La caída del ser humano
1La serpiente era más astuta que todos los animales del campo que Dios el Señor había hecho, así que le preguntó a la mujer:
―¿Es verdad que Dios os dijo que no comierais de ningún árbol del jardín?
2―Podemos comer del fruto de todos los árboles —respondió la mujer—. 3Pero, en cuanto al fruto del árbol que está en medio del jardín, Dios nos ha dicho: “No comáis de ese árbol, ni lo toquéis; de lo contrario, moriréis”.
4Pero la serpiente le dijo a la mujer:
―¡No es cierto, no vais a morir! 5Dios sabe muy bien que, cuando comáis de ese árbol, se os abrirán los ojos y llegaréis a ser como Dios, conocedores del bien y del mal.
6La mujer vio que el fruto del árbol era bueno para comer, y que tenía buen aspecto y era deseable para adquirir sabiduría, así que tomó de su fruto y comió. Luego le dio a su esposo, y también él comió. 7En ese momento se les abrieron los ojos y tomaron conciencia de su desnudez. Por eso, para cubrirse entretejieron hojas de higuera.
8Cuando el día comenzó a refrescar, oyeron el hombre y la mujer que Dios el Señor andaba recorriendo el jardín; entonces corrieron a esconderse entre los árboles, para que Dios no los viera. 9Pero Dios el Señor llamó al hombre y le dijo:
―¿Dónde estás?
10El hombre contestó:
―Escuché que andabas por el jardín, y tuve miedo porque estoy desnudo. Por eso me escondí.
11―¿Y quién te ha dicho que estás desnudo? —le preguntó Dios—. ¿Acaso has comido del fruto del árbol que yo te prohibí comer?
12Él respondió:
―La mujer que me diste por compañera me dio de ese fruto, y yo lo comí.
13Entonces Dios el Señor le preguntó a la mujer:
―¿Qué es lo que has hecho?
―La serpiente me engañó, y comí —contestó ella.
14Dios el Señor dijo entonces a la serpiente:
«Por causa de lo que has hecho,
¡maldita serás entre todos los animales,
tanto domésticos como salvajes!
Te arrastrarás sobre tu vientre,
y comerás polvo todos los días de tu vida.
15Pondré enemistad entre tú y la mujer,
y entre tu simiente y la de ella;
su simiente te aplastará la cabeza,
pero tú le morderás el talón».
16A la mujer le dijo:
«Multiplicaré tus dolores en el parto,
y darás a luz a tus hijos con dolor.
Desearás a tu marido,
y él te dominará».
17Al hombre le dijo:
«Por cuanto le hiciste caso a tu mujer,
y comiste del árbol del que te prohibí comer,
¡maldita será la tierra por tu culpa!
Con penosos trabajos comerás de ella
todos los días de tu vida.
18La tierra te producirá cardos y espinas,
y comerás hierbas silvestres.
19Te ganarás el pan con el sudor de tu frente,
hasta que vuelvas a la misma tierra
de la cual fuiste sacado.
Porque polvo eres,
y al polvo volverás».
20El hombre llamó Eva3:20 En hebreo, Eva significa vida. a su mujer, porque ella sería la madre de todo ser viviente.
21Dios el Señor hizo ropa de pieles para el hombre y su mujer, y los vistió. 22Y dijo: «El ser humano ha llegado a ser como uno de nosotros, pues tiene conocimiento del bien y del mal. No vaya a ser que extienda su mano y también tome del fruto del árbol de la vida, y lo coma y viva para siempre». 23Entonces Dios el Señor expulsó al ser humano del jardín del Edén, para que trabajara la tierra de la cual había sido hecho. 24Después de expulsarlo, puso al oriente del jardín del Edén querubines, y una espada ardiente que se movía por todos lados, para custodiar el camino que lleva al árbol de la vida.
Adam och Eva syndar
1Ormen var det listigaste av alla vilda djur som Herren Gud hade skapat. Ormen frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” 2”Vi får äta frukt av träden”, svarade kvinnan. 3”Det är bara av trädet mitt i trädgården som vi inte får äta. Gud har sagt att vi inte får äta eller ens röra dess frukt, för då kommer vi att dö.” 4Ormen svarade: ”Ni kommer visst inte att dö! 5Gud vet att den dag ni äter av frukten kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud3:5 Eller: gudar, med kunskap om gott och ont.”
6Kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och det var vackert och lockande, eftersom det gav vishet. Hon åt av frukten och gav också till sin man, som var med henne, och han åt. 7Då öppnades deras ögon, och de insåg att de var nakna. Därför band de ihop fikonlöv runt höfterna för att skyla sig.
8När de den kvällen, i den svala kvällsvinden, hörde Herren Gud vandra omkring i trädgården, gömde de sig för honom bland träden. 9Herren Gud ropade till Adam: ”Adam, var är du?” 10Adam svarade: ”Jag hörde dig i trädgården, och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” 11”Vem har talat om för dig att du är naken?” frågade Gud. ”Har du ätit av frukten från trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12Adam svarade: ”Kvinnan, som jag fick av dig, gav mig av trädet, och jag åt.”
13Då sa Herren Gud till kvinnan: ”Vad har du gjort?” ”Ormen lurade mig, och jag åt”, svarade hon. 14Herren Gud sa till ormen: ”Eftersom du gjorde detta,
ska du vara förbannad
och skild från alla husdjur
och vilda djur på hela jorden.
På din buk ska du kräla
och jord ska du äta så länge du lever.
15Jag ska sätta fiendskap
mellan dig och kvinnan
och mellan din avkomma3:15 Bokstavligen din säd. Se not till 1 Mos 12:7 och hennes.
Han kommer att krossa ditt huvud,
och du kommer att hugga3:15 Hebreiskan använder samma ord för krossa och hugga. honom i hälen.”
16Till kvinnan sa han:
”Din möda under havandeskapet ska jag göra stor.
Du kommer att föda barn under smärta.
Du kommer att åtrå din man,
och han kommer att råda över dig.”
17Till Adam sa han: ”Eftersom du lyssnade till din hustru och åt av trädet, fast jag förbjudit dig och sagt att du inte fick,
låter jag en förbannelse vila över marken för din skull.
Hela ditt liv kommer du att få skaffa ditt uppehälle med möda.
18Marken ska ge dig tistlar och törnen,
och du ska äta dess växter.
19Hela livet ända tills du dör
kommer du att få svettas och kämpa för ditt bröd.
Sedan kommer du att återvända
till den jord du kommit ifrån,
för du formades av jord,
och jord ska du en gång åter bli.”
20Mannen kallade sin hustru Eva3:20 Namnet kommer från hebreiskans verb för leva., för han sa: ”Hon ska bli mor till alla som lever.” 21Och Herren Gud gjorde kläder av djurhudar åt Adam och hans hustru.
22Herren Gud sa: ”Eftersom människan har blivit som en av oss, med kunskap om det goda och det onda, får hon inte ta och äta också av livets träd och så leva i evighet.” 23Därför visade Herren Gud ut dem ur Edens trädgård och skickade bort dem för att bruka den jord de hade skapats av. 24Herren drev ut människan och öster om Edens trädgård placerade han keruberna3:24 Himmelska väsen, som vanligen avbildas med vingar och som framträder med uppdrag att bl.a. beskydda det heliga (jfr t.ex. 2 Mos 25:18-22). och ett flammande svärd för att skydda vägen till livets träd.
