Nueva Versión Internacional (Castilian)

Génesis 1

La creación

1Dios, en el principio,
    creó los cielos y la tierra.
La tierra era un caos total,
    las tinieblas cubrían el abismo,
y el Espíritu[a] de Dios se movía
    sobre la superficie de las aguas.
Y dijo Dios: «¡Que exista la luz!»
    Y la luz llegó a existir.
Dios consideró que la luz era buena
    y la separó de las tinieblas.
A la luz la llamó «día»,
    y a las tinieblas, «noche».
Y vino la noche, y llegó la mañana:
    ese fue el primer día.

Y dijo Dios: «¡Que exista el firmamento
    en medio de las aguas, y que las separe!»
Y así sucedió: Dios hizo el firmamento
    y separó las aguas que están abajo,
    de las aguas que están arriba.
Al firmamento Dios lo llamó «cielo».
    Y vino la noche, y llegó la mañana:
    ese fue el segundo día.

Y dijo Dios: «¡Que las aguas debajo del cielo
    se reúnan en un solo lugar,
    y que aparezca lo seco!»
Y así sucedió. 10 A lo seco Dios lo llamó «tierra»,
    y al conjunto de aguas lo llamó «mar».
Y Dios consideró que esto era bueno.
11 Y dijo Dios: «¡Que haya vegetación sobre la tierra;
    que esta produzca hierbas que den semilla,
y árboles que den su fruto con semilla,
    todos según su especie!»
Y así sucedió. 12 Comenzó a brotar la vegetación:
    hierbas que dan semilla,
y árboles que dan su fruto con semilla,
    todos según su especie.
Y Dios consideró que esto era bueno.
13     Y vino la noche, y llegó la mañana:
    ese fue el tercer día.

14 Y dijo Dios: «¡Que haya luces en el firmamento
    que separen el día de la noche;
que sirvan como señales de las estaciones,
    de los días y de los años,
15 y que brillen en el firmamento
    para iluminar la tierra!»
Y sucedió así. 16 Dios hizo los dos grandes astros:
    el astro mayor para gobernar el día,
y el menor para gobernar la noche.
    También hizo las estrellas.
17 Dios colocó en el firmamento
    los astros para alumbrar la tierra.
18 Los hizo para gobernar el día y la noche,
    y para separar la luz de las tinieblas.
Y Dios consideró que esto era bueno.
19     Y vino la noche, y llegó la mañana:
    ese fue el cuarto día.

20 Y dijo Dios: «¡Que rebosen de seres vivientes las aguas,
    y que vuelen las aves sobre la tierra
    a lo largo del firmamento!»
21 Y creó Dios los grandes animales marinos,
    y todos los seres vivientes
    que se mueven y pululan en las aguas
y todas las aves,
    según su especie.
Y Dios consideró que esto era bueno,
22     y los bendijo con estas palabras:
«Sed fructíferos y multiplicaos;
    llenad las aguas de los mares.
    ¡Que las aves se multipliquen sobre la tierra!»
23 Y vino la noche, y llegó la mañana:
    ese fue el quinto día.

24 Y dijo Dios: «¡Que produzca la tierra seres vivientes:
    animales domésticos, animales salvajes
    y reptiles, según su especie!»
Y sucedió así. 25 Dios hizo los animales domésticos,
    los animales salvajes y todos los reptiles,
    según su especie.
Y Dios consideró que esto era bueno,
26     y dijo: «Hagamos al ser humano
    a nuestra imagen y semejanza.
Que tenga dominio sobre los peces del mar,
    y sobre las aves del cielo;
sobre los animales domésticos,
    sobre los animales salvajes,[b]
y sobre todos los reptiles
    que se arrastran por el suelo».
27 Y Dios creó al ser humano a su imagen;
    lo creó a imagen de Dios.
Hombre y mujer los creó,
28     y los bendijo con estas palabras:
«Sed fructíferos y multiplicaos;
    llenad la tierra y sometedla;
dominad a los peces del mar y a las aves del cielo,
    y a todos los reptiles que se arrastran por el suelo».
29 También les dijo: «Yo os doy de la tierra
    todas las plantas que producen semilla
y todos los árboles que dan fruto con semilla;
    todo esto os servirá de alimento.
30 Y doy la hierba verde como alimento
    a todas las fieras de la tierra,
a todas las aves del cielo
    y a todos los seres vivientes
    que se arrastran por la tierra».
Y así sucedió. 31 Dios miró todo lo que había hecho,
    y consideró que era muy bueno.
Y vino la noche, y llegó la mañana:
    ese fue el sexto día.

