1 Hari 2 – HLGN & HOF

Ang Pulong Sang Dios

1 Hari 2:1-46

Ang mga Bilin ni David kay Solomon

1Sang madali na lang mapatay si David, may mga bilin siya kay Solomon nga iya anak. Amo ini ang iya mga bilin: 2“Madali na lang ako mapatay. Gani magpakabakod ka kag magpakaisog, 3kag tumana ang mga ginapatuman sang Ginoo nga imo Dios. Magsunod ka sa iya mga pamaagi, kag tumana ang iya mga pagsulundan kag mga sugo nga nasulat sa Kasuguan ni Moises, agod magmainuswagon ka sa tanan mo nga ginahimo, bisan diin ka magkadto. 4Kon himuon mo ini, tumanon sang Ginoo ang iya ginpromisa sa akon, nga kon ang akon mga kaliwat nagakabuhi sing husto kag nagasunod sa akon sing matutom sa bug-os nila nga kabuhi, may isa gid permi sa ila nga magahari sa Israel.

5“Ari pa ang akon bilin sa imo: Nahibaluan mo kon ano ang ginhimo sa akon ni Joab nga anak ni Zeruya sa iya nga pagpatay sa duha ka kumander sang mga soldado sang Israel nga si Abner nga anak ni Ner kag si Amasa nga anak ni Jeter. Ginpatay niya sila nga daw sa mga kaaway, pero ginhimo niya ato sang panahon nga wala sing inaway. Siya ang may salabton sa ila kamatayon.2:5 Siya ang may salabton sa ila kamatayon: sa mas literal, ginmantsahan niya ang iya paha kag sandalyas sang dugo sa inaway. 6Gani himua ang nagakadapat sa iya suno sa imo hunahuna nga maayo himuon, pero indi pag-itugot nga mapatay siya sa katigulangon nga may kalinong.

7“Pero magmaayo ka sa mga anak ni Barzilai nga taga-Gilead, kag pakan-a sila permi upod sa imo, kay ginbuligan nila ako sang nagpalagyo ako sa imo utod nga si Absalom.

8“Tandaan mo gid si Shimei nga anak ni Gera, nga isa ka Benjaminhon nga taga-Bahurim. Puwerte gid ang iya pagpakamalaot sa akon sang nagkadto ako sa Mahanaim. Pero sang pagkitaay namon sa Suba sang Jordan, nagsumpa ako sa iya sa ngalan sang Ginoo nga indi ko siya pagpatyon. 9Pero karon, ikaw ang magsilot sa iya. Maalam ka, kag nahibaluan mo kon ano ang dapat nga himuon. Bisan tigulang na siya, ipapatay siya.”

10Sang ulihi napatay si David kag ginlubong sa iya banwa.2:10 iya banwa: sa Hebreo, Banwa ni David. 11Naghari siya sa bug-os nga Israel sa sulod sang 40 ka tuig—7 ka tuig sa Hebron kag 33 ka tuig sa Jerusalem. 12Si Solomon ang nagbulos sa iya amay nga si David bilang hari, kag malig-on gid ang iya ginharian.

Napatay si Adonia

13Karon, si Adonia nga anak ni Hagit nagkadto kay Batsheba nga iloy ni Solomon. Nagpamangkot si Batsheba sa iya, “Maayo bala ang imo tuyo sa pagkadto diri?” Nagsabat si Adonia, “Huo, maayo. 14May ipangabay lang ako sa imo.” Nagpamangkot si Batsheba, “Ano bala ina?” 15Nagsabat si Adonia, “Nahibaluan mo nga ako na kuntani ang hari, kag ginpaabot ini sang bug-os nga Israel. Pero lain ang natabo; ang akon utod amo ang nangin hari, kay amo ina ang gusto sang Ginoo. 16Karon, may pangabay ako sa imo. Kag kon mahimo indi ako pagbalibari.” Nagpamangkot si Batsheba, “Ano bala ina?” 17Nagsabat si Adonia, “Palihog pangabaya si Haring Solomon nga ipaasawa niya sa akon si Abishag nga taga-Shunem. Nahibaluan ko nga indi gid siya magbalibad sa imo.” 18Nagsabat si Batsheba, “Sige, silingon ko ang hari.”

