Micas 4 – HLGN & HOF

Ang Pulong Sang Dios

Micas 4:1-13

Ang Kasuguan sang Dios Magahatag sang Kalinong

(Isa. 2:2-4)

1Sa palaabuton nga mga inadlaw, ang bukid nga ginatindugan sang templo sang Ginoo mangin pinakaimportante4:1 pinakaimportante: sa literal, pinakamataas. sa tanan nga bukid. Kag magadagsa sa sini nga bukid ang mga tawo nga halin sa madamo nga mga nasyon. 2Magasiling sila, “Dali, mataklad kita sa bukid sang Ginoo, didto sa templo sang Dios ni Jacob. Kay tudluan niya kita sang iya mga pamaagi agod tumanon ta ini.”

Gani magapauli ang mga tawo halin sa Zion, ang siyudad sang Jerusalem, nga dala ang mga kasuguan sang Ginoo. 3Kag paagi sa iya nga kasuguan, husayon niya ang mga pagbinais-bais sang madamo nga mga nasyon, bisan pa atong gamhanan nga mga nasyon sa malayo. Gani indi na mag-ilinaway ang mga nasyon, kag indi na man sila maghanas sang mga tawo sa pagpakig-away. Himuon na lang nila nga punta sang mga arado ang ila mga espada kag himuon na lang nila nga mga inughagbas ang ila mga bangkaw. 4Ang kada tawo magapungko sa idalom sang iya tanom nga ubas kag kahoy nga higera nga wala sing may ginakahadlukan. Matabo gid ini, kay ang Ginoo mismo nga Makagagahom ang nagsiling sini. 5Pero bisan magsunod pa ang iban nga mga katawhan sa ila mga dios-dios, kami iya magasunod sa Ginoo nga amon Dios hasta san-o.

Magabalik ang mga Israelinhon sa Ila nga Lugar Halin sa Pagkabihag

6-7Nagsiling ang Ginoo, “Sa palaabuton nga mga inadlaw, pagatipunon ko ang akon katawhan nga akon ginsilutan, nga daw pareho sa mga karnero nga nagkalapiang kag naglalapta. Himuon ko ang mga nagkalabilin sa ila nga isa ka gamhanan nga nasyon. Kag magahari ako sa ila sa Bukid sang Zion halin sa sina nga tion hasta san-o. 8Ang Zion4:8 Zion: sa Hebreo, anak nga babayi sang Zion. nga pareho sang isa ka mataas nga balantayan sang mga kasapatan,4:8 pareho… kasapatan: Siguro ang buot silingon nga ang Zion amo ang lugar nga sa diin ang Dios nagabantay sa iya katawhan pareho sang isa ka manugbantay sang mga kasapatan. mangin gamhanan liwat. Ini nga siyudad, nga ginatawag man nga Jerusalem, magapanguna liwat sa tanan nga siyudad sang Israel pareho sang una.

9-10“Karon, ngaa kamo nga mga pumuluyo sang Zion4:9-10 mga pumuluyo sang Zion: sa Hebreo, anak nga babayi sang Zion. nagaugayong pareho sang babayi nga manugbata nga ginasakitan? Ara pa man ang inyo hari kag wala man nagkalamatay ang iya sini mga manuglaygay. Sige, maglubid kamo sa kasakit pareho sang babayi nga ginasakitan. Kay sa indi madugay magahalin kamo sa inyo siyudad kag magatiner sa latagon, kag dayon dal-on kamo sa Babilonia. Pero luwason ko kamo didto sa inyo mga kaaway. 11Karon madamo nga mga nasyon ang nagtipon sa pagpakig-away sa inyo. Nagasiling sila, ‘Pakahuy-an4:11 Pakahuy-an: ukon, Dagtaan. ta ang Zion! Kag dayon tan-awon ta ang makahuluya nga situasyon sini.’ 12Pero ini nga mga nasyon wala makahibalo sang akon hunahuna. Wala sila makaintiendi sang akon plano, nga gintipon ko sila agod silutan pareho sang mga uhay nga gintipon agod linason.

