Bibelen på hverdagsdansk

2. Mosebog 1:1-22

Israelitternes slavetilværelse i Egypten

1Her er navnene på Jakobs sønner, som fulgte ham til Egypten sammen med deres familier: 2Ruben, Simeon, Levi og Juda, 3Issakar, Zebulon og Benjamin, 4Dan og Naftali, Gad og Asher. 5Josef var allerede i Egypten. I alt bestod Jakobs familie af 70 personer.1,5 Det vil sige Jakob selv, hans 12 sønner, Dina og hans sønnesønner, hvoraf to var døde i Kana’an.

6Som årene gik, døde Josef og hans brødre og hele deres generation. 7Men deres efterkommere fik mange børn og børnebørn, og de blev med tiden så mange, at de fyldte hele det område, de boede i.

8Der var nu en ny konge i Egypten, og han kendte ikke noget til Josef eller til, hvad han havde udrettet. 9„De israelitter er efterhånden så talrige og stærke, at de er ved at blive en trussel imod os,” sagde kongen til sine embedsmænd. 10„Det må vi få sat en stopper for, ellers risikerer vi, at de i krigstilfælde slutter sig til vores fjender og flygter ud af landet.”

11Så gjorde egypterne dem til slaver og satte brutale slavefogeder over dem, som skulle udmatte dem med hårdt arbejde. De tvang dem til at bygge to nye forsyningscentre for Farao—byerne Pitom og Ramses. 12Men jo mere egypterne mishandlede og undertrykte israelitterne, jo flere blev de. Egypterne blev bange for dem, 13og derfor lod de dem arbejde endnu hårdere. 14De var skånselsløse i deres krav og tvang dem til at lave mursten og mørtel til de egyptiske byggeprojekter foruden al slags hårdt markarbejde og drev i det hele taget rovdrift på deres arbejdskraft. 15Faraos næste påfund var at give følgende ordre til de hebræiske jordemødre Shifra og Pua: 16„Når I hjælper hebræerkvinderne med at føde, skal I dræbe alle drengebørnene. Lad kun pigerne leve.” 17Jordemødrene frygtede imidlertid Gud mere end kongen, og derfor nægtede de at gøre, som han sagde. De lod drengene leve.

18Da kaldte kongen dem til sig og sagde: „I lader jo drengene leve! Hvorfor gør I ikke, som jeg har sagt?”

19„Herre,” sagde de. „De hebræiske kvinder er ikke som de egyptiske. De føder så hurtigt, at vi simpelt hen ikke kan nå frem i tide!”

20-21Gud velsignede jordemødrene på grund af deres gudsfrygt, så de ikke selv havde problemer med at få børn, og han var stadig med israelitterne, så de blev endnu mere talrige og mægtige. 22Så gav Farao den egyptiske befolkning følgende ordre: „Kast alle nyfødte hebræiske drenge i Nilen! Pigerne kan få lov at leve.”

Swedish Contemporary Bible

2 Moseboken 1:1-22

Uttåget ur Egypten

(1:1—15:21)

1Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten:

2Ruben, Simon, Levi, Juda, 3Isaskar, Sebulon, Benjamin, 4Dan, Naftali, Gad och Asher.

5Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. 6Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. 7Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet.

8Men då fick Egypten en ny kung1:8 Antagligen en ny dynasti., en som inte kände till Josef. 9”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. 10”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.”

11Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. 12Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. 13De tvingade dem till slavarbete 14och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra.

15Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua 16och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. 17Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. 18Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?”

19”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.”

20Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. 21Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer.

22Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.