2 Hari 6 – HLGN & BDS

Ang Pulong Sang Dios

2 Hari 6:1-33

Naglutaw sa Tubig ang Ulo sang Wasay

1Isa ka tion, nagsiling kay Elisha ang grupo sang mga propeta, “Nakita mo mismo nga gamay ining lugar nga amon ginapakigkitaan sa imo. 2Gani makadto kita sa Suba sang Jordan nga sa diin may madamo nga mga kahoy. Mahimo kita didto sang lugar nga aton matipunan.” Nagsiling si Elisha, “Sige, lakat na kamo.” 3Pero nagsiling ang isa sa ila, “Kon puwede, sir, mag-upod ka na lang sa amon.” Nagsabat siya, “O, sige.” 4Gani nag-upod siya sa ila.

Nagkadto sila sa Suba sang Jordan kag nagpangtapas sang mga kahoy. 5Samtang ang isa sa ila nagatapas, nahulog ang ulo sang iya wasay sa tubig, gani nagsinggit siya, “Sir, ginhulam ko lang ato!” 6Nagpamangkot si Elisha, “Diin dampi nahulog?” Gintudlo sang tawo kon diin dampi nahulog, kag dayon nag-utod si Elisha sang lipak kag ginhaboy ini didto. Kag naglutaw ang ulo sang wasay. 7Nagsiling si Elisha, “Kuhaa na.” Kag ginkuha sang tawo.

Ginpauntat ni Elisha ang Pagsalakay sang mga Arameanhon

8Karon, nagpakig-away ang hari sang Aram sa Israel. Ginkonsulta niya ang iya mga opisyal kon diin sila nga mga lugar makampo.

9Ginsilingan ni Elisha ang hari sang Israel, “Indi kamo makaagi sa sina nga lugar kay ara dira nagabantay ang mga Arameanhon.” 10Gani nagpasugo ang hari sang Israel sa sina nga lugar nga ginsiling ni Elisha nga hambalon ang mga pumuluyo didto nga mag-andam sila. Permi ini ginahimo ni Elisha.6:10 Ukon, Gani ginpausisa sang hari sang Israel ang lugar nga ginsiling ni Elisha. Ginapaandaman permi ni Elisha ang hari sang Israel agod permi siya magbantay sa amo nga lugar.

11Tungod sini naakig gid ang hari sang Aram. Gani ginpatawag niya ang iya mga opisyal kag ginsilingan, “Sin-o sa inyo ang nagadampig sa hari sang Israel?” 12Nagsiling ang isa sang iya mga opisyal, “Wala gid sing bisan isa sa amon, Mahal nga Hari. Si Elisha nga propeta sa Israel amo ang nagasugid sa hari sang Israel sang tanan nga ginahambal mo bisan pa ang ginahambal mo sa imo kuwarto.” 13Nagmando ang hari, “Lakat, pangitaa ninyo siya agod makapadala ako sang mga tawo sa pagdakop sa iya.”

Sang ginsugiran ang hari nga si Elisha ara sa Dotan, 14nagpadala siya didto sang madamo nga mga soldado nga nagasakay sa mga kabayo kag mga karwahe. Nakaabot sila sa Dotan sang gab-i kag ginlibutan nila ini.

15Pagkaaga, aga pa gid nagbugtaw ang suluguon ni Elisha, kag nakita niya ang mga soldado nga nagasakay sa mga kabayo kag mga karwahe nga nagapalibot sa banwa. Nagsiling siya kay Elisha, “Sir, ano na lang ang aton himuon?” 16Nagsabat si Elisha, “Indi ka magkahadlok. Mas madamo ang aton mga kaupod sang sa ila.” 17Nagpangamuyo dayon si Elisha, “Ginoo, buksi ang iya mga mata agod makita niya.” Ginbuksan sang Ginoo ang iya mga mata, kag nakita niya ang kabukiran sa palibot ni Elisha nga puno sang mga kabayo kag mga karwahe nga kalayo.

