Nueva Versión Internacional (Castilian)

Salmos 95

1Venid, cantemos con júbilo al Señor;
    aclamemos a la roca de nuestra salvación.
Lleguemos ante él con acción de gracias,
    aclamémoslo con cánticos.

Porque el Señor es el gran Dios,
    el gran Rey sobre todos los dioses.
En sus manos están los abismos de la tierra;
    suyas son las cumbres de los montes.
Suyo es el mar, porque él lo hizo;
    con sus manos formó la tierra firme.

Venid, postrémonos reverentes,
    doblemos la rodilla
    ante el Señor nuestro Hacedor.
Porque él es nuestro Dios
    y nosotros somos el pueblo de su prado;
    ¡somos un rebaño bajo su cuidado!

Si oís hoy su voz,
    no endurezcáis el corazón, como en Meribá,[a]
    como aquel día en Masá,[b] en el desierto,
cuando vuestros antepasados me tentaron,
    cuando me pusieron a prueba,
    a pesar de haber visto mis obras.
10 Cuarenta años estuve enojado
    con aquella generación,
y dije: «Son un pueblo mal encaminado
    que no reconoce mis senderos».
11 Así que, en mi enojo, hice este juramento:
    «Jamás entrarán en mi reposo».

Notas al pie

  1. 95:8 En hebreo, Meribá significa altercado.
  2. 95:8 En hebreo, Masá significa prueba o provocación.

Swedish Contemporary Bible

Psalms 95

Psalm 95

En uppmaning att hylla och lyda Herren

1Kom, låt oss sjunga till Herrens ära,

jubla inför vår frälsnings klippa!

2Kom till honom med tacksamhet!

Låt oss sjunga lovsånger till honom,

3för Herren är en stor Gud,

en stor kung över alla gudar.

4I hans hand är jordens djup,

och honom tillhör bergstopparna.

5Hans är havet, för han har gjort det,

och det torra landet, som hans händer har format.

6Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä

inför Herren, vår skapare,

7för han är vår Gud! Vi är hans folk,

fåren i hans hjord och i hans omsorg.

Om ni idag hör hans röst:

8”Förhärda inte era hjärtan,

som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen,

9där era fäder satte mig på prov,

de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar.

10I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte,

och jag sa:

’Detta folk far vilse i sina hjärtan.

De känner inte mina vägar.’

11Därför svor jag i min vrede:

’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”