Nueva Versión Internacional (Castilian)

Salmos 106

1¡Aleluya! ¡Alabado sea el Señor!

Dad gracias al Señor, porque él es bueno;
    su gran amor perdura para siempre.
¿Quién puede proclamar las proezas del Señor,
    o expresar toda su alabanza?
Dichosos los que practican la justicia
    y hacen siempre lo que es justo.
Recuérdame, Señor, cuando te compadezcas de tu pueblo;
    ven en mi ayuda el día de tu salvación.
Hazme disfrutar del bienestar de tus escogidos,
    participar de la alegría de tu pueblo
    y expresar mis alabanzas con tu heredad.

Hemos pecado, lo mismo que nuestros padres;
    hemos hecho lo malo y actuado con iniquidad.
Cuando nuestros padres estaban en Egipto,
    no tomaron en cuenta tus maravillas;
no tuvieron presente tu bondad infinita
    y se rebelaron junto al mar, el Mar Rojo.[a]
Pero Dios los salvó, haciendo honor a su nombre,
    para mostrar su gran poder.
Reprendió al Mar Rojo, y este quedó seco;
    los condujo por las profundidades del mar
    como si cruzaran el desierto.
10 Los salvó del poder de sus enemigos,
    del poder de quienes los odiaban.
11 Las aguas envolvieron a sus adversarios,
    y ninguno de estos quedó con vida.
12 Entonces ellos creyeron en sus promesas
    y le entonaron alabanzas.

13 Pero muy pronto olvidaron sus acciones
    y no esperaron a conocer sus planes.
14 En el desierto cedieron a sus propios deseos;
    en los páramos pusieron a prueba a Dios.
15 Y él les dio lo que pidieron,
    pero les envió una enfermedad devastadora.

16 En el campamento tuvieron envidia de Moisés
    y de Aarón, el que estaba consagrado al Señor.
17 Se abrió la tierra y se tragó a Datán;
    sepultó a los seguidores de Abirán.
18 Un fuego devoró a esa pandilla;
    las llamas consumieron a los impíos.

19 En Horeb hicieron un becerro;
    se postraron ante un ídolo de fundición.
20 Cambiaron al que era su motivo de orgullo[b]
    por la imagen de un toro que come hierba.
21 Se olvidaron del Dios que los salvó
    y que había hecho grandes cosas en Egipto:
22 milagros en la tierra de Cam
    y portentos junto al Mar Rojo.
23 Dios amenazó con destruirlos,
    pero no lo hizo por Moisés, su escogido,
que se puso ante él en la brecha
    e impidió que su ira los destruyera.

24 Menospreciaron esa bella tierra;
    no creyeron en la promesa de Dios.
25 Refunfuñaron en sus tiendas de campaña
    y no obedecieron al Señor.
26 Por tanto, él levantó su mano contra ellos
    para hacerlos caer en el desierto,
27 para hacer caer a sus descendientes entre las naciones
    y dispersarlos por todos los países.

28 Se sometieron al yugo de Baal Peor
    y comieron de las ofrendas a ídolos sin vida.[c]
29 Provocaron al Señor con sus malvadas acciones,
    y les sobrevino una plaga.
30 Pero Finés se levantó e hizo justicia,
    y la plaga se detuvo.
31 Esto se le reconoció como un acto de justicia
    para siempre, por todas las generaciones.

32 Junto a las aguas de Meribá hicieron enojar al Señor,
    y a Moisés le fue mal por culpa de ellos,
33 pues lo sacaron de quicio
    y él habló sin pensar lo que decía.
34 No destruyeron a los pueblos
    que el Señor les había señalado,
35 sino que se mezclaron con los paganos
    y adoptaron sus costumbres.
36 Rindieron culto a sus ídolos,
    y se les volvieron una trampa.
37 Ofrecieron a sus hijos y a sus hijas
    como sacrificio a esos demonios.
38 Derramaron sangre inocente,
    la sangre de sus hijos y sus hijas.
Al ofrecerlos en sacrificio a los ídolos de Canaán,
    su sangre derramada profanó la tierra.
39 Tales hechos los contaminaron;
    tales acciones los corrompieron.

40 La ira del Señor se encendió contra su pueblo;
    su heredad le resultó aborrecible.
41 Por eso los entregó a los paganos,
    y fueron dominados por quienes los odiaban.
42 Sus enemigos los oprimieron,
    los sometieron a su poder.
43 Muchas veces Dios los libró;
    pero ellos, empeñados en su rebeldía,
    se hundieron en la maldad.

44 Al verlos Dios angustiados,
    y al escuchar su clamor,
45 se acordó del pacto que había hecho con ellos
    y, por su gran amor, tuvo compasión de ellos.
46 Hizo que todos sus opresores
    también se apiadaran de ellos.

47 Sálvanos, Señor, Dios nuestro;
    vuelve a reunirnos de entre las naciones,
para que demos gracias a tu santo nombre
    y orgullosos te alabemos.

48 ¡Bendito sea el Señor, el Dios de Israel,
    eternamente y para siempre!
¡Que todo el pueblo diga: «Amén»!

