Job demande à Dieu d’abréger ses souffrances
1L’homme né de la femme,
ses jours sont limités ╵et pleins de troubles !
2Il est comme une fleur ╵qui sort de terre et que l’on coupe.
Il fuit comme une ombre furtive, ╵et il ne dure pas.
3Et c’est cet homme ╵que tu épies,
et, devant toi, ╵tu me traînes14.3 L’ancienne version grecque, la version syriaque et la Vulgate ont : faut-il que tu le traînes. en justice.
4Peut-on tirer le pur ╵de ce qui est impur ?
Personne ne le peut.
5Puisque tu as fixé ╵le nombre de ses jours, ╵et que toi, tu connais ╵le nombre de ses ans,
puisque tu as fixé ╵le terme de sa vie ╵qu’il ne franchira pas,
6détourne tes regards de lui, ╵accorde-lui quelque répit
pour qu’il jouisse de son repos ╵comme le salarié14.6 Autre traduction : pour qu’il tire satisfaction de sa journée..
7Car un arbre, du moins, ╵conserve une espérance :
s’il est coupé, ╵il peut renaître encore,
il ne cesse d’avoir ╵de nouveaux rejetons.
8Sa racine peut bien ╵vieillir dans le terrain
et sa souche périr, ╵enfouie dans la poussière,
9dès qu’il flaire de l’eau, ╵voilà qu’il reverdit
et produit des rameaux ╵comme une jeune plante.
10Mais lorsque l’homme meurt, ╵il reste inanimé.
Quand l’être humain expire, ╵où donc est-il alors ?
11L’eau disparaît des mers,
les rivières tarissent ╵et restent desséchées,
12et l’homme, quand il meurt, ╵ne se relève plus ;
jusqu’à ce que le ciel s’éclipse ╵il ne se réveillera pas,
il ne sortira pas ╵de son dernier sommeil.
13Si seulement, ô Dieu, ╵tu voulais me tenir caché ╵dans le séjour des morts,
m’y abriter ╵jusqu’au jour où, enfin, ╵ta colère sera passée !
Si seulement tu me fixais ╵un terme après lequel ╵tu penserais à moi !
14Mais l’homme une fois mort, ╵va-t-il revivre ?
Alors, tous les jours de service ╵que je dois accomplir
j’attendrais que le temps ╵de ma relève arrive.
15Toi, tu m’appellerais ╵et je te répondrais,
et tu soupirerais ╵après ta créature.
16Alors que maintenant ╵tu comptes tous mes pas !
Tu ne resterais plus ╵à l’affût de mes fautes.
17Ainsi mon crime ╵serait scellé14.17 Donc oublié, il ne pourrait plus être évoqué. dans un sachet,
tu couvrirais mes fautes ╵d’une couche de plâtre.
18La montagne s’écroule ╵et se disloque,
le rocher se détache ╵du lieu qu’il occupait.
19L’eau érode les pierres
et son ruissellement ╵entraîne le terreau.
De même, tu anéantis ╵l’espoir de l’homme.
20Tu le terrasses sans retour, ╵et il s’en va.
Oui, tu le défigures14.20 Par la maladie., ╵puis tu le congédies.
21Que ses enfants soient honorés, ╵lui, il n’en saura rien.
Ou qu’ils soient abaissés, ╵lui, il l’ignorera.
22Il ne peut que souffrir ╵du mal qui l’atteint en son corps
et s’affliger ╵du malheur qu’il ressent.
Job ifrågasätter Guds handlande
1Människan, av kvinna född,
lever ett kort liv, fyllt av bekymmer.
2Hon växer som en blomma, vissnar
och försvinner som en flyende skugga.
3Och en sådan stirrar du på
och kräver räkenskap av!
4Vem kan begära renhet av en som är oren?
Ingen!14:4 Grundtextens innebörd är osäker.
5Du har ju bestämt människans dagar
och antal månader,
satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida.
6Vänd då bort din blick från henne,
låt henne vara ifred
och unna henne lite ro
innan hennes dagar är över som en daglönares!
7Det finns alltid hopp för ett träd.
Om det blir nerhugget,
kan det växa upp igen och skjuta nya skott.
8Även om dess rötter åldras i jorden
och dess stubbe tynar bort,
9kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta
så fort det får en aning vatten.
10Men när en människa dör,
när hon ger upp andan och blir liggande –
var är hon då?
11Som vattnet försvinner från havet,
och som en flod sinar och torkar ut,
12så lägger sig en människa ner
och reser sig inte
förrän himlarna inte längre finns till.
Hon väcks inte upp ur sin sömn.
13Om du ändå ville gömma mig i dödsriket
och dölja mig tills din vrede har gått över,
bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen!
14Om en människa dör, kan hon då få liv igen?
Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar,
fram till dess att min avlösning kom.
15Då skulle du kalla på mig,
och jag skulle svara.
Du skulle längta efter den du skapat.
16Du räknar mina steg,
men inte mina synder.
17Mina överträdelser ligger förseglade i en pung,
och du täcker över min synd.
18Bergen vittrar sönder och rasar,
klippan förflyttar sig från sin plats.
19Så som vattnet mal stenen till sand
och vattenströmmarna sköljer bort jorden,
så utplånar du människans hopp.
20Du slår ner henne för alltid,
och hon försvinner från scenen.
Du förändrar hennes utseende,
och sedan skickar du bort henne.
21Om hennes söner blir hedrade
får hon aldrig veta,
om de blir ringa
ser hon det inte.
22Hon känner bara smärtan i sin egen kropp
och sorgen i sin själ.