13“Mga pumuluyo sang Zion,4:13 mga pumuluyo sang Zion: sa Hebreo, anak nga babayi sang Zion. lakat kamo kag laglaga ninyo ang inyo mga kaaway pareho sang paglinas sang mga uhay. Kay himuon ko kamo nga pareho sang turo nga baka nga may salsalon nga mga sungay kag may saway nga mga kuko. Pagadugmukon ninyo ang madamo nga mga nasyon nga nagtipon sa pagpakig-away sa inyo. Kag ang ila mga manggad nga nakuha nila paagi sa pagpamintas ihalad ninyo sa akon, ang Ginoo nga nagagahom sa bug-os nga kalibutan.”

Hoffnung für Alle

Micha 4:1-14

Gott verspricht ein Reich des Friedens

(Kapitel 4–5)

Jerusalem, der Mittelpunkt eines neuen Reiches

1Am Ende der Zeit wird der Berg, auf dem der Tempel des Herrn steht, alle anderen Berge und Hügel weit überragen. Menschen aller Nationen strömen dann herbei. 2Viele Völker ziehen los und rufen einander zu: »Kommt, wir wollen auf den Berg des Herrn steigen, zum Tempel des Gottes Israels! Dort wird er uns seinen Weg zeigen, und wir werden lernen, so zu leben, wie er es will.« Denn vom Berg Zion aus wird der Herr seine Weisungen geben, dort in Jerusalem wird er der ganzen Welt seinen Willen verkünden. 3Gott selbst schlichtet den Streit zwischen den Völkern, und den mächtigen Nationen in weiter Ferne spricht er Recht. Dann schmieden sie ihre Schwerter zu Pflugscharen um und ihre Speere zu Winzermessern. Kein Volk wird mehr das andere angreifen; niemand lernt mehr, Krieg zu führen.4,3 Vgl. Jesaja 2,2‒4. 4Jeder kann ungestört unter seinem Feigenbaum und in seinem Weingarten sitzen, ohne dass ihn jemand aufschreckt. Das verspricht der Herr, der allmächtige Gott!

5Noch dient jedes Volk seinem eigenen Gott, wir Israeliten aber folgen für immer dem Herrn, unserem Gott.

6So spricht der Herr: »Es kommt der Tag, da werde ich mein Volk, das ich so schwer bestraft habe, wieder in seine Heimat bringen, so wie ein Hirte seine Schafe zurückholt, die vertrieben und verletzt wurden. 7Ja, ich sorge dafür, dass die Verletzten überleben und die Schwachen wieder zu einem mächtigen Volk werden! Dann werde ich, der Herr, ihr König sein und für alle Zeiten auf dem Berg Zion herrschen. 8Du Festung auf dem Hügel von Jerusalem, in dir wird einst wieder ein König wohnen, so wie es früher war; von dir aus wird er wie ein Hirte über das Volk wachen.«

Noch ist Jerusalem bedroht

9Warum schreist du so laut, Jerusalem? Ist denn kein König mehr in der Stadt? Sind etwa alle deine Ratgeber umgekommen? Warum windest du dich vor Schmerzen wie eine Frau in den Wehen?

10Ja, du hast allen Grund zu schreien und dich vor Schmerzen zu krümmen! Denn du wirst aus deinen schützenden Mauern vertrieben und musst draußen auf den Feldern hausen; bis nach Babylon wird man dich verschleppen. Dort wirst du schließlich Rettung finden, dort wird dich der Herr aus der Gewalt deiner Feinde erlösen.

11Doch jetzt, Jerusalem, haben dich Soldaten aus vielen Völkern umzingelt. »Lasst uns die Stadt auf dem Berg Zion entweihen und uns an ihrem Untergang weiden!«, rufen sie einander zu. 12Aber sie ahnen ja nicht, was der Herr vorhat: Er will sie hier versammeln, wie man Garben zum Dreschen bereitlegt.

13Gott befiehlt: »Komm, Jerusalem, drisch auf sie ein! Ich mache dich so stark wie einen Stier mit Hörnern aus Eisen und Hufen aus Bronze. Du wirst die vielen Völker zermalmen und wirst alles, was sie auf ihren Raubzügen erbeutet haben, dann mir weihen. Ja, alle ihre Schätze sollen einmal mir, dem Herrn der ganzen Welt, gehören!«

Hoffnung auf den Befreier Israels

14Ritzt euch vor Trauer die Haut blutig, ihr Menschen in der belagerten Stadt! Feindliche Soldaten werden euch einkesseln und dem Herrscher Israels mit dem Stock ins Gesicht schlagen.