La Bible du Semeur

Genèse 1

La création de l’univers

1Au commencement, Dieu créa le ciel et la terre. Or, la terre était chaotique et vide. Les ténèbres couvraient l’abîme, et l’Esprit de Dieu planait au-dessus des eaux.

Et Dieu dit alors: Que la lumière soit!

Et la lumière fut[a]. Dieu vit que la lumière était bonne, et il sépara la lumière des ténèbres. Il appela la lumière: «jour» et les ténèbres: «nuit».

Il y eut un soir, il y eut un matin. Ce fut le premier jour.

Puis Dieu dit: Qu’il y ait une étendue entre les eaux pour les séparer.

Dieu fit l’étendue. Il sépara les eaux qui étaient sous l’étendue des eaux qui étaient au-dessus. Et ce fut ainsi.

Dieu appela cette étendue: «ciel». Il y eut un soir, il y eut un matin: ce fut le deuxième jour.

Puis Dieu dit: Que les eaux d’au-dessous du ciel se rassemblent en un seul endroit pour que la terre ferme paraisse.

Et ce fut ainsi.

10 Dieu appela «terre» la terre ferme, et «mer» l’amas des eaux. Dieu vit que c’était bon.

11 Puis Dieu dit: Que la terre se couvre de verdure, de l’herbe portant sa semence, et de chaque espèce d’arbre produisant du fruit, portant chacun sa semence, partout sur la terre.

Et ce fut ainsi.

12 La terre fit germer de la verdure, chaque espèce d’herbe portant sa semence et chaque espèce d’arbre produisant du fruit, portant chacun sa semence. Dieu vit que c’était bon.

13 Il y eut un soir, il y eut un matin: ce fut le troisième jour.

14 Puis Dieu dit: Que, dans l’étendue du ciel, il y ait des luminaires pour distinguer le jour de la nuit, et pour qu’ils marquent les saisons, les jours et les années. 15 Que, dans l’étendue du ciel, ils servent de luminaires pour illuminer la terre.

Et ce fut ainsi.

16 Dieu fit deux grands luminaires, le plus grand pour qu’il préside au jour, et le plus petit pour qu’il préside à la nuit. Il fit aussi les étoiles. 17 Il les plaça dans l’étendue du ciel pour illuminer la terre, 18 pour présider au jour ainsi qu’à la nuit, et séparer la lumière des ténèbres. Dieu vit que c’était bon.

19 Il y eut un soir, il y eut un matin: ce fut le quatrième jour.

20 Puis Dieu dit: Que les eaux foisonnent d’une multitude d’êtres vivants, et que des oiseaux volent au-dessus de la terre dans l’étendue du ciel!

21 Alors Dieu créa chaque espèce de grands animaux marins et chaque espèce d’êtres vivants qui se meuvent et foisonnent dans les eaux, et chaque espèce d’oiseaux ailés. Dieu vit que c’était bon. 22 Et il les bénit, en ces termes: Soyez féconds, multipliez-vous, remplissez les eaux des mers, et que les oiseaux aussi se multiplient sur la terre.

23 Il y eut un soir, il y eut un matin: ce fut le cinquième jour.

24 Puis Dieu dit: Que la terre produise chaque espèce d’êtres vivants, chaque espèce de bestiaux, de reptiles et d’insectes, ainsi que d’animaux sauvages.

Et ce fut ainsi.

25 Dieu fit chaque espèce d’animaux sauvages, il fit chaque espèce de bestiaux, chaque espèce de reptiles et d’insectes. Dieu vit que c’était bon.

26 Puis Dieu dit: Faisons les hommes[b] de sorte qu’ils soient notre image[c], qu’ils nous ressemblent. Qu’ils dominent sur les poissons de la mer, sur les oiseaux du ciel, sur les bestiaux sur toute la terre et sur tous les reptiles et les insectes.

27 Dieu créa les hommes de sorte qu’ils soient son image, oui, il les créa de sorte qu’ils soient l’image de Dieu. Il les créa homme et femme[d].

28 Dieu les bénit en disant: Soyez féconds, multipliez-vous, remplissez la terre, rendez-vous en maîtres, et dominez les poissons des mers, les oiseaux du ciel et tous les reptiles et les insectes.

29 Et Dieu dit: Voici, je vous donne, pour vous en nourrir, toute plante portant sa semence partout sur la terre, et tous les arbres fruitiers portant leur semence.

30 Je donne aussi à tout animal de la terre, aux oiseaux du ciel, à tout animal qui se meut à ras de terre, et à tout être vivant, toute plante verte pour qu’ils s’en nourrissent.

Et ce fut ainsi.

31 Dieu considéra tout ce qu’il avait créé: c’était très bon.

Il y eut un soir, il y eut un matin: ce fut le sixième jour.

Notas al pie

  1. 1.3 Allusion en 2 Co 4.6.
  2. 1.26 L’hébreu a un singulier collectif qui a valeur de pluriel, puisque les verbes du v. 26 qui suivent sont au pluriel.
  3. 1.26 D’autres comprennent: à notre image. Voir 5.1-12; 9.6; 1 Co 11.7.
  4. 1.27 Cité en Mt 19.4 et Mc 10.6.

Swedish Contemporary Bible

Genesis 1

Skapelsen

(1:1—2:25)

Hur allting började

1I början skapade Gud himlarna och jorden. [a]2Jorden var öde och tom, mörker låg över djupet, och Guds Ande[b] svävade över vattnen.

3Gud sa: ”Ljus, bli till!” Då blev det ljust. 4Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret. 5Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen[c].

6Gud sa: ”Vattnet ska dela sig för att forma himlavalvet där uppe och haven där nere.” 7Gud skapade på så sätt himlavalvet, och skilde vattnet ovanför från vattnet nedanför. Det blev så. 8Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

9Sedan sa Gud: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats, så att torrt land kommer fram.” Det blev så, 10och Gud kallade det torra jord, och vattnet kallade han hav. Gud såg att det var gