Nueva Versión Internacional (Castilian)

Salmos 78

Masquilde Asaf.

1Pueblo mío, atiende a mi enseñanza;
    presta oído a las palabras de mi boca.
Mis labios pronunciarán parábolas
    y evocarán misterios de antaño,
cosas que hemos oído y conocido,
    y que nuestros padres nos han contado.
No las esconderemos de sus descendientes;
    hablaremos a la generación venidera
del poder del Señor, de sus proezas,
    y de las maravillas que ha realizado.
Él promulgó un decreto para Jacob,
    dictó una ley para Israel;
ordenó a nuestros antepasados
    enseñarlos a sus descendientes,
para que los conocieran las generaciones venideras
    y los hijos que habrían de nacer,
    que a su vez los enseñarían a sus hijos.
Así ellos pondrían su confianza en Dios
    y no se olvidarían de sus proezas,
    sino que cumplirían sus mandamientos.
Así no serían como sus antepasados:
    generación obstinada y rebelde,
gente de corazón fluctuante,
    cuyo espíritu no se mantuvo fiel a Dios.
La tribu de Efraín, con sus diestros arqueros,
    se puso en fuga el día de la batalla.

10 No cumplieron con el pacto de Dios,
    sino que se negaron a seguir sus enseñanzas.
11 Echaron al olvido sus proezas,
    las maravillas que les había mostrado,
12 los milagros que hizo a la vista de sus padres
    en la tierra de Egipto, en la región de Zoán.
13 Partió el mar en dos para que ellos lo cruzaran,
    mientras mantenía las aguas firmes como un muro.
14 De día los guio con una nube,
    y toda la noche con luz de fuego.
15 En el desierto partió en dos las rocas,
    y les dio a beber torrentes de aguas;
16 hizo que brotaran arroyos de la peña
    y que las aguas fluyeran como ríos.

17 Pero ellos volvieron a pecar contra él;
    en el desierto se rebelaron contra el Altísimo.
18 Con toda intención pusieron a Dios a prueba,
    y le exigieron comida a su antojo.
19 Murmuraron contra Dios, y aun dijeron:
    «¿Podrá Dios prepararnos una mesa en el desierto?
20 Cuando golpeó la roca,
    el agua brotó en torrentes;
pero ¿podrá también darnos de comer?,
    ¿podrá proveerle carne a su pueblo?»
21 Cuando el Señor oyó esto, se puso muy furioso;
    su enojo se encendió contra Jacob,
    su ira ardió contra Israel.
22 Porque no confiaron en Dios,
    ni creyeron que él los salvaría.
23 Desde lo alto dio una orden a las nubes,
    y se abrieron las puertas de los cielos.
24 Hizo que les lloviera maná, para que comieran;
    pan del cielo les dio a comer.
25 Todos ellos comieron pan de ángeles;
    Dios les envió comida hasta saciarlos.
26 Desató desde el cielo el viento solano,
    y con su poder levantó el viento del sur.
27 Cual lluvia de polvo, hizo que les lloviera carne;
    ¡nubes de pájaros, como la arena del mar!
28 Los hizo caer en medio de su campamento
    y en los alrededores de sus tiendas.
29 Comieron y se hartaron,
    pues Dios les cumplió su capricho.
30 Pero el capricho no les duró mucho:
    aún tenían la comida en la boca
31 cuando el enojo de Dios vino sobre ellos:
    dio muerte a sus hombres más robustos;
    abatió a la flor y nata de Israel.

32 A pesar de todo, siguieron pecando
    y no creyeron en sus maravillas.
33 Por tanto, Dios hizo que sus días
    se esfumaran como un suspiro,
    que sus años acabaran en medio del terror.
34 Si Dios los castigaba, entonces lo buscaban,
    y con ansias se volvían de nuevo a él.
35 Se acordaban de que Dios era su roca,
    de que el Dios Altísimo era su redentor.
36 Pero entonces lo halagaban con la boca,
    y le mentían con la lengua.
37 No fue su corazón sincero para con Dios;
    no fueron fieles a su pacto.
38 Sin embargo, él tuvo compasión de ellos;
    les perdonó su maldad y no los destruyó.
Una y otra vez contuvo su enojo,
    y no se dejó llevar del todo por la ira.
39 Se acordó de que eran simples mortales,
    un efímero suspiro que jamás regresa.

40 ¡Cuántas veces se rebelaron contra él en el desierto,
    y lo entristecieron en los páramos!
41 Una y otra vez ponían a Dios a prueba;
    provocaban al Santo de Israel.
42 Jamás se acordaron de su poder,
    de cuando los rescató del opresor,
43 ni de sus señales milagrosas en Egipto,
    ni de sus portentos en la región de Zoán,
44 cuando convirtió en sangre los ríos egipcios
    y no pudieron ellos beber de sus arroyos;
45 cuando les envió tábanos que los devoraban,
    y ranas que los destruían;
46 cuando entregó sus cosechas a los saltamontes,
    y sus sembrados a la langosta;
47 cuando con granizo destruyó sus viñas,
    y con escarcha sus higueras;
48 cuando entregó su ganado al granizo,
    y sus rebaños a las centellas;
49 cuando lanzó contra ellos el ardor de su ira,
    de su furor, indignación y hostilidad:
    ¡todo un ejército de ángeles destructores!
50 Dio rienda suelta a su enojo
    y no los libró de la muerte,
    sino que los entregó a la plaga.
51 Dio muerte a todos los primogénitos de Egipto,
    a las primicias de su raza en los campamentos de Cam.
52 A su pueblo lo guio como a un rebaño;
    los llevó por el desierto, como a ovejas,
53 infundiéndoles confianza para que no temieran.
    Pero a sus enemigos se los tragó el mar.

54 Trajo a su pueblo a su tierra santa,
    a estas montañas que su diestra conquistó.
55 Al paso de los israelitas expulsó naciones,
    cuyas tierras dio a su pueblo en heredad;
    ¡así estableció en sus tiendas a las tribus de Israel!

56 Pero ellos pusieron a prueba a Dios:
    se rebelaron contra el Altísimo
    y desobedecieron sus estatutos.
57 Fueron desleales y traidores, como sus padres;
    ¡tan falsos como un arco defectuoso!
58 Lo irritaron con sus santuarios paganos;
    con sus ídolos despertaron sus celos.
59 Dios lo supo y se puso muy furioso,
    por lo que rechazó completamente a Israel.
60 Abandonó el tabernáculo de Siló,
    que era su santuario aquí en la tierra,
61 y dejó que el símbolo de su poder y gloria
    cayera cautivo en manos enemigas.
62 Tan furioso estaba contra su pueblo
    que dejó que los mataran a filo de espada.
63 A sus jóvenes los consumió el fuego,
    y no hubo cantos nupciales para sus muchachas;
64 a filo de espada cayeron sus sacerdotes,
    y sus viudas no pudieron hacerles duelo.

65 Despertó entonces el Señor,
    como quien despierta de un sueño,
como un guerrero que, a causa del vino,
    lanza gritos desaforados.
66 Hizo retroceder a sus enemigos,
    y los puso en vergüenza para siempre.
67 Rechazó a los descendientes[a] de José,
    y no escogió a la tribu de Efraín;
68 más bien, escogió a la tribu de Judá
    y al monte Sión, al cual ama.
69 Construyó su santuario, alto como los cielos,[b]
    como la tierra, que él afirmó para siempre.
70 Escogió a su siervo David,
    al que sacó de los apriscos de las ovejas,
71 y lo quitó de andar arreando los rebaños
    para que fuera el pastor de Jacob, su pueblo;
    el pastor de Israel, su herencia.
72 Y David los pastoreó con corazón sincero;
    con mano experta los dirigió.

Notas al pie

  1. 78:67 a los descendientes. Lit. al tabernáculo.
  2. 78:69 santuario, alto como los cielos. Lit. santuario como las alturas.

Swedish Contemporary Bible

Psalms 78

Psalm 78

Lovprisning till historiens Herre

1Maskil. Av Asaf.

Mitt folk, lyssna till min undervisning!

Vänd era öron till vad jag säger!

2Jag vill öppna min mun för liknelser,

jag ska yttra hemligheter från gamla tider.

3Vad vi har hört och känner till,

vad våra fäder har berättat för oss,

4vill vi inte dölja för deras barn.

Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,

hans makt och de under som han utfört.

5Han gav förordningar till Jakob,

stiftade en lag åt Israel,

som han befallde våra fäder

att undervisa sina barn om,

6så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,

och att deras barn som skulle komma att födas

i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.

7Så skulle de sätta sin lit till Gud

och inte glömma hans gärningar,

utan följa hans bud.

8De skulle inte vara som sina fäder,

en trotsig och upprorisk generation,

som inte var lojala och trogna mot Gud.

9Efraims män, beväpnade med båge,

vände om på stridens dag.

10De bröt förbundet med Gud

och vägrade att följa hans lag.

11De glömde hans gärningar,

underverk som han hade låtit dem se.

12Han gjorde under inför deras fäder

i Egyptens land, på Soans slätter.

13Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.

Han lät vattnet stå som en vägg.

14På dagen ledde han dem med ett moln

och på natten med ett eldsken.

15Han klöv klippor i öknen

och gav dem rikligt med vatten ur djupet.

16Strömmar lät han bryta fram från klippan,

han lät vatten flyta fram som en flod.

17Ändå fortsatte de att synda mot honom

och göra uppror mot den Högste i öknen.

18De utmanade Gud

och krävde mat i sin lystnad.

19De talade mot Gud:

”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?

20Se, han slog på klippan,

och vatten strömmade fram och bäckar flödade.

Men kan han också ge bröd

och förse sitt folk med kött?”

21Men Herren hörde dem och blev vred.

En eld tändes mot Jakob,

vreden växte fram mot Israel,

22därför att de inte trodde på Gud

eller litade på hans räddning.

23Han befallde att himlen skulle öppnas

och slog upp himlens dörrar,

24han lät manna regna ner som mat,

han gav dem säd från himlen.

25Människor fick äta änglars mat,

han gav dem rikligt att äta.

26Han släppte loss östanvinden från himlen

och förde fram sunnanvinden med sin kraft.

27Han lät kött regna ner som stoft,

fåglar som sanden i havet.

28Han lät det falla ner i deras läger,

runt omkring deras tält.

29De åt tills de fick mer än nog.

Han lät dem få vad de begärde.

30Men innan de stillat sina begär,

innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,

31upptändes Guds vrede mot dem.

Han dödade de starkaste

och slog ner Israels unga män.

32Trots detta fortsatte de att synda

och trodde inte, trots hans under.

33Då lät han deras liv sluta i tomhet

och deras år i skräck.

34När han dödade, frågade de efter honom,

vände om och sökte honom.

35Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,

att Gud den Högste var deras befriare.

36Men de hycklade med sina ord för honom,

de ljög för honom.

37Deras hjärtan var inte lojala mot honom,

och de var inte trogna mot hans förbund.

38Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,

han vill inte förgöra.

Många gånger höll han tillbaka sin vrede,

lät inte sin vredes glöd flamma upp.

39Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser

som försvinner som en vindpust,

för att inte komma åter.

40Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen

och bedrövade honom i ödemarken!

41Gång på gång frestade de Gud

och gjorde Israels Helige bedrövad.

42De kom inte ihåg den makt som han visade

när han befriade dem från fienden,

43när han gjorde sina tecken i Egypten

och sina under på Soans slätter.

44Han förvandlade deras floder till blod,

och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.

45Han sände stora svärmar med flugor som åt dem

och grodor som förstörde.

46Han gav deras gröda åt gräshoppor

och deras skörd åt skadedjur.[a]

47Han förstörde deras vinrankor med hagel

och mullbärsfikonträden med slagregn[b].

48Han utlämnade deras boskap åt hagel

och deras hjordar åt blixten.[c]

49Han släppte loss sin glödande vrede över dem,

vrede, harm och förbittring,

en skara av olycksänglar.

50Han gav sin vrede fritt utlopp

och skonade inte deras liv,

utan lät dem dö av pest.

51Han slog allt förstfött i Egypten,

de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.

52Han ledde ut sitt folk som en flock,

han ledde dem som en hjord genom öknen.

53Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,

och havet täckte deras fiender.

54Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,

till det berg som hans makts hand hade erövrat.

55Han drev bort folken framför dem,

han delade ut deras land som arvedel

och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.

56Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom

och höll inte hans befallningar.

57De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,

bort, som en förrädisk båge.

58De retade upp honom med sina offerplatser

och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.

59När Gud hörde dem blev han vred,

och han förkastade Israel helt.

60Han övergav sin boning i Shilo,

det tält han hade satt upp bland människorna.

61Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap

och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.

62Han överlämnade sitt folk åt svärdet

och var vred på sin egendom.

63Deras unga män förtärdes av eld,

och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.

64Prästerna dödades med svärd

och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.

65Då vaknade Herren, som ur en sömn,

som en krigare som varit upprymd av vin.

66Han slog tillbaka sina fiender,

han skickade bort dem till evig skam.

67Han förkastade Josefs boningar,

han utvalde inte Efraims stam.

68I stället utvalde han Judas stam

och berget Sion som han älskade.

69Där byggde han sin helgedom likt höjderna,

lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.

70Han utsåg David till sin tjänare

och hämtade honom från fårfållorna.

71Från fåren hämtade han honom,

för att bli herde för hans folk Jakob,

för Israel, hans arvedel.

72Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,

han ledde dem med skicklig hand.

Notas al pie

  1. 78:46 I grundtexten används olika ord för gräshoppor i parallellismen i denna vers, medan vi bara har ett ord i svenskan.
  2. 78:47 Det hebreiska ordets exakta betydelse är okänd, kanske häftigt regn eller flod, troligen är det en parallell till hagel.
  3. 78:48 Eftersom hagel redan förekommer i föregående vers är det möjligt att ordet i denna vers skulle kunna tolkas som sjukdomar (ett mycket liknande ord), och ”blixt” som pest; denna tolkning stöds av ett par hebreiska handskrifter.
  4. 78:61 Syftar uppenbarligen på förbundsarken.