La Bible du Semeur

Genèse 15:1-21

L’alliance de Dieu avec Abram

1Après ces événements, l’Eternel s’adressa à Abram dans une vision : Ne crains rien, Abram, lui dit l’Eternel, je suis ton bouclier protecteur, ta récompense sera très grande.

2Abram répondit : Eternel Dieu, que me donnerais-tu ? Je n’ai pas d’enfant, et c’est Eliézer de Damas qui héritera tous mes biens. 3Tu ne m’as pas donné de descendance, poursuivit-il, et c’est un serviteur attaché à mon service qui sera mon héritier.

4Alors l’Eternel lui parla en ces termes : Non, cet homme-là ne sera pas ton héritier : c’est celui qui naîtra de toi qui héritera de toi.

5Puis Dieu le fit sortir de sa tente et lui dit : Contemple le ciel et compte les étoiles, si tu en es capable. Et il ajouta : Tes descendants seront aussi nombreux qu’elles15.5 Voir Rm 4.18 ; Hé 11.12..

6Abram fit confiance à l’Eternel et, à cause de cela, l’Eternel le déclara juste15.6 Voir Rm 4.3 ; Ga 3.6 ; Jc 2.23.. 7Il lui dit : Je suis l’Eternel qui t’ai fait sortir d’Our des Chaldéens pour te donner ce pays en possession.

8– Seigneur Dieu, répondit Abram, comment aurai-je la certitude que je le posséderai ?

9Dieu lui dit : Va chercher une génisse, une chèvre et un bélier ayant chacun trois ans, une tourterelle et un jeune pigeon.

10Abram alla prendre ces animaux, les coupa tous en deux par le milieu, excepté les oiseaux, et pour chacun d’eux disposa les deux moitiés face à face15.10 Voir Ac 7.6-7. Les alliances étaient parfois scellées par un sacrifice dont les victimes étaient coupées en deux moitiés entre lesquelles passaient les contractants (voir Jr 34.18).. 11Des oiseaux de proie fondirent sur les bêtes mortes, mais Abram les chassa.

12Au moment où le soleil se couchait, une grande torpeur s’empara d’Abram et, en même temps, l’angoisse le saisit dans une profonde obscurité. 13Le Seigneur lui dit : Sache bien que tes descendants vivront en étrangers dans un pays qui ne leur appartiendra pas, on en fera des esclaves et on les opprimera pendant quatre cents ans15.13 Voir Ex 12.40 ; Ac 7.6.. 14Mais j’exécuterai mon jugement contre la nation qui les aura réduits en esclavage et ils quitteront le pays chargés de grandes richesses. 15Quant à toi, tu rejoindras en paix tes ancêtres, et tu seras enterré après une heureuse vieillesse. 16C’est seulement à la quatrième génération que tes descendants reviendront ici car, jusqu’à présent, les Amoréens n’ont pas encore mis le comble à leurs crimes.

17Lorsque le soleil fut couché et que l’obscurité fut totale, un tourbillon de fumée et une torche de feu passèrent soudain entre les animaux partagés. 18Ce jour-là, l’Eternel fit alliance avec Abram et lui dit : Je promets de donner à ta descendance tout ce pays, depuis le fleuve d’Egypte15.18 Frontière du pays d’Israël, du côté de l’Egypte (aujourd’hui : Wadi el-Arish). jusqu’au grand fleuve, l’Euphrate, 19le pays des Qéniens, des Qeniziens, des Qadmonéens, 20des Hittites, des Phéréziens, des Rephaïm, 21des Amoréens, des Cananéens, des Guirgasiens et des Yebousiens.

Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 15:1-21

Gud lovar Abram en son

1Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:

”Var inte rädd, Abram!

Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.”

2Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”15:2 Den sista satsen i versen är svåröversättlig och grundtextens innebörd osäker. 3Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”

4Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” 5Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande15:5 Ordagrant: din säd bli.” 6Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.15:6 Ordagrant: och han räknade honom det till rättfärdighet

7Han sa till honom: ”Jag är Herren, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” 8Men Abram svarade: ”Herre, Herre, hur kan jag veta att jag ska få det här?” 9Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. 10Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.15:10 Se not till 15:17. 11Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.

12När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.

13Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 14Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. 15Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. 16I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”

17När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.15:17 Den flammande facklan är en symbol för Guds närvaro. Det var vanligt på den tiden att två parter som ville ingå förbund vandrade mellan två rader av slaktade djur. Innebörden var: ”Om jag bryter förbundet, ska det gå med mig på samma sätt”.

18Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, 19kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, 20hettiternas, perisséernas, refaéernas, 21amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.”