Ang Pulong Sang Dios

Salmo 104

Pagdayaw sa Dios nga Manunuga

1Dapat dayawon ko gid ang Ginoo.

Ginoo nga akon Dios, gamhanan ka gid.
Ang imo pagkadungganon kag pagkahalangdon daw amo ang imo bayo.
Ginatabunan mo ang imo kaugalingon sang kasanag nga daw sa bayo
kag ginahumlad mo ang langit nga daw sa tolda.
Ginpatindog mo ang imo puluy-an sa ibabaw pa sang kahawaan.
Ginahimo mo ang mga panganod nga imo karwahe,
kag nagasakay ka nga ginapalid sang hangin.
Ginahimo mo ang hangin nga imo mga mensahero,
kag ang nagadabdab nga kalayo[a] nga imo mga suluguon.
Ginpahamtang mo ang kalibutan sa iya nga pundasyon,
kag indi ini mauyog hasta san-o.
Gintabunan mo ang kalibutan sang tubig nga daw sa panapton,
kag naglapaw ini sa mga bukid.
Sa imo nga pagsabdong nga nagadaguob, naghawa ang tubig.
Kag nag-ilig sila sa mga bukid kag sa mga patag,
kag sa iban pa nga mga lugar nga ginpreparar mo para sa ila.
Ginbutangan mo sila sang mga dulunan nga indi nila malapawan,
agod indi nila liwat matabunan ang kalibutan.
10 Ginpailig mo ang mga tuburan sa mga ililigan sang tubig,
kag nag-ilig ang tubig sa gin-utlan sang mga bukid.
11 Gani ang tanan nga talunon nga mga sapat, pati ang talunon nga mga asno, makainom.
12 Kag malapit didto sa tubig, nagapugad ang mga pispis, kag sa mga sanga sang kahoy nagakanta sila.

13 Halin sa imo puluy-an sa langit, ginapaulanan mo ang mga bukid.
Kag tungod sa sining imo ginahimo, nagabaton sang pagpakamaayo ang kalibutan.
14 Ginapatubo mo ang mga hilamon para sa mga kasapatan,
kag ang mga tanom para sa mga tawo
agod may kalan-on sila halin sa mga patubas—
15 may bino nga makalipay sa ila,
may lana nga makapahining sang ila guya,
kag may tinapay nga makapabaskog sa ila.
16 Natubigan sing maayo ang imo mga kahoy nga sedro sa Lebanon nga imo mismo gintanom.
17 Nagapugad ang mga pispis sa sina nga mga kahoy;
ang mga pispis nga dugwak[b] nagapugad sa mga kahoy nga sipres.
18 Ang talunon nga mga kanding nagaestar sa mataas nga mga bukid,
kag ang mga sapat nga badier[c] nagapanago sa mga kabatuhan.

19 Gintuga mo ang bulan bilang palatandaan sang panahon;
kag ang adlaw ginapasalop mo sa husto nga oras.
20 Ginhimo mo ang kadulom;
kag kon gab-i nagaguluwa ang madamo nga mga sapat sa kagulangan.
21 Nagangurob ang mga leon samtang nagapangita sang ila pagkaon nga ginahatag mo sa ila.
22 Kag kon magbutlak na ang adlaw nagabalik sila sa ila palanaguan kag didto nagaluko.
23 Ang mga tawo iya nagaguwa sa ila mga balay sa pag-obra hasta magsirom.

24 Ginoo, kadamo sang imo mga ginhimo.
Ginhimo mo sila tanan suno sa imo nga kaalam.
Ang kalibutan puno sang imo mga ginhimo.
25 Ang dagat puwerte kalapad,
kag may madamo ini nga mga tinuga nga indi maisip, dalagko kag magagmay.
26 Ang mga barko nagapakadto-pakari dira,
kag dira man nagalangoy-langoy ang dragon nga Leviatan nga imo gintuga.
27 Ang tanan nga buhi nga tinuga nagasalig sa imo sang ila pagkaon sa tion nga kinahanglan nila.
28 Ginahatagan mo sila sang pagkaon kag ginakaon nila,
kag nagakabusog sila.
29 Pero kon pabay-an mo sila, nagakahadlok sila;
kon kuhaon mo ang ila ginhawa, nagakapatay sila kag nagabalik sila sa duta nga amo ang ila ginhalinan.
30 Nagakatuga sila kon hatagan mo sila sang ginhawa.
Sa sina nga paagi ginahatagan mo sang bag-o nga mga tinuga ang kalibutan.