19Gani nagkadto si Batsheba kay Haring Solomon sa paghambal sa iya parte sa ginpangabay ni Adonia. Pagkakita ni Solomon sa iya, nagtindog si Solomon sa iya trono sa pagsugata sa iya, kag dayon nagluhod siya sa iya iloy bilang pagtahod sa iya. Pagkatapos nagpungko siya sa iya trono. Nagpakuha siya sang pulungkuan kag ginpabutang sa iya tuo, kag ginpapungko didto ang iya iloy. 20Nagsiling si Batsheba, “May ara ako sang gamay nga ipangabay sa imo. Kag palihog indi ako pagbalibari.” Nagsiling ang hari, “Ano ina, Nay? Indi ko ikaw pagbalibaran.” 21Nagsiling si Batsheba, “Ipaasawa si Abishag nga taga-Shunem sa imo utod nga si Adonia.”

22Nagsiling si Haring Solomon, “Ngaa ginapangabay mo gid nga ipaasawa si Abishag kay Adonia? Basi kon ipangabay mo man nga ihatag ko sa iya ang akon ginharian, kay magulang siya sa akon kag apin sa iya si Abiatar nga pari kag si Joab nga anak ni Zeruya!” 23Dayon nagsumpa si Haring Solomon sa ngalan sang Ginoo, “Kabay pa nga silutan gid ako sang Dios kon indi ko mapatay si Adonia tungod sining iya ginpangabay. 24Ang Ginoo amo ang nagpili kag nagbutang sa akon sa trono sang akon amay nga si David. Gintuman niya ang iya promisa nga ihatag niya ang ginharian sa akon kag sa akon mga kaliwat. Gani nagasumpa ako sa buhi nga Ginoo nga mapatay si Adonia subong gid nga adlaw.” 25Dayon nagmando si Haring Solomon kay Benaya, nga anak ni Jehoyada, nga patyon si Adonia, kag ginpatay niya si Adonia.

26Dayon nagsiling si Haring Solomon kay Abiatar nga pari, “Magpauli ka sa imo uma sa Anatot. Bagay ka man kuntani nga patyon, pero indi ko ikaw pagpatyon subong kay ikaw ang gintugyanan sang Kahon sang Ginoong Dios sang kaupod ka pa sang akon amay nga si David, kag nagpakigbahin ka sa iya mga pag-antos.” 27Gani ginpahalin ni Solomon si Abiatar sa iya katungdanan bilang pari sang Ginoo. Kag natuman ang ginsiling sang Ginoo didto sa Shilo parte sa panimalay ni Eli.

Napatay si Joab

28Si Joab wala nagbulig kay Absalom nga mangin hari, pero nagbulig siya kay Adonia. Gani sang mabalitaan niya ang pagkapatay ni Adonia, nagpalagyo siya pakadto sa tolda sang Ginoo2:28 tolda sang Ginoo: Tan-awa ang footnote sa 1:39. kag nag-uyat sa mga sulosungay nga mga pamusod sang halaran.2:28 Tan-awa ang footnote sa 1:50. 29Sang mabalitaan ni Haring Solomon nga nagpalagyo si Joab pakadto sa tolda sang Ginoo kag nagpalapit sa halaran, ginsugo niya si Benaya nga patyon si Joab. 30Gani nagkadto si Benaya sa tolda sang Ginoo kag ginsilingan si Joab, “Magguwa ka siling sang hari!” Pero nagsabat si Joab, “Indi ako magguwa; diri ako mapatay!” Nagbalik si Benaya sa hari kag ginsugid ang sabat ni Joab. 31-32Nagsiling si Solomon kay Benaya, “Himua ang iya ginsiling. Patya siya didto sa tolda kag ilubong, agod ako kag ang panimalay sang akon amay indi manabat sa pagpatay niya kay Abner nga anak ni Ner, nga kumander sang mga soldado sang Israel, kag kay Amasa nga anak ni Jeter, nga kumander sang mga soldado sang Juda. Ginpatay niya ining inosente nga mga tawo nga wala nakahibalo ang akon amay. Mas matarong kag maayo pa sila sang sa iya. Karon balusan siya sang Ginoo sa iya ginhimo sa ila. 33Siya kag ang iya mga kaliwat amo ang manabat hasta san-o sa kamatayon sang sini nga mga tawo. Pero ang akon amay nga si David kag ang iya mga kaliwat kag ang iya ginharian hatagan sang maayo nga kahimtangan2:33 maayo nga kahimtangan: Ang Hebreo sini amo ang “shalom,” nga nagakahulugan sang kalinong, kauswagan, maayo nga relasyon, kalipay, kadalag-an. hasta san-o.”

