1Hvis du havde været min bror,
som havde diet ved min mors bryst,
så kunne jeg have kysset dig i alles påsyn,
uden at nogen ville blive forarget.
2Så ville jeg have taget dig med til min mors hus,
hende som oplærte mig,
og have givet dig krydret vin og granatæblemost.”
Den unge pige til de andre piger:
3„Han lagde sin venstre hånd under mit hoved
og omfavnede mig med sin højre.
4Jerusalems unge piger,
lov mig, at I ikke vækker kærligheden, før tiden er inde.”
Jerusalems unge piger til hinanden:
5„Hvem er den pige, der kommer gående fra ødemarken,
lænet til sin elskede?”
Den unge pige:
„Under det æbletræ, hvor du selv blev undfanget,
og din mor fødte dig med smerte—
dér vækkede jeg din lidenskab.
6Lad mig være så tæt på dig,
som var jeg stemplet på dit hjerte,
eller sad som en ring på din arm.
For kærligheden er stærk som døden,
lidenskaben er uimodståelig som dødsriget selv:
den brænder med voldsomme flammer, som ikke kan slukkes.
7Vand i mængde kan ikke slukke kærligheden,
floder kan ikke skylle den bort.
Kærlighed kan ikke købes for penge,
den, der forsøger det, får kun foragt.”
Sjette sang: Pigen, som ventede, til tiden var inde
Den unge piges brødre:
8„Vi havde en lillesøster, som endnu ikke havde bryster.
Hvad skulle vi gøre, hvis der kom en frier til hende?
9Stod hun imod fristelsen som en mur,
ville vi ære hende med sølvsmykker.
Men åbnede hun sig som en dør,
ville vi spærre hende af med cedertræsplanker.”
Den unge pige:
10„Jeg stod imod som en mur,
og mine bryster er nu som tårne.
Derfor vidste han, at jeg ville bringe ham glæde og fred.
11Salomon havde en vingård i Ba’al-Hamon,
som han overlod til forpagtere.
De måtte hver betale tusind stykker sølv
for at kunne få høsten af vindruer.
12Min ‚vingård’ tilhører mig,
den bestemmer jeg selv over.
Men jeg har givet den til dig, Salomon,
og du kan godt beholde dine tusind sølvstykker,
men de, der har passet på den8,12 Sandsynligvis den unge piges brødre, som har passet godt på hende. indtil nu,
bør have tohundrede.”
Den unge mand:
13„Oh, du, der vandrer rundt i den dejlige have,
mine venner vil gerne høre din stemme.
Men lad mig være den, der får lov til det!”
Den unge pige:
14„Kom, min elskede,
lad os springe af fryd som gazellen
på de duftende bakkeskråninger.”
1Om du ändå hade varit min bror
som min mor hade ammat!
Då skulle jag kunna kyssa dig
om jag mötte dig därute,
och ingen skulle se ner på mig.
2Jag skulle ta dig till min mors hus,
hennes som uppfostrade mig.
Jag skulle ge dig kryddat vin att dricka,
och saft från mina granatäpplen.
3Hans vänstra arm vilar under mitt huvud,
och med sin högra hand smeker han mig.
4Jag besvär er, Jerusalems döttrar:
oroa inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.
Vännerna:
5Vem är det som kommer från öknen
lutad mot sin älskade?
Hon:
Under äppelträdet väckte jag dig,
där din mor blev havande med dig
hon som gav dig livet födde dig där.
6Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta,
som ett sigill på din arm,
för kärleken är stark som döden,
och dess svartsjuka lika obeveklig som dödsriket.
Den brinner som eld,
som en mäktig låga.
7Stora vatten kan inte utsläcka kärleken,
och inte heller kan floderna dränka den.
Även om en man gav alla rikedomar i sitt hus för kärleken,
skulle han bli ringaktad.
Vännerna:
8Vi har en ung syster
som ännu inte har några bröst.
Vad ska vi göra när någon friar till henne?
9Om hon är en mur
ska vi bygga torn av silver på den,
och om hon är en dörr,
ska vi stänga till den med cederplankor.
Hon:
10Jag är en mur och mina bröst är som torn.
I min älskades ögon är jag en åtråvärd kvinna.
11Salomo ägde en vingård i Baal Hamon,
som han lämnade åt väktare.
Var och en fick ge tusen silverstycken för dess frukt.
12Men över min egen vingård råder jag själv.
De tusen är dina, Salomo,
och tvåhundra får de som vaktar dess frukt.
Han:
13Du som bor i trädgårdarna,
vännerna väntar på att få höra din röst.
Låt mig få höra den!
Hon:
14Skynda, min älskade,
och var som en gasell
eller en ung hjort uppe på bergen
som doftar av örter!
