Les villes des lévites
1L’Eternel parla à Moïse, dans les steppes de Moab, sur la rive du Jourdain en face de Jéricho, en disant : 2Ordonne aux Israélites de donner aux lévites sur la part de propriété qu’ils recevront, des villes où ils pourront s’établir avec des pâturages autour d’elles35.2 Voir Lv 25.32-34 ; Jos 21.1-42 ; 1 Ch 6.39-66. Puisque les lévites ne devaient pas recevoir de patrimoine héréditaire dans le pays de Canaan (1.47-53), Dieu leur fait attribuer des villes où ils pourront vivre et élever leur famille. Jos 21 rapporte l’exécution de cet ordre. Les lévites partageaient ces villes avec d’autres habitants (voir 1 S 6.13-14).. 3Ces villes leur serviront de résidence ; et ils disposeront des terres alentour pour leur bétail, leurs biens et tous leurs animaux. 4Les terrains attenant aux villes que vous donnerez aux lévites s’étendront sur une distance de cinq cents mètres tout autour, à partir du mur de la ville. 5Vous délimiterez donc, à l’extérieur de la ville, un carré de mille mètres35.5 En hébreu, mille et deux mille coudées. de côté au milieu duquel se situera la ville. Tels seront les territoires autour de leurs villes. 6Vous donnerez aux lévites les six villes de refuge que vous aurez désignées pour que des meurtriers involontaires puissent s’y réfugier ainsi que quarante-deux autres villes, 7vous leur céderez donc en tout quarante-huit villes, chacune avec ses terres avoisinantes. 8Vous prendrez ces villes sur les patrimoines fonciers des Israélites, en en prenant davantage des tribus qui ont reçu un plus grand nombre de villes, et moins de celles qui en ont moins ; chaque tribu cédera de ses villes aux lévites en proportion du territoire qu’elle aura reçu.
Les villes de refuge
9L’Eternel parla encore à Moïse, et lui dit : 10Dis aux Israélites : Vous allez traverser le Jourdain pour entrer dans le pays de Canaan, 11et vous vous choisirez des villes qui vous serviront de cités de refuge où pourront se réfugier les auteurs d’homicides involontaires35.11 Voir Dt 4.41-43 ; 19.1-13 ; Jos 20.1-9.. 12Ces villes vous serviront d’asile pour protéger le meurtrier de l’homme chargé de punir le crime35.12 Selon certains, un proche parent de la victime qui avait le devoir de châtier ce crime en mettant le meurtrier à mort (v. 19), selon d’autres, un représentant des responsables du peuple chargé d’exécuter cette sanction., afin qu’un meurtrier ne soit pas mis à mort avant d’avoir comparu devant la communauté pour être jugé. 13Vous désignerez six villes de refuge : 14trois villes au-delà du Jourdain, et trois autres dans le pays de Canaan. Elles serviront de refuge 15aux Israélites, à l’immigré et au résident qui demeurera au milieu de vous ; quiconque aura tué quelqu’un involontairement pourra s’y réfugier.
16S’il a frappé avec un objet en fer et causé la mort, c’est un meurtrier ; il sera puni de mort. 17-18Il en sera de même s’il était armé d’une pierre ou d’un instrument en bois capable de causer la mort. 19L’homme chargé de punir le crime le mettra à mort dès qu’il le trouvera. 20-21S’il lui a lancé un projectile avec préméditation ou s’il l’a frappé du poing avec inimitié, et qu’il a causé sa mort, c’est un meurtrier : l’homme chargé de punir le crime le mettra à mort dès qu’il le trouvera.
22Mais s’il l’a bousculé par accident et non par inimitié, ou lui a lancé un projectile sans mauvaise intention, 23ou s’il a fait tomber sur lui une pierre sans l’avoir vu, et qu’il a causé sa mort sans avoir d’intention hostile à son égard et sans avoir cherché à lui faire de mal, 24la communauté prononcera un jugement selon ces règles entre l’auteur de la mort et l’homme chargé de punir le crime. 25Elle délivrera le meurtrier de l’homme chargé de punir le crime et le fera retourner dans la ville de refuge où il s’était réfugié.
Il devra y rester jusqu’à la mort du grand-prêtre qui a été oint d’huile sainte. 26Mais s’il quitte l’enceinte de la ville de refuge où il s’est retiré, 27et si l’homme chargé de punir le crime le rencontre à l’extérieur du territoire de sa ville de refuge et le tue, cet homme ne sera pas coupable de crime. 28Car le meurtrier doit demeurer dans sa ville de refuge jusqu’à la mort du grand-prêtre ; après cela il pourra retourner sur les terres qui lui appartiennent.
29Ces ordonnances auront pour vous force de loi, pour toutes les générations, partout où vous habiterez. 30Toutes les fois qu’un meurtre aura été commis, c’est seulement sur la déposition de plusieurs témoins que le meurtrier sera mis à mort. La déclaration d’un seul témoin n’est pas suffisante pour prononcer une condamnation à la peine capitale35.30 Voir Dt 17.6 ; 19.15 ; Mt 18.16 ; 2 Co 13.1 ; 1 Tm 5.19 ; Hé 10.28..