34Gani ginkadtuan ni Benaya si Joab kag ginpatay. Ginlubong siya malapit sa iya balay2:34 malapit sa iya balay: ukon, sa iya lulubngan. sa kamingawan. 35Dayon ginhimo sang hari si Benaya nga kumander sang mga soldado sa pagbulos kay Joab. Kag ang ginbulos niya kay Abiatar amo si Zadok nga pari.

Ang Pagkapatay ni Shimei

36Karon, ginpatawag sang hari si Shimei kag ginsilingan, “Magpatindog ka sang imo kaugalingon nga balay sa Jerusalem kag mag-estar ka dira. Indi ka gid maghalin sa siyudad kag magkadto sa iban nga lugar. 37Sa tion nga maghalin ka kag magtabok sa Kidron nga ililigan sang tubig, sigurado gid nga mapatay ka, kag ikaw mismo ang basulon kon matabo ini.” 38Nagsabat si Shimei, “Maayo man ang imo ginsiling, tumanon ko gid ina!” Gani nag-estar si Shimei sa Jerusalem sa malawig nga tion. 39Pero sang ikatatlo nga tuig, ang duha sa mga suluguon ni Shimei naglayas kag nagkadto sa hari sang Gat nga si Akish, nga anak ni Maaca. Sang mabalitaan ini ni Shimei, 40gintakdan niya sang pulungkuan ang iya asno kag nagsakay, kag nagkadto kay Akish sa Gat sa pagpangita sa iya duha ka suluguon. Nakita niya sila kag gindala pauli.

41Sang mabalitaan ni Solomon nga naghalin si Shimei sa Jerusalem kag nagkadto sa Gat, kag nakabalik na, 42ginpatawag niya si Shimei kag ginsilingan, “Indi bala nga ginpasumpa ko ikaw sa ngalan sang Ginoo kag ginpaandaman nga sa tion nga maghalin ka sa Jerusalem kag magkadto sa iban nga lugar sigurado gid nga mapatay ka? Kag indi bala nga nagsiling ka nga maayo ang akon ginsiling kag tumanon mo ini? 43Ti, ngaa wala mo gintuman ang imo ginsumpa sa Ginoo? Ngaa wala mo gintuman ang akon sugo sa imo?”

44Nagsiling pa gid ang hari sa iya, “Sigurado nga nadumduman mo gid ang tanan nga malain nga ginhimo mo sa akon amay nga si David. Karon balusan ka sang Ginoo sa imo malain nga mga ginhimo. 45Pero ako pakamaayuhon sang Ginoo, kag ang ginharian sang akon amay nga si David padayon niya nga palig-unon hasta san-o.”

46Dayon ginmanduan sang hari si Benaya nga patyon si Shimei. Gani gindala ni Benaya si Shimei sa guwa kag ginpatay.

Naglig-on pa gid ang ginharian sa idalom sang pagdumala ni Solomon.

