Salmo 137
1Junto a los ríos de Babilonia nos sentábamos,
y llorábamos al acordarnos de Sión.
2En los álamos que había en la ciudad
colgábamos nuestras arpas.
3Allí, los que nos tenían cautivos
nos pedían que entonáramos canciones;
nuestros opresores nos pedían estar alegres;
nos decían: «¡Cantadnos un cántico de Sión!»
4¿Cómo cantar las canciones del Señor
en una tierra extraña?
5Ah, Jerusalén, Jerusalén,
si llegara yo a olvidarte,
¡que la mano derecha se me seque!
6Si de ti no me acordara,
ni te pusiera por encima de mi propia alegría,
¡que la lengua se me pegue al paladar!
7Señor, acuérdate de los edomitas
el día en que cayó Jerusalén.
«¡Arrasadla —gritaban—,
arrasadla hasta sus cimientos!»
8Hija de Babilonia, que has de ser destruida,
¡dichoso el que te haga pagar
por todo lo que nos has hecho!
9¡Dichoso el que agarre a tus pequeños
y los estrelle contra las rocas!
Psalm 137
Vid Babels floder
1Vid Babylons floder satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,
3för de som höll oss fångna bad oss sjunga,
våra förtryckare137:3 Grundtextens innebörd är osäker. krävde glädjesånger av oss:
”Sjung för oss en sång från Sion!”
4Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i ett främmande land?
5Om jag glömmer dig, Jerusalem,
så låt min högra hand glömma att spela137:5 spela finns inte i grundtexten..
6Låt min tunga fastna i gommen,
om jag inte tänker på Jerusalem
som min största glädje.
7Herre, tänk på Jerusalems dag,
hur edoméerna ropade:
”Riv ner det! Jämna det med marken!”
8Du Babylons dotter, du fördärvade,
lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9Lycklig är den som tar dina spädbarn
och krossar dem mot klipporna.