Notas al pie

  1. 1:2 Espíritu. Alt. viento o soplo.
  2. 1:26 los animales salvajes (Siríaca); toda la tierra (TM).

Swedish Contemporary Bible

Genesis 1

Skapelsen

(1:1—2:25)

Hur allting började

1I början skapade Gud himlarna och jorden. [a]2Jorden var öde och tom, mörker låg över djupet, och Guds Ande[b] svävade över vattnen.

3Gud sa: ”Ljus, bli till!” Då blev det ljust. 4Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret. 5Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen[c].

6Gud sa: ”Vattnet ska dela sig för att forma himlavalvet där uppe och haven där nere.” 7Gud skapade på så sätt himlavalvet, och skilde vattnet ovanför från vattnet nedanför. Det blev så. 8Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

9Sedan sa Gud: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats, så att torrt land kommer fram.” Det blev så, 10och Gud kallade det torra jord, och vattnet kallade han hav. Gud såg att det var gott. 11Gud sa: ”Jorden ska producera grönska: det ska växa fram alla slags fröbärande växter och fruktträd med kärnor i frukten.” Det blev så. 12Jorden grönskade: det växte fram fröbärande växter och träd, allt efter sina respektive sorter[d]. Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

14Gud sa: ”Det ska bli ljus på himlen som ska skilja dagen från natten. De ska bestämma tiderna på jorden och utmärka dagarna och åren. 15De ska vara ljus på himlen som lyser över jorden.” Det blev så. 16Gud skapade två stora ljus[e], det större ljuset för att härska över dagen och det mindre ljuset för att härska över natten. Han skapade också stjärnorna. 17Gud placerade dem alla på himlen för att lysa upp jorden, 18härska över dagen och natten och skilja ljuset från mörkret. Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

20Gud sa: ”Vattnet ska vimla av levande varelser och fåglar flyga under himlavalvet över marken.” 21Gud skapade de stora havsdjuren efter sina sorter, likaså alla levande varelser som vattnen vimlar av och fåglar av alla slag. Gud såg att det var gott. 22Han välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er och fyll haven! Fåglarna ska också föröka sig och uppfylla jorden.” 23Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

24Gud sa: ”Jorden ska bära fram djur av alla slag, boskap, kräldjur och vilda djur.” Det blev så. 25Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud såg att det var gott.

26Sedan sa Gud: ”Vi ska göra människor till vår avbild, lika oss själva. De ska härska över fiskarna i havet och fåglarna i luften och boskapen, över hela jorden, och alla kräldjuren på jorden.”

27Och Gud skapade människan till sin egen avbild,

lik sig själv skapade Gud människan,

till man och kvinna skapade han dem.

28Gud välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er! Härska över fiskarna, fåglarna och alla djur som rör sig på jorden!” 29Gud sa: ”Jag ger er de fröbärande växterna på hela jorden och alla fruktträden med frö i sin frukt. De ska vara er mat. 30Åt markens djur, himlens fåglar, alla kräldjur på marken, och åt allt som lever ger jag alla gröna växter som föda.” Det blev så. 31Sedan såg Gud att allt som han hade skapat var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

Notas al pie

  1. 1:1 himlarna och jorden skulle också kunna översättas allting. I hebreiskan uttrycks totalitet vanligen med hjälp av motpoler.
  2. 1:2 Ande och vind är samma ord i hebreiskan; här är det dock tydligt att det är det förstnämnda som avses.
  3. 1:5 Eller en dag, ett dygn. Ordningstalet första används inte i hebreiskan när det inte funnits någon dag innan. Först efter denna ”proto-dag” börjar ordningstal användas (”den andra” osv.). Dag ett var tänkt som mått på alla kommande dagar/dygn. I skapelseberättelsen används dag och dygn synonymt här.
  4. 1:12 Sort, eller art som ordet ofta översätts, är ett mer omfattande ord i hebreiskan än i vårt språk. Ofta syftar det på djur/växter som kan föröka sig sinsemellan (t.ex. hunddjur), men ibland verkar det användas i ännu vidare betydelse (t.ex. kräldjur i v. 24).
  5. 1:16 Underförstått: solen och månen. I en forntida kultur där sol och måne och andra himlakroppar betraktades som gudar och användningen av deras namn kunde ha missförståtts som gudanamn, är det möjligt att författaren medvetet bara kallade dem ljus för att visa att de inte var någonting mer än så.