Hoffnung für Alle

1. Könige 2:1-46

Davids letzte Anweisungen an Salomo und sein Tod

1Als David merkte, dass er bald sterben würde, gab er seinem Sohn Salomo noch einige Anweisungen mit auf den Weg: 2»Ich weiß, dass ich bald sterben werde, so wie jedes Leben einmal zu Ende geht. Jetzt musst du deinen Mann stehen. Sei stark, mein Sohn! 3Richte dein ganzes Leben nach dem Herrn, deinem Gott, aus und lebe, wie es ihm gefällt! Befolge das Gesetz Gottes, achte auf jedes Gebot, jeden Befehl und jede Weisung, die im Gesetzbuch von Mose aufgeschrieben sind. Dann wird dir alles gelingen, was du unternimmst; Gott wird dir Erfolg schenken, wohin du auch gehst. 4Dann wird der Herr auch sein Versprechen einlösen, das er mir gegeben hat. Er hat nämlich zu mir gesagt: ›Wenn deine Nachkommen ihr Leben in Verantwortung vor mir führen und mir von ganzem Herzen die Treue halten, wird immer einer von ihnen König über Israel sein.‹

5Nun habe ich noch einige Bitten an dich: Du kennst Joab, den Sohn meiner Schwester Zeruja, und du weißt auch, was er mir angetan hat. Die beiden israelitischen Heerführer Abner, den Sohn von Ner, und Amasa, den Sohn von Jeter, hat er mitten im Frieden kaltblütig ermordet. Dadurch hat er seine Kleider mit unschuldigem Blut besudelt. 6Du bist doch ein weiser Mann, Salomo. Joab ist inzwischen recht alt geworden. Sorge du nun dafür, dass er für seine Verbrechen hingerichtet wird, bevor er eines natürlichen Todes stirbt! 7Die Nachkommen von Barsillai aus Gilead dagegen sollst du freundlich behandeln! Lass sie immer als Gäste an deinem Tisch essen. Denn sie haben mich damals versorgt, als ich vor deinem Bruder Absalom fliehen musste. 8Dann ist da noch Schimi, der Sohn von Gera, aus Bahurim im Stammesgebiet von Benjamin. Als ich damals nach Mahanajim floh, hat er mich mit schrecklichen Flüchen beschimpft. Doch bei meiner Rückkehr kam er mir bis an den Jordan entgegen und flehte um Gnade. Da schwor ich ihm bei dem Herrn, dass ich ihn nicht mit dem Schwert umbringen würde. 9Deshalb bestrafe du ihn nun für seine Untat! Du bist ein weiser Mann und wirst schon Mittel und Wege finden. So alt er auch ist, er soll eines blutigen Todes sterben!«

10Kurze Zeit später starb David. Er wurde in seiner Stadt, in Jerusalem, begraben.2,10 Wörtlich: Er wurde in der »Stadt Davids« begraben. – Hier und in den folgenden Angaben über die Königsgräber ist mit der »Stadt Davids« ein Stadtteil auf dem südöstlichen Hügel Jerusalems gemeint. 11Insgesamt hatte er 40 Jahre lang als König über Israel geherrscht, davon sieben Jahre in Hebron und 33 Jahre in Jerusalem. 12Salomo wurde der Nachfolger seines Vaters David und konnte seine Macht immer mehr festigen.

Salomo lässt Adonija hinrichten

13Eines Tages kam Adonija, der Sohn von Davids Frau Haggit, zu Salomos Mutter Batseba. »Kommst du in friedlicher Absicht?«, wollte Batseba von ihm wissen. »Ja«, sagte er, »ich habe nichts Böses im Sinn. 14Ich möchte nur etwas mit dir besprechen.«