18Samtang nagapakadto ang mga kaaway kay Elisha, nagpangamuyo siya, “Ginoo, bulaga6:18 bulaga: siguro ang buot silingon, patalanga. ini nga mga tawo.” Gani ginbulag sila sang Ginoo suno sa ginpangabay ni Elisha. 19Nagsiling dayon si Elisha sa ila, “Indi ini amo ang dalan kag indi ini ang banwa sang Dotan. Sunod kamo sa akon kay dal-on ko kamo sa tawo nga inyo ginapangita.” Kag gindala sila ni Elisha sa Samaria.

20Pagsulod nila sa siyudad, nagpangamuyo si Elisha, “Ginoo, buksi ang ila mga mata agod makakita sila.” Ginbuksan sang Ginoo ang ila mga mata, kag nakita nila nga didto na sila sa Samaria. 21Pagkakita sang hari sang Israel sa ila, ginpamangkot niya si Elisha, “Ano sa imo, sir?6:21 sir: sa Hebreo, amay ko. Pamatyon ko sila?” 22Nagsabat si Elisha, “Indi sila pagpatya. Bisan gani ang mga bihag sa inaway wala naton ginapatay. Hatagi sila sang pagkaon kag tubig agod makakaon sila kag makainom, kag pagkatapos, pabalika sila sa ila hari.”6:22 hari: sa Hebreo, agalon. 23Gani nagpapunsyon ang hari para sa ila, kag pagkatapos ginpapauli niya sila sa ila hari. Kag wala na magsalakay ang mga Arameanhon sa duta sang Israel.

Ginkibon ang Samaria

24Pero sang ulihi gintipon ni Haring Ben Hadad sang Aram ang iya bug-os nga mga soldado kag ginkibon ang Samaria. 25Tungod sini, puwerte ang gutom sa siyudad, hasta nga nagmalahal ang balaklon. Ang bili sang ulo sang asno 80 ka bilog nga pilak, kag ang bili sang isa ka litse nga iti sang pating6:25 iti sang pating: Posible ngalan ini sang isa ka klase sang liso nga ulutanon. lima ka bilog nga pilak.

26Isa ka tion, samtang nagaagi ang hari sang Israel sa ibabaw sang pader, may isa ka babayi nga nagsinggit sa iya, “Mahal nga Hari, buligi ako!” 27Nagsabat ang hari, “Kon indi magbulig ang Ginoo sa imo ano ang akon mahimo? Wala na ako sing trigo ukon ilimnon nga mahatag sa imo.” 28Nagpamangkot dayon ang hari, “Ano bala ang problema mo?” Nagsabat ang babayi, “Ini nga babayi nagsiling sa akon nga kaunon namon ang akon bata sa isa ka adlaw kag sa sunod nga adlaw, ang iya naman nga bata. 29Gani ginluto namon ang akon bata kag ginkaon. Pagkasunod nga adlaw, ginsilingan ko siya nga ang iya naman bata ang amon kaunon, pero gintago niya ini.”

30Pagkabati sang hari sa ginsiling sang babayi, gin-gisi niya ang iya bayo sa puwerte nga kasubo. Kag samtang nagalakat siya sa ibabaw sang pader, nakita sang mga tawo nga nagasuksok siya sang sako nga nasampawan sang iya bayo sa pagpakita sang iya pagpangasubo. 31Nagsiling siya, “Kabay pa nga silutan ako sang Dios sing puwerte gid kon indi ko mapautdan sang ulo si Elisha nga anak ni Shafat subong nga adlaw!”

32Karon, nagapungko si Elisha sa iya balay nga nagapakigsugilanon sa mga manugdumala sang Israel. Nagsugo ang hari sang isa ka tawo nga mag-una sa iya didto kay Elisha. Pero antes mag-abot ang ginsugo sang hari, nagsiling si Elisha sa mga manugdumala, “Ang aton hari nga manugpatay nagpasugo sang tawo sa pag-utod sang akon ulo. Kon mag-abot na gani ang tawo siraduhi ninyo ang puwertahan kag indi siya pagpasudla. Ang hari mismo nga iya agalon nagasunod sa iya.” 33Samtang nagahambal pa si Elisha sa ila, nag-abot ang ginsugo sang hari. Kag nagsiling siya, “Ini nga katalagman nga nag-abot halin mismo sa Ginoo. Ti ngaa mahulat pa ako nga magbulig siya?”

