Bibelen på hverdagsdansk

Salme 107

Herrens trofasthed mod sit folk

1Tak Herren, for han er god.
    Hans trofasthed varer til evig tid.
Det er, hvad Herrens folk bør sige,
    dem, han befriede fra fjendens magt
og bragte tilbage fra fjerne lande,
    fra øst og vest og syd og nord.

De måtte vandre længe gennem øde egne,
    de ledte efter et sted at bo.
De var udmattede af sult og tørst
    og nær ved at give op.
Men i deres nød råbte de til Herren,
    og han reddede dem ud af problemerne.
Han førte dem ad den rigtige vej
    til en by, hvor de kunne bosætte sig.
De bør takke Herren for hans trofasthed,
    for de undere, han gør for menneskene.
Han slukkede de udmattedes tørst,
    og han mættede de sultne med gode gaver.

10 De sad i et trøstesløst mørke
    og led under deres fangenskab,
11 fordi de havde gjort oprør mod Gud,
    ringeagtet den Højestes bud.
12 Han nedbrød deres stolthed gennem lidelser,
    når de segnede, hjalp ingen dem op.
13 Men i deres nød råbte de til Herren,
    og han reddede dem ud af problemerne.
14 Han førte dem ud af mørket
    og rev deres lænker i stykker.
15 De bør takke Herren for hans trofasthed,
    for de undere, han gør for menneskene.
16 Han sprængte porte af bronze
    og huggede gennem slåer af jern.

17 De blev mishandlet og betragtet som tåber
    på grund af deres synd og oprør mod Gud.
18 De mistede appetitten og fik kvalme af maden,
    de var døden nær af sult.
19 Men i deres nød råbte de til Herren,
    og han reddede dem ud af problemerne.
20 Han sagde blot et ord, og de blev reddet,
    han rev dem ud af dødens gab.
21 De bør takke Herren for hans trofasthed,
    for de undere han gør for menneskene.
22 Lad dem bringe ham ofre i taknemmelighed,
    synge med glæde om hans vældige gerninger.

23 Nogle stod til søs med deres skibe,
    drev handel på det store hav.
24 Også de fik Herrens gerninger at se,
    de undere han udførte på havet.
25 Han befalede stormvejret at bryde løs,
    bølgerne rejste sig som bjerge.
26 De steg mod himlen, sank atter ned i dybet.
    Sømændene var ved at give op over for orkanen.
27 De ravede rundt som fulde folk,
    de kunne intet stille op.
28 Men i deres nød råbte de til Herren,
    og han reddede dem ud af problemerne.
29 Stormen blev stille som en hvisken,
    havets bølger faldt hurtigt til ro.
30 Da fyldtes de af fred, åndede lettet op,
    og han førte dem til deres rejses mål.
31 De bør takke Herren for hans trofasthed,
    for de undere, han gør for menneskene,
32 ophøje ham offentligt i folkets forsamling
    og for landets ledende råd.

33 Han forvandlede floder til ødemark,
    gjorde kildevand til ørkensand.
34 Frugtbart land blev til saltsletter
    på grund af beboernes ondskab.
35 Men derefter gjorde han ørkenen til oase
    og ødemarken til frugtbart land,
36 så hans sultende folk kunne slå sig ned
    og bygge byer, hvor de kunne bo,
37 tilså deres marker, plante vingårde
    og bringe en bugnende høst i hus.
38 Han velsignede dem, de blev mange,
    og der var ingen mangel på kvæg.

39 Det oprørske folk blev ydmyget gennem sorg og ulykker,
    mange døde, så de blev færre og færre.

40 Gud måtte straffe de stolte, religiøse ledere,
    lade dem flakke om i øde egne.
41 Men de, der søgte hjælp hos Herren,
    blev reddet ud af deres ulykke.
Han tog sig af dem,
    så de trivedes og havde fremgang.
42 De retskafne glæder sig over at se det,
    men de onde holder skamfuldt deres mund.
43 De vise vil lægge mærke til det
    og anerkende Herrens trofasthed.

Swedish Contemporary Bible

Psalms 107

Femte boken

(107—150)

Psalm 107

Tacksamhet och lovprisning till Herren

1Prisa Herren, för han är god,

hans nåd består för evigt.

2Så ska de säga som Herren har friköpt,

de som han har befriat ur fiendens våld,

3samlat från länderna,

från öster och väster, från norr och söder.

4De irrade omkring i öknen, i ödemarken,

utan att finna någon boplats.

5De var hungriga, törstiga,

och deras liv tynade bort.

6De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

7Han förde dem till den rätta vägen,

till en plats där de kunde bo.

8De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

9Han gav vatten till den törstige

och den hungriges själ mättade han med sitt goda.

10Där fanns de som satt i djupaste mörker,

fångna i lidandets järnbojor,

11för de hade gjort uppror mot Guds ord

och föraktat den Högstes råd.

12Därför lät han dem slita ont.

De föll, och ingen kunde hjälpa dem.

13De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

14Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret

och bröt sönder deras bojor.

15De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

16Han krossar portarna av koppar

och bryter sönder järnbommarna.

17Andra var dåraktiga

och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.

18De avskydde all mat

och närmade sig dödens portar.

19De ropade till Herren i sin nöd,

och han räddade dem ur deras trångmål.

20Han sa bara ett ord och de blev botade,

han räddade dem från graven.

21De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

22De ska frambära tack som offer,

sjunga om allt han gjort.

23Andra seglade på haven med skepp

och drev handel på de stora vattnen.

24De såg Herrens gärningar

och hans under i djupen.

25Han talade, och en stormvind blåste upp,

så att vågorna gick höga.

26De reste sig mot himlen

och störtade sedan mot djupen.

Modet svek dem i olyckan,

27och de raglade och stapplade som berusade,

och all deras vishet var borta.

28De ropade till Herren i sin nöd,

och han befriade dem ur deras trångmål.

29Han lugnade stormen

och vågorna tystnade.

30De gladde sig över att det hade blivit lugnt,

och han förde dem till den hamn dit de ville.

31De ska prisa Herren för hans nåd

och för allt underbart han gjort för människobarnen.

32De ska prisa honom när folket samlas

och lova honom i de äldstes krets.

33Han förvandlar floder till öken,

vattenkällor till torr mark

34och det bördiga landet till saltöken,

för dess invånares ondska.

35Han gör ökenlandet till sjöar

och det uttorkade landet till vattenkällor.

36Han låter de hungriga bosätta sig där

och bygga en stad att bo i.

37De sår sina åkrar,

planterar sina vingårdar

och får sedan rika skördar.

38Han välsignar dem, och de får många barn.

Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.

39Om de blir färre, blir förödmjukade[a]

och nedtryckta av bekymmer och sorg,

40öser han olycka över härskarna

och låter dem irra omkring i en väglös öken.

41Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck

och låter deras familjer föröka sig som hjordar.

42De rättsinniga ser det och gläder sig,

medan all ondska måste tiga.

43Den som är vis bör lägga detta på minnet

och tänka på Herrens nådegärningar.

Notas al pie

  1. 107:39 Hebreiskans tempusform här och t.o.m. vers 42 kan betyda både något som redan hänt eller något som pågår nu.