Bildads anden tale til Job
1Nu gik Bildad igen i rette med Job:
2„Hold nu op med al din snak, Job!
Kom til fornuft, så vi kan tale sammen.
3Hvad regner du os egentlig for?
En flok dumme, umælende får?
4Du opnår intet ved at pine og plage dig selv.
Verden går videre, uanset hvad du gør.
5Synd fører nu engang til straf,
og de ondes livslys slukkes.
6Mørket indhyller deres bolig,
og de får et ulykkelig endeligt.
7Deres faste skridt bliver usikre,
de snubler over deres egne ben.
8Deres fødder fører dem til fald,
de er ude på gyngende grund.
9De går lige i fælden og sidder fast i saksen,
får en løkke om foden og kan ikke komme fri.
10En skjult snor er spændt ud over vejen,
et reb ligger parat som en løkke.
11Rædselen kommer imod dem fra alle sider,
angsten er lige i hælene på dem.
12Deres livskraft udtæres,
undergangen ligger på lur efter dem,
13sygdom æder dem langsomt op,
døden har lagt sin klamme hånd på dem.
14De trækkes ud af deres trygge bolig
og føres frem til den frygtelige død.
15Ild og svovl regner ned over dem,
deres ejendom bliver omdannet til aske.
16De er som et træ med udtørrede rødder,
hvor alle grenene er ved at visne.
17Ingen mindes dem, når de er borte,
deres navne går hurtigt i glemmebogen.
18De udslettes fra jordens overflade,
skubbes fra lyset ind i mørket.
19De efterlader sig ingen arvinger,
deres slægt uddør med dem.
20Alle, som hører om deres ulykke,
gribes af gru og forfærdelse.
21Ja, sådan går det onde mennesker,
dem, der ikke har ærefrygt for Gud.”
Bildad talar igen
1Bildad från Shuach svarade:
2Ska inte detta ordflöde upphöra någon gång?
Bli nu förnuftig, så vi kan prata!18:2 Grundtextens innebörd är osäker.
3Varför betraktas vi som boskap,
som är dumma i dina ögon?
4Du sliter ju sönder dig själv i din vrede.
Skulle jorden ödeläggas för din skull
eller klippan förflytta sig från sin plats?
5Den ogudaktiges ljus slocknar,
lågan av hans eld slutar brinna.
6Det är mörkt i hans tält,
hans lampa slocknar.
7Hans starka steg försvagas,
hans egna planer fäller honom.
8Hans fötter fastnar i nätet,
han vandrar mot snaran.
9Snaran griper honom om hälen,
fällan håller honom fast.
10En snara ligger gömd i marken,
en fälla är lagd på stigen.
11Skräcken ansätter honom från alla håll
och jagar varje steg han tar.
12Olyckan vill sluka honom,
hemsökelsen är beredd för hans fall.
13Hans hud fräts sönder av sjukdomar,
dödens förstfödde förtär hans lemmar.
14Han rycks bort från sin trygga boning,
han förs bort till fasornas kung.
15Hans boning intas av ingenting,
och svavel sprids ut över den.18:15 Grundtextens innebörd är osäker.
16Hans rötter förtorkas nertill,
hans krona vissnar bort upptill.
17Han utplånas från jorden,
hans namn nämns ingenstans på jorden.
18Han drivs ut ur ljuset in i mörkret
och förföljs ut ur världen.
19Han ska varken ha barn eller ättlingar bland sitt folk,
och där han bott överlever ingen.
20I väst förskräcks folk över hans öde,
i öst grips man av förfäran.
21Detta är vad som händer med syndarens boning,
så går det med den plats där man förkastar Gud.