La Bible du Semeur

2 Rois 6:1-33

Le fer qui surnage

1Un jour, les disciples des prophètes6.1 Probablement à Jéricho, l’école de disciples du prophète la plus proche du Jourdain. dirent à Elisée : Tu vois que la salle où nous nous réunissons avec toi est devenue trop petite pour nous. 2Permets-nous d’aller jusqu’au Jourdain : là, chacun de nous taillera une poutre et nous la rapporterons pour construire une nouvelle maison. Elisée leur dit : Allez-y !

3Mais l’un d’eux le pria : Accepte de venir avec tes serviteurs.

Il répondit : D’accord, je viens.

4Il descendit donc avec eux. Arrivés au Jourdain, ils abattirent des arbres. 5Pendant que l’un d’eux abattait son arbre, le fer de sa hache tomba dans l’eau. Il s’écria : Ah, mon maître ! Quel malheur ! C’était une hache empruntée !

6L’homme de Dieu lui demanda : Où est tombé le fer ?

L’homme lui indiqua l’endroit. Alors Elisée tailla un morceau de bois et le lança au même endroit. Aussitôt, le fer revint à la surface, 7et le prophète dit : Ramène-le à toi !

L’autre n’eut qu’à tendre la main pour le reprendre.

Les Syriens veulent capturer Elisée

8Le roi de Syrie6.8 C’est-à-dire Ben-Hadad II (5.1 et note). était en guerre contre Israël ; il tint conseil avec son état-major et décida : J’établirai mon campement à tel et tel endroit. 9Immédiatement, l’homme de Dieu fit dire au roi d’Israël6.9 C’est-à-dire à Yoram (cf. 1.17 ; 3.1 ; 9.24). : Garde-toi bien de passer par tel endroit, car les Syriens y ont pris position.

10Alors le roi d’Israël envoya quelques hommes en reconnaissance à l’endroit que lui avait signalé l’homme de Dieu.

Cela se produisit à plusieurs reprises, 11au point que le roi de Syrie en fut profondément troublé. Il convoqua ses officiers et leur dit : Ne voulez-vous pas me dire qui, parmi nous, est du côté du roi d’Israël ?

12L’un de ses officiers lui répondit : Personne, mon seigneur le roi. C’est Elisée, le prophète d’Israël, qui révèle à son roi jusqu’aux paroles que tu prononces dans ta chambre à coucher.

13Le roi dit : Allez voir où il se trouve, pour que je puisse le faire saisir !

On vint lui annoncer : Il est à Dotân6.13 Situé sur une colline à mi-chemin entre Jizréel et Samarie, à une quinzaine de kilomètres au nord de Samarie (cf. Gn 37.17)..

14Le roi y envoya une forte troupe de soldats avec des chevaux et des chars. Ils arrivèrent de nuit et cernèrent la localité. 15Le lendemain matin, le serviteur de l’homme de Dieu se leva de bonne heure et sortit. Il vit qu’une troupe entourait la cité avec des chevaux et des chars. Le serviteur dit à son maître : Ah, mon seigneur ! Qu’allons-nous faire ?

16Elisée répondit : N’aie pas peur, car ceux qui sont avec nous sont plus nombreux qu’eux.

17Puis il pria : Eternel, je t’en prie : ouvre-lui les yeux, pour qu’il voie !

L’Eternel ouvrit les yeux du serviteur qui vit la montagne pleine de chevaux et de chars de feu autour d’Elisée.

18Les Syriens se dirigèrent vers Elisée. Celui-ci pria l’Eternel en disant : Je te prie, frappe d’aveuglement toute cette troupe !