31D’autre part, vous n’accepterez pas de rançon en échange de la vie d’un meurtrier qui a été reconnu coupable d’un crime méritant la mort ; il doit être mis à mort. 32Vous n’en accepterez pas non plus pour que le meurtrier qui s’est retiré dans sa ville de refuge puisse retourner habiter chez lui avant la mort du prêtre. 33Ne profanez pas le pays où vous vous trouvez : en effet, le sang versé profane le pays ; car, pour le pays, il n’y a pas d’expiation pour le sang qui y a été versé sinon par le sang de celui qui l’a répandu. 34Vous ne rendrez pas impur le pays où vous demeurerez et dans lequel j’habiterai, car je suis l’Eternel, qui habite au milieu des Israélites.
Leviternas städer och betesmarker
1Invid Jordan på Moabs hedar mitt emot Jeriko, talade Herren till Mose: 2”Säg till israeliterna att av sin arvedel ge till leviterna ett antal städer att bo i med kringliggande betesmarker. 3Städerna ska vara deras hem och betesmarkerna är till för deras boskap och övriga husdjur.
4Betesmarkerna ska sträcka sig 500 meter från stadsmurarna i varje riktning. 5Mät upp 1 000 meter35:5 Jfr föregående vers. Relationen mellan de två angivelserna är inte klar. åt varje väderstreck, öster, söder, väster och norr och med staden som centrum. Detta ska vara deras betesmarker kring deras städer.
Fristäder
(5 Mos 4:41-43; 19:1-14; Jos 20:1-9)
6Sex av de städer ni ger leviterna ska vara fristäder, dit en person som dödat någon kan fly och vara trygg. Dessutom ska ni ge dem 42 andra städer. 7Sammanlagt ska leviterna ha 48 städer med kringliggande betesmarker. 8Av de städer ni ger leviterna av Israels egendom, ska de större stammarna som har många städer ge fler än de mindre stammarna, i proportion till det område stammen har fått som sin arvedel.”
9Herren talade vidare till Mose: 10”Säg till israeliterna att när de går över Jordan och kommer in i landet, 11ska de utse fristäder, så att den som genom en olyckshändelse dödar en medmänniska ska kunna fly dit. 12Dessa städer ska fungera som skydd mot återlösaren35:12 På samma sätt som den närmaste släktingen (se t.ex. 3 Mos 25:25), skyldemannen (samma hebreiska ord som blodshämnaren ) hade ett ansvar för individens rättigheter, hade han också ett ansvar för vedergällningen. Det hebreiska ordet översätts olika beroende på sammanhanget: här och i 3 Mos 25:25 återlösare; i Rut 2:20; i Job 19:25 Förlossare; på flera ställen i Jesaja t.ex. Jes 41:14; 43:14; 44:6; 44:24; 47:4; 48:17 samt Jer 50:34 befriare., så att dråparen inte dödas innan han ställts inför menighetens domstol. 13De sex avskilda städerna ska vara era fristäder. 14Tre av dessa fristäder ska ni utvälja öster om floden Jordan och tre i Kanaan. 15Dessa sex städer ska inte bara vara till skydd för israeliter utan också för utlänning och besökare, för att var och en som oavsiktligt dödar någon ska kunna fly dit.
16Om någon slår en annan med ett föremål av järn så att han dör, är han en mördare och mördaren ska dö. 17Om någon i sin hand har en sten som kan döda och om han slår en annan med den så att han dör, så är det också mord och mördaren ska straffas med döden. 18Detsamma gäller om någon slår en annan med ett redskap av trä som kan döda och denne dör. Då är han en mördare och ska straffas med döden. 19Det är blodshämnaren som ska döda mördaren, var helst han möter honom. 20Om någon med ont i sinnet knuffar till någon, kastar något mot en annan så att han dör, 21eller använder knytnävarna så att hans offer dör, är han en mördare och ska dödas. Blodshämnaren ska döda mördaren när han möter honom.
22Men om någon knuffar en annan utan onda avsikter, eller oavsiktligt kastar ett föremål på honom, 23eller utan att se honom träffar honom med en sten som kan döda och han dör, fastän den som gjorde det inte var någon fiende eller ville något ont, 24ska menigheten döma mellan dråparen och blodshämnaren enligt givna föreskrifter. 25Menigheten ska rädda dråparen ur blodshämnarens hand och tillåta honom att återvända till fristaden dit han flytt. Där måste han sedan bli kvar, tills översteprästen som är smord med helig olja har dött.
26Om dråparen lämnar området för fristaden dit han flytt 27och blodshämnaren upptäcker honom utanför fristadens område och dödar honom, så drar denne ingen skuld över sig, 28för dråparen borde ha stannat i staden tills översteprästen dött. Först då kan han återvända till sitt eget land och till sitt eget hem. 29Detta är lagar som ska gälla för er från generation till generation var ni än bor.
30Var och en som dödar en annan ska dödas som mördare, men bara om det finns mer än ett vittne. Ingen ska behöva dö om det bara finns ett enda vittne som vittnar mot honom.
31Ni får inte ta emot någon lösesumma för en mördares liv. Är han skyldig till döden, ska han straffas med döden.
32Inte heller får ni ta emot lösen för en som tagit sin tillflykt till en fristad för att han ska kunna återvända till sitt land innan översteprästen har dött.
33Ni ska inte vanhelga det land där ni bor. Blodsutgjutelse vanhelgar landet och ingen försoning kan ges landet annat än genom blodet från den som utgjutit det. 34Ni ska inte orena landet som ni lever i och där jag bor, för jag, Herren, har min boning bland er.”
