約押勸告大衛
1有人告訴約押，說：「王在為押沙龍哀傷痛哭。」 2士兵們聽說王為押沙龍哀痛，勝利的歡騰頓時變為一片哀愁。 3那一天，眾人都靜悄悄地回城去，好像敗兵一樣羞愧萬分。 4王仍掩面痛哭：「我兒押沙龍啊！押沙龍！我兒！我兒啊！」 5約押就進到屋裡，對王說：「你的僕人們救了你和你妻妾兒女的性命，你今天卻使他們感到羞愧。 6仇視你的人，你倒去愛他；那些愛你的人，你反憎惡他們。這表明我王的心中根本沒有我們這些將領和部下。我想，要是死去的不是押沙龍而是我們，你就高興了。 7你現在應該出去安撫士兵們。我憑耶和華起誓，如果你不這樣做，今天晚上必無一人再追隨你。那將是你一生所遭遇的最大災難！」 8於是王出去坐在城門口，眾人聽說後，都來到他面前。這時，跟隨押沙龍的以色列人都各自逃回家去了。
大衛返回耶路撒冷
9以色列各支派的人都在紛紛議論：「王曾把我們從眾仇敵和非利士人手中救出來。如今他為了躲避押沙龍而逃離本國。 10我們膏立為王的押沙龍已經死了，為什麼無人說請王回來呢？」
11大衛王派人去對祭司撒督和亞比亞他說：「你們去問猶大的長老，『全以色列已經準備迎接王回宮，你們為什麼遲遲沒有反應？ 12你們是王的弟兄，是王的骨肉，為什麼遲遲沒有迎接王回宮？』 13你們也要對亞瑪撒說，『你是我的骨肉，要是我不立你為元帥取代約押，願上帝重重地處罰我。』」 14王的這番話打動了所有猶大人的心，他們派人去請王和王的臣僕回來。
15王便啟程回宮。他來到約旦河時，猶大人都到吉甲來迎接他，要護送他過河。 16來自巴戶琳的便雅憫人基拉的兒子示每也急忙跟著猶大人趕來迎接大衛王， 17有一千便雅憫人跟示每一起去迎接大衛王。掃羅的僕人洗巴帶著十五個兒子和二十個僕人也趕到約旦河。 18他們渡到河對面幫助王的家眷過河，為王效勞。王正要過河的時候，基拉的兒子示每就俯伏在他面前， 19說：「求我主饒恕僕人的罪過！僕人在我主我王離開耶路撒冷時所犯的罪，求我王不要記在心上。 20僕人自知有罪，所以今天我是整個約瑟家族中第一個迎接我主我王的人。」 21洗魯雅的兒子亞比篩說：「示每曾經咒罵耶和華所膏立的君王，難道不應該處死他嗎？」 22大衛說：「洗魯雅的兒子，你為何這樣說話？你今天是在跟我作對。今天在以色列怎麼可以處死人呢？難道我不知道今天我是以色列的王嗎？」 23於是大衛起誓不殺示每。
24掃羅的孫子米非波設也來迎接王。從王離開那天，直到大衛平安回來之日，他沒有修過腳，沒有剃過鬍子，也沒有洗過衣服。 25他到耶路撒冷來迎接王，王問他：「米非波設，當時你為什麼不跟我一起走呢？」 26米非波設答道：「我主我王，我是瘸腿的，我本想預備一頭驢騎著與我王同去，是我的僕人洗巴欺騙了我。 27他在我主我王面前譭謗我。我主我王就像上帝的天使，請王定奪。 28我父全家在我主我王面前都是該死的，但王卻讓我與王同席吃飯，我還能向王要求什麼呢？」 29王對他說：「不要再提這事了，我決定讓你和洗巴平分土地。」 30米非波設說：「把土地都給他吧，我主我王平安地回來就好了。」
31基列人巴西萊也從羅基琳下來護送王過約旦河，然後送王上路。 32那時，巴西萊已經是八十高齡了。王留在瑪哈念的時候，他曾供應王食物，因為他非常富有。 33王對巴西萊說：「你跟我一同回耶路撒冷，我會照顧你。」 34巴西萊說：「我何必跟王一同去耶路撒冷呢？我還能活多久呢？ 35我已經八十歲了，美醜難分，食不知味，樂不辨音，何必為我主我王添麻煩呢？ 36僕人只不過是陪王過約旦河，王何必給我這麼大的賞賜呢？ 37請准我回去，我好死在故鄉，葬在父母的墓旁。這裡有王的僕人金罕，讓他跟我主我王一起去。你看怎麼好，就怎麼對待他吧。」 38王說：「金罕可以跟我去，我會照你的心願待他。無論你有什麼要求，我都會答應你。」 39王和眾人過了約旦河以後，就親吻巴西萊，為他祝福。巴西萊返回了家鄉。
40王過河後，來到吉甲，金罕跟隨著他。護送王的有猶大的士兵和半數的以色列士兵。 41後來，所有的以色列人來見大衛，說：「為什麼我們的弟兄猶大人偷偷地送王、王的家眷和王的部下渡河？」 42猶大人答道：「我們這樣做是因為王是我們的親族。你們為什麼生氣呢？難道我們吃了王的供應，得了什麼禮物嗎？」 43以色列人說：「但我們以色列人十個支派和王有十份的情分，你們為什麼輕視我們？難道不是我們首先提出要請王回來的嗎？」
但猶大人的態度比以色列人還要強硬。
David återinsätts på tronen
1Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. 2Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.
4Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”
5Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! 6Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. 7Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” 8Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.
David återvänder till Jerusalem
Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig 9och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. 10Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”
11När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? 12Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”
13Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” 19:13 Amasa och Joav var kusiner och systersöner till David. Amasa hade varit befälhavare för Absaloms upprorsarmé (se 17:25).
14På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”
15Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. 16Shimi19:16 Den man som förbannade David och kastade sten på honom i kap. 16., benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. 17Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.
Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. 19Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! 20Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” 21Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade Herrens smorde?” 22”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” 23Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.”
24Mefivoshet, Sauls sonson, hade också kommit för att möta kungen. Han hade inte vårdat sina fötter, ansat skägget eller tvättat sina kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem19:24 Som ett tecken på sorg. tills den dag då han kom välbehållen tillbaka.
25”Varför kom du inte med mig, Mefivoshet?” frågade kungen honom när han kom från Jerusalem för att möta honom.
26Mefivoshet svarade: ”Min herre och kung, min tjänare lurade mig! Jag sa till honom att sadla min åsna så att jag kunde följa med kungen, för du vet ju att jag är halt. 27Han förtalade mig inför min herre och kung. Men du är som en Guds ängel, så gör vad du finner bäst! 28Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men du hedrade mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga inför kungen?”
29David svarade: ”Det räcker så! Du och Siva får dela ägorna lika mellan er.” 30”Låt honom ta alltsammans”, sa Mefivoshet. ”Jag är nöjd med att du är tillbaka välbehållen!”
31Gileaditen Barsillaj hade kommit från Rogelim för att ta avsked av kungen när han skulle gå över floden. 32Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov i Machanajim och var en mycket rik man. 33”Kom med mig och bo i Jerusalem”, sa kungen till Barsillaj. ”Jag kan ta hand om dig där.” 34”Nej”, svarade han. ”Jag är alltför gammal för att följa med kungen till Jerusalem. 35Jag är nu åttio år och jag kan inte längre skilja mellan bra och dåligt. Mat och vin smakar mig inte och jag kan inte urskilja sången från sångare och sångerskor. Jag, din tjänare, skulle bara vara till börda för min herre kungen. 36Jag ska bara gå över Jordan ett kort stycke med dig, min kung, men du ska inte belöna mig. 37Låt mig få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda! Men här är din tjänare Kimham19:37 Kimham var antagligen Barsillajs son., låt honom gå med dig, min herre och kung, och gör för honom vad du finner bäst!” 38Kungen svarade: ”Kimham ska gå med mig och jag ska göra för honom det du finner bäst. Allt vad du vill ska jag göra för dig.”
39Allt folket gick sedan över Jordan tillsammans med kungen. Efter det att kungen kysst och välsignat Barsillaj, återvände denne hem, 40men kungen gick vidare till Gilgal och Kimham följde honom. Alla trupper i Juda och hälften av männen från Israel förde honom dit. 41Men snart samlades alla Israels män och klagade hos kungen: ”Varför har våra bröder från Juda fått lägga beslag på kungen och föra dig över Jordan tillsammans med din familj och dina män?”
42”Det är väl inget att bli arg för!” svarade Juda män. ”Kungen kommer från vår stam. Men vi har inte bett om något för egen del. Han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.”
43”Men vi är tio stammar i Israel”, svarade Israels män Juda män, ”så vi har större rätt till kungen än ni! Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började prata om att hämta honom tillbaka, så att han kunde bli vår kung igen!”
Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka och männen från Juda var hårdare i sitt tal än Israels män.