»Gut, dann rede!«, forderte sie ihn auf, 15und er begann: »Du weißt ja, dass eigentlich ich das Recht auf den Königsthron hätte. So hat es auch ganz Israel erwartet. Doch nun ist alles anders gekommen: Die Krone ist meinem Bruder zugefallen, denn der Herr wollte es so. 16Jetzt habe ich nur eine einzige Bitte an dich; darf ich sie vorbringen?« »Sprich nur!«, ermutigte sie ihn. 17»Ich möchte gern Abischag aus Schunem heiraten«, sagte er. »Könntest du nicht König Salomo für mich um ihre Hand bitten, denn dich wird er bestimmt nicht abweisen.« 18»Einverstanden«, versprach Batseba, »ich will beim König ein gutes Wort für dich einlegen.«

19So ging Batseba zu König Salomo, um mit ihm wegen Adonija zu reden. Als sie den Thronsaal betrat, stand der König auf, kam ihr entgegen und verbeugte sich. Dann setzte er sich wieder auf seinen Thron und ließ auch für seine Mutter einen Thronsessel aufstellen. Sie nahm zu seiner Rechten Platz 20und brachte gleich ihr Anliegen vor: »Ich habe nur eine einzige kleine Bitte. Willst du mir zuhören?« »Sprich nur, liebe Mutter, dir werde ich nichts abschlagen!«, antwortete ihr der König. 21Sie fragte ihn: »Könnte man nicht Abischag aus Schunem deinem Bruder Adonija zur Frau geben?«

22Da brauste Salomo zornig auf: »So, du möchtest, dass Adonija und Abischag aus Schunem heiraten! Wie kommst du dazu? Warum bittest du mich nicht gleich, mein Amt als König an Adonija abzutreten?2,22 Im alten Orient war es üblich, dass der neue König den Harem seines Vorgängers übernahm. Daher reagierte Salomo so heftig auf Batsebas Bitte. Schließlich ist er ja mein älterer Bruder. Bestimmt hätten auch der Priester Abjatar und der Heerführer Joab, der Sohn von Davids Schwester Zeruja, nichts dagegen, wenn sie durch ihn wieder an die Macht kämen!« 23Dann schwor Salomo: »Das wird er mit dem Leben bezahlen! Der Herr soll mich schwer bestrafen, wenn ich Adonija dafür nicht hinrichten lasse. 24Denn Gott hat mich zum Nachfolger meines Vaters David gemacht, er hat mich als König bestätigt und mir und meinen Nachkommen die Königsherrschaft anvertraut, wie er es versprochen hat. Ich schwöre bei dem Herrn, dem lebendigen Gott: Noch heute muss Adonija sterben!«

25Dann befahl König Salomo Benaja, dem Sohn von Jojada, Adonija hinzurichten. Benaja ging hinaus und stach ihn nieder.

Salomo rechnet mit Abjatar und Joab ab

26Zum Priester Abjatar sagte Salomo: »Geh zurück in deine Heimatstadt Anatot und bewirtschafte dein Land. Eigentlich hast auch du den Tod verdient, doch ich will dich nicht hinrichten, denn du hast zu Lebzeiten meines Vaters David die Bundeslade getragen. Alles Leid, das mein Vater erlebt hat, hast du mit ihm zusammen durchgestanden.« 27So entzog Salomo Abjatar das ehrenvolle Amt des Priesters. Damit erfüllte sich, was der Herr in Silo über die Nachkommen von Eli vorausgesagt hatte.2,27 Vgl. 1. Samuel 2,30‒33.

28Bald erfuhr Joab, was geschehen war. Damals bei Absaloms Verschwörung hatte er sich den Aufständischen nicht angeschlossen, doch diesmal hatte er sich auf Adonijas Seite geschlagen. Darum ergriff er nun schnell die Flucht. Er floh in das heilige Zelt des Herrn und hielt sich an den Hörnern des Altars fest.2,28 Der Altar galt als Asylort für Verbrecher. An diesem heiligen Ort durften sie nicht umgebracht werden. 29Salomo erhielt die Nachricht: »Joab ist ins Heiligtum geflohen und steht jetzt dort beim Altar.« Als Salomo das hörte, befahl er Benaja, dem Sohn von Jojada: »Geh, stich Joab nieder!«

