vergehen, du aber bleibst.
    Wie alte Kleider werden sie zerfallen,
    wie ein abgetragenes Gewand legst du sie ab und wechselst sie aus.
28 Du aber bleibst ein und derselbe,
    deine Jahre haben kein Ende.

29 Die Nachkommen deines Volkes werden in Sicherheit wohnen,
    unter deinem Schutz werden sie geborgen sein.

Notas al pie

  1. 102,24 Wörtlich: Auf dem Weg.

Swedish Contemporary Bible

Psalms 102

Psalm 102

Ångerpsalm; tröst i nöden

1Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför Herren.

2Herre, hör min bön!

Låt mitt rop om hjälp nå dig!

3Dölj dig inte för mig när jag är i nöd.

Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar.

4För mina dagar försvinner som rök,

och det brinner i mitt inre som en glöd.

5Mitt innersta är förtorkat,

vissnat som gräs.

Jag glömmer att äta min mat,

6och min suckan har gjort

att jag magrat till bara skinn och ben.

7Jag är som en pelikan[a] långt ute i vildmarken,

som en uggla bland ruiner.

8Jag ligger vaken,

jag är som en ensam fågel på taket.

9Mina fiender hånar mig dag efter dag

och använder mig i svordomar.

10Jag äter aska som bröd

och blandar min dryck med tårar,

11för din vredes och förbittrings skull.

Du har gripit mig och stött bort mig.

12Mitt liv är som kvällsskuggan,

jag vissnar som gräset.

13Men du, Herre, regerar i evighet,

och från generation till generation ska man komma ihåg dig.

14Du ska gripa in

och visa nåd mot Sion.

Nu är det dags att visa medlidande med det,

nu har den tiden kommit.

15Dina tjänare älskar dess stenar,

de lider av att se det ligga i grus.

16Folken ska frukta Herrens namn

och kungarna på jorden din härlighet,

17när Herren bygger upp Sion på nytt

och visar sig i sin härlighet.

18Han ska lyssna till de nödlidandes böner

och inte förakta vad de ber om.

19Detta ska skrivas ner för kommande generationer,

för att folk som han kommer att skapa[b] ska prisa Herren.

20För han blickar ner från sin heliga höjd,

Herren ser ner till jorden.

21Han hör den fångnes klagan

och befriar de dödsdömda.

22Herrens namn ska förkunnas i Sion

och hans lov i Jerusalem,

23när folk och riken samlas

för att tjäna honom.

24Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år.

Han har förkortat min levnadstid.

25Jag säger:

”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet,

du som själv lever från generation till generation!

26För länge sedan lade du jordens grund,

och himlarna är dina händers verk.

27De ska försvinna, men du består.

De är alla som utslitna kläder som du byter ut,

och de försvinner.

28Men du är densamme,

och dina år ska aldrig ta slut.

29Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig,

och deras efterkommande bestå inför dig.”

Notas al pie

  1. 102:7 Det hebreiska ordets betydelse är osäker, förutom att det är någon sorts oren fågel.
  2. 102:19 Eller har skapat.