Ang Pag-untat sang Baha
1Wala pagkalimti sang Dios si Noe kag ang iya mga kaupod nga mga sapat sa sulod sang barko. Gani ginpahuyop niya ang hangin sa kalibutan kag nag-amat-amat hubas ang tubig. 2Gintakpan niya ang mga tuburan kag ginpauntat ang ulan. 3Sige hubas ang tubig sa sulod sang 150 ka adlaw. 4Kag sang ika-17 nga adlaw sang ikapito nga bulan, nabara ang barko sa kabukiran sang Ararat. 5Padayon nga naghubas ang tubig. Kag sang nahauna nga adlaw sang ika-10 nga bulan, makita na ang putokputokan sang mga bukid.
6Pagligad sang 40 pa gid ka adlaw, ginbuksan ni Noe ang bintana sang barko 7kag ginbuy-an paguwa ang isa ka uwak. Kag ang ini nga uwak sige lang ang iya lupad-lupad pakadto-pabalik hasta sa paghubas sang tubig. 8Ginbuy-an man ni Noe ang isa ka pating agod mahibaluan niya kon naghubas na ang tubig, 9pero wala sing may mahapunan ang pating tungod kay natabunan pa sang tubig ang bug-os nga kalibutan. Gani nagbalik na lang ang pating kay Noe sa barko. Ginpahapon ni Noe ang pating sa iya kamot kag ginpasulod sa barko. 10Ginpaligad anay ni Noe ang pito ka adlaw kag ginbuy-an niya liwat ang pating. 11Nagbalik ang pating sang sirom na nga may lab-as nga dahon sang olibo sa iya tuktok. Gani nahibaluan ni Noe nga naghubas na ang tubig. 12Ginpaligad liwat ni Noe ang pito pa gid ka adlaw kag ginbuy-an niya liwat ang pating, pero wala na ini nagbalik.
13Nagaedad na si Noe sing 601 ka tuig. Kag sang nahauna nga adlaw sang nahauna nga bulan, naghubas ang tubig. Ginkuha ni Noe ang tabon sa may barko kag nakita niya nga mala na ang duta. 14Sang ika-27 nga adlaw sang ikaduha nga bulan mala na gid ang duta sa bug-os nga kalibutan.
15Nagsiling dayon ang Dios kay Noe, 16“Guwa na kamo tanan sa barko. 17Kag paguwaa man ang tanan nga sapat agod magmuad sila kag magdamo, kag maglapta sa kalibutan.” 18Gani nagguwa si Noe upod ang iya asawa, mga anak nga lalaki kag mga umagad. 19Nagguwa man ang tanan nga sapat: ang nagalakat, ang nagalupad, kag ang nagakamang. Nagainupod sila suno sa ila nga klase.
Naghalad si Noe
20Naghimo si Noe sang halaran para sa Ginoo. Dayon nagkuha siya sang isa sa kada klase sang mga sapat nga matinlo8:20 matinlo: buot silingon, puwede nga ihalad ukon kaunon. pati man sa kada klase sang mga pispis nga matinlo kag ginsunog niya ini sa halaran bilang halad sa Ginoo. 21Sang napanimahuan sang Ginoo ang kahamot sini, nagsiling siya sa iya kaugalingon, “Indi ko na gid pagpakamalauton liwat ang duta tungod sang ginahimo sang tawo. Bisan pa nga nahibaluan ko nga makasasala ang tawo halin sang bata pa siya, indi ko na gid paglaglagon liwat ang tanan nga nagakabuhi pareho sang akon ginhimo sadto. 22Samtang nagapadayon ang kalibutan, may panahon sang tigtalanom kag may tig-alani, may tigtulugnaw kag may tig-ilinit, may tingulan kag may tingadlaw, kag may adlaw kag may gab-i.”
1Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. 3Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket 4att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. 5På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga.
6Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken 7och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. 8Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, 9men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen.
10Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka.
13I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15Då sa Gud till Noa: 16”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra.
20Sedan byggde Noa ett altare åt Herren. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21Herren kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort.
22Så länge som jorden finns kvar
kommer sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig att upphöra.”