30Benaja ging ins Heiligtum und sagte zu Joab: »Der König befiehlt: Du sollst sofort herauskommen!« Doch Joab erwiderte: »Nein, ich komme nicht! Wenn schon, dann will ich hier sterben.«

Benaja kehrte um und teilte dem König Joabs Antwort mit. 31Da ordnete Salomo an: »Gut, wie er will! Stich ihn nieder und begrab ihn! Dann sind weder ich noch meine Nachkommen weiter verantwortlich für das Blut, das Joab ohne Grund vergossen hat. 32So wird der Herr ihn für den Mord an zwei Männern bestrafen, die weit ehrenhafter und besser waren als er: Abner, der Sohn von Ner und oberste Heerführer der Truppen Israels, und Amasa, der Sohn von Jeter und oberste Heerführer der Truppen Judas. Joab hat sie ohne Wissen meines Vaters mit dem Schwert erstochen. 33Diese Blutschuld soll für immer auf Joab und seinen Nachkommen lasten. Davids Thronfolgern aber und allen seinen Nachkommen möge der Herr ewig Frieden schenken.«

34Da ging Benaja wieder hinauf zum Heiligtum und erstach Joab. Man begrub ihn auf seinem Grundstück in der judäischen Steppe. 35Der König ernannte Benaja, den Sohn von Jojada, an Joabs Stelle zum obersten Heerführer, und dem Priester Zadok übergab er das Amt des abgesetzten Priesters Abjatar.

Schimi verwirkt sein Leben

36Danach ließ König Salomo Schimi zu sich rufen und befahl ihm: »Bau dir hier in Jerusalem ein Haus! Darin sollst du wohnen. Nie wieder darfst du die Stadt verlassen, ganz gleich wohin. 37Du kannst sicher sein: Sobald du durch das Stadttor gehst und den Bach Kidron überquerst, wirst du hingerichtet! Ich habe dich gewarnt – sollte es so weit kommen, dann bist du selbst schuld an deinem Tod.« 38Schimi antwortete: »Ich habe verstanden und werde den Befehl meines Herrn und Königs genau befolgen.«

Schimi hielt sich lange an das Verbot des Königs. 39Doch eines Tages – etwa drei Jahre später – liefen ihm zwei Sklaven davon und suchten Zuflucht bei König Achisch von Gat, dem Sohn von Maacha. Als Schimi erfuhr, dass seine Sklaven sich dort aufhielten, 40sattelte er seinen Esel und machte sich auf den Weg zu König Achisch, um die beiden zurückzuholen. Er fand sie und brachte sie zurück nach Jerusalem.

41Als Salomo hörte, dass Schimi in Gat gewesen war, 42ließ er ihn zu sich rufen und stellte ihn zur Rede: »Habe ich dir nicht verboten, dich aus Jerusalem zu entfernen, und dich gewarnt: ›Verlass dich drauf: Sobald du aus der Stadt weggehst, wirst du hingerichtet, ganz gleich, wohin du gehst!‹? Und wie war deine Antwort? Du sagtest: ›Ich habe verstanden!‹ Dann hast du sogar bei dem Herrn geschworen, dem Befehl zu gehorchen. 43Warum hast du nun den Eid gebrochen und gegen meine Anordnung verstoßen? 44Schon meinem Vater hast du schwer zu schaffen gemacht. Du weißt ganz genau, mit welcher Frechheit du ihm damals begegnet bist. Nun ist der Tag gekommen, an dem der Herr dich für deine Bosheit bestraft! 45Ich aber, der König Salomo, stehe unter seinem Segen. Ja, der Herr wird dafür sorgen, dass Davids Nachkommen für alle Zeiten die Königsherrschaft gehört.«

46Danach gab König Salomo Benaja den Befehl, Schimi hinzurichten. Benaja führte Schimi hinaus und erstach ihn auf der Stelle.

Nun hatte Salomo die Zügel der Herrschaft fest in der Hand.