31 Kabay pa nga ang imo gahom, Ginoo, magapadayon sa wala sing katapusan.
Kabay pa nga magkalipay ka sa imo mga ginhimo.
32 Kon tulukon mo ang kalibutan, nagatay-og ini.
Kon tandugon mo ang mga bukid, nagaaso ini.

33 Magakanta ako sa Ginoo sa bug-os ko nga kabuhi.
Magakanta ako sang mga pagdayaw sa akon Dios samtang nagakabuhi ako.
34 Kabay pa nga malipay siya sa akon pagpamalandong.

Magakalipay ako sa Ginoo;
35 pero ang mga malaot kag makasasala laglagon sa kalibutan kag indi na sila makita pa.
Dapat dayawon ko gid ang Ginoo.

Dayawa ang Ginoo!

Notas al pie

  1. 104:4 nagadabdab nga kalayo: ukon, kilat.
  2. 104:17 dugwak: sa English, stork.
  3. 104:18 badier: Tan-awa ang footnote sa Lev. 11:4-8.

Swedish Contemporary Bible

Psalms 104

Psalm 104

Skaparens lov

1Lova Herren, min själ!

Herre, min Gud, du är hög och stor,

du är klädd i majestät och prakt!

2Han sveper sig i ljus som en klädnad,

som en tältduk har han spänt upp himlen.

3Över vattnen har han timrat sina salar.

Molnen är hans vagnar,

och han rider på vindens vingar.

4Han gör vindarna till sina budbärare

och eldslågorna till sina tjänare.

5Han har lagt en fast grund för jorden,

så att den aldrig kan rubbas.

6Du bredde ut djupet som en klädnad över den,

och vattnen stod över bergstopparna.

7De flydde vid din tillrättavisning,

vid ditt dunder tog de till flykten.

8Bergen reste sig,

och i dalarna fick vattnen den plats du bestämde åt dem.

9Du satte en gräns för dem,

och de ska aldrig mer översvämma jorden.

10Du lät källor springa fram i dalarna,

och de vällde fram mellan bergen.

11De ger djuren vatten att dricka.

Där släcker vildåsnorna sin törst,

12Vid dem bygger himlens fåglar sina bon

och låter sin sång höras från trädens grenar.

13Du sänder regn från dina salar över bergen,

och jorden mättas med dina goda gåvor.

14Du låter gräset växa upp åt boskapen

och örter åt människan att odla.

Så växer det fram mat ur jorden

15och vin som gör människan glad,

olja som får hennes ansikte att skina

och bröd som ger henne styrka.

16Herrens träd blir väl vattnade,

Libanons cedrar, som han planterade.

17Där bygger fåglarna sina nästen,

och hägern håller till bland cypresserna.

18De höga bergen tillhör stengetterna,

och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna.

19Månen är gjord för att bestämma tider,

och solen vet när den ska gå ner.

20Du sänder mörkret och natten kommer,

då alla skogens djur myllrar fram.

21Då ryter de unga lejonen efter rov

och begär sin mat av Gud.

22Men när solen går upp

drar de sig tillbaka till sina hålor för att lägga sig.

23Då går människan till sitt arbete,

där hon arbetar tills kvällen kommer.

24Herre, hur många är inte dina verk!

I vishet har du gjort alltsammans,

och jorden är full av dina skapelser.

25Där finns det stora och vida havet,

som myllrar av otaliga livsformer,

av både stora och små djur.

26Där stävar fartygen fram,

och där leker Leviatan,

som du format.

27Alla väntar de på dig,

att du ska ge dem deras föda i rätt tid.

28Du ger dem, och de samlar in.

Du öppnar din hand,

och de äter och blir mätta.

29Men om du vänder dig bort från dem

blir de förskräckta.

När du tar deras livsande ifrån dem

dör de och blir åter jord.

30Du sänder din Ande,

och nytt liv skapas.

Du förnyar jorden.

31Herrens ära bestå i evighet!

Herren glädja sig över sina verk!

32Han ser på jorden, och den bävar,

han rör vid bergen, och de ryker.

33Jag vill sjunga till Herren, så länge jag lever.

Jag vill prisa min Gud så länge jag är till.

34Må mina tankar behaga honom,

jag vill glädjas i Herren.

35Låt syndarna förgås från jorden

och de onda inte längre få finnas till!

Lova Herren, min själ.

Halleluja[a]!

Notas al pie

  1. 104:35 Betyder prisa Herren, med en kortform av gudsnamnet Jahve (Jah).