¡Aleluya! ¡Alabado sea el Señor!

Notas al pie

  1. 106:7 Mar Rojo. Lit. mar de las Cañas (heb. Yam Suf); también en vv. 9 y 22.
  2. 106:20 Cambiaron … de orgullo. Lit. Cambiaron la gloria de ellos.
  3. 106:28 ofrendas a ídolos sin vida. Lit. ofrendas a los muertos.

Swedish Contemporary Bible

Psalms 106

Psalm 106

Herrens nåd, Israels otro

1Halleluja!

Prisa Herren, för han är god.

Hans nåd varar i evighet.

2Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,

förkunna allt hans lov?

3Lyckliga är de som bevarar det som är rätt

och alltid gör det rättfärdiga.

4Tänk på mig, Herre,

när du visar välvilja mot ditt folk!

Kom till min hjälp med din räddning!

5Låt mig få se det goda hos dina utvalda

och dela ditt folks glädje,

prisa dig tillsammans med dem

som är din egendom.

6Vi har syndat liksom våra fäder,

vi har handlat fel och gjort det onda.

7Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.

De glömde hans nådegärningar

och gjorde uppror vid Sävhavet.

8Ändå räddade han dem för sitt namns skull

för att göra sin makt känd.

9Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.

Han ledde dem genom djupen som genom en öken.

10Han räddade dem från dem som hatade dem

och befriade dem från deras fiender.

11Vattnet täckte deras fiender.

Inte en enda en av dem undkom.

12Då trodde de hans ord

och lovade honom med sin sång.

13Men snart glömde de allt han gjort.

De väntade inte på hans råd.

14De greps av begär i öknen

och utmanade Gud i ödemarken.

15Då gav han dem vad de begärde,

men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]

16De blev avundsjuka på Mose och Aron,

som var helgade åt Herren.

17Jorden öppnade sig och svalde Datan,

begravde Avirams hop.

18Eld flammade upp bland deras anhängare,

lågorna uppslukade de onda.

19De gjorde en kalv vid Horeb

och tillbad en gjuten avgud.

20De bytte ut sin härlighet

mot en avbild av en tjur som äter gräs.

21De glömde Gud, sin räddare,

som gjort så stora ting i Egypten,

22mirakel i Hams land

och märkliga gärningar vid Sävhavet.

23Därför bestämde han sig för att förgöra dem.

Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom

för att hålla tillbaka hans vrede,

så att han inte skulle förinta dem.

24Sedan föraktade de det underbara landet,

och de trodde inte på hans ord.

25De gnällde i sina tält,

och de ville inte lyssna till Herren.

26Därför lyfte han sin hand och svor

att han skulle döda dem i öknen,

27och att deras barn skulle skingras bland främmande folk

och spridas ut till andra länder.

28De förenade sig med Baal-Pegor,

och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]

29Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,

så att en plåga bröt ut bland dem.

30Men Pinechas grep in och kom emellan,

så att plågan upphörde.

31För detta räknades han som rättfärdig

från generation till generation, för evigt.

32Vid Merivas vatten förargade de Herren igen

och ställde till bekymmer för Mose.

33De var upproriska mot hans ande, så

att han[c] talade utan att tänka efter.

34De förgjorde inte heller folken,

som Herren hade sagt till dem,

35utan beblandade sig med främmande folk

och tog efter deras seder och bruk.

36De tillbad deras avgudar,

och detta blev en fälla för dem.

37De offrade sina söner och döttrar

till demoner.

38De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,

som de offrade åt Kanaans avgudar,

och landet blev vanhelgat genom dessas blod.

39De vanhelgade sig själva genom sina handlingar

och agerade i otrohet.

40Herrens vrede upptändes mot hans folk,

och han avskydde sin arvedel.

41Han överlämnade dem åt främmande folk,

och de som hatade dem fick härska över dem.

42Deras fiender förtryckte dem,

och de fick underkasta sig deras makt.

43Gång på gång befriade han dem,

men de fortsatte att göra uppror,

och de sjönk allt djupare i sin synd.

44Ändå såg han till dem i deras nöd

när han hörde deras rop.

45Han kom ihåg sitt förbund med dem

och var mild i sin stora nåd.

46Han lät dem finna förbarmande

hos dem som höll dem fångna.

47Rädda oss, Herre, vår Gud!

Samla oss från dessa folk,

så att vi får prisa ditt heliga namn

och tacka och lova dig.

48Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Och allt folket ska säga: ”Amen!”

Halleluja!

Notas al pie

  1. 106:15 Översättningen förödande sjukdomar är osäker. Utifrån Septuaginta m.fl. (som översätter uttrycket tillfredsställelse/mättnad) kan versens senare del tolkas så här: …och sände dem föda som mättade dem. Utifrån den faktiska historiska händelsen i 4 Mos 11 är båda tolkningarna riktiga.
  2. 106:28 Mer ordagrant: …till döda, men sammanhanget och den historiska bakgrunden talar för att det var frågan om avgudar och inte döda/livlösa generellt.
  3. 106:33 Eller: De gjorde hans ande så bitter att han.