Et l’Eternel les frappa d’aveuglement, comme Elisée l’avait demandé. 19Elisée dit aux soldats : Vous n’êtes pas sur le bon chemin ! Ce n’est pas ici la ville où vous voulez aller. Suivez-moi, et je vous conduirai vers l’homme que vous cherchez !

Il les conduisit à Samarie. 20Lorsqu’ils furent arrivés à Samarie, Elisée pria encore : Eternel, ouvre les yeux de ces hommes pour qu’ils voient maintenant !

L’Eternel leur ouvrit les yeux et ils s’aperçurent qu’ils étaient à l’intérieur de la ville de Samarie.

21Lorsque le roi d’Israël les vit, il demanda à Elisée : Dois-je les tuer, mon père ?

22– Non, lui répondit Elisée, ne les tue pas ! Massacres-tu des soldats que tu as capturés grâce à ton épée ou ton arc ? Au contraire : fais-leur servir du pain et de l’eau pour qu’ils mangent et qu’ils boivent. Puis qu’ils retournent chez leur souverain !

23Alors le roi d’Israël leur fit servir un repas copieux, ils mangèrent et burent, puis il les renvoya et ils retournèrent chez leur souverain. Depuis lors, les troupes syriennes cessèrent leurs incursions sur le territoire d’Israël.

La famine règne dans Samarie assiégée

24Quelque temps plus tard, Ben-Hadad, le roi de Syrie, mobilisa toute son armée et alla mettre le siège devant Samarie. 25Pendant que le siège de la ville se prolongeait, une grande famine y sévissait au point qu’une tête d’âne6.25 L’âne était un animal impur (Lv 11.2-8 ; Dt 14.4-8), il ne devait donc pas être mangé. valait quatre-vingts pièces d’argent et une livre de pois chiches6.25 Autres traductions : de bulbes d’oignons sauvages ou de fiente de pigeon (servant de combustible). cinq pièces d’argent.

26Un jour, le roi d’Israël passait sur le rempart. Une femme lui cria : Viens à mon secours, mon seigneur le roi !

27Il répondit : Si l’Eternel ne vient pas à ton secours, comment pourrais-je te secourir ? Je n’ai ni blé, ni vin à te donner. 28Pourtant le roi ajouta : Qu’est-ce qui t’arrive ?

Elle répondit : Cette femme-là m’a proposé : « Donne ton fils ! Nous le mangerons aujourd’hui, et demain ce sera le tour du mien. » 29Nous avons donc fait cuire mon fils, et nous l’avons mangé. Mais le lendemain, quand je lui ai dit : « Donne ton fils pour que nous le mangions », elle l’a caché6.29 Voir Dt 28.57..

30Lorsque le roi entendit le récit de cette femme, il déchira ses vêtements6.30 En signe de consternation.. Lorsqu’il passa de nouveau sur le rempart, le peuple s’aperçut qu’il portait sous ses habits royaux un vêtement de toile grossière à même la peau. 31Il déclara : Que Dieu me punisse très sévèrement, si la tête d’Elisée, fils de Shaphath, reste encore aujourd’hui sur ses épaules.

Elisée annonce la fin de la famine

32Or, Elisée se tenait dans sa maison, avec les responsables de la ville. Le roi envoya quelqu’un chez lui. Mais avant que l’émissaire soit arrivé, Elisée avait dit aux responsables : Ne voyez-vous pas que ce fils d’assassin envoie quelqu’un pour me couper la tête ? Faites attention ! Quand vous verrez venir cet émissaire, fermez la porte pour l’empêcher d’entrer ! N’entend-on pas déjà le bruit des pas de son maître derrière lui ?

33Il n’avait pas fini de parler que, déjà, l’émissaire6.33 Avec une autre vocalisation du texte hébreu traditionnel : le roi. arriva. Le roi dit à Elisée : Tout ce mal vient de l’Eternel ! Que puis-je encore attendre de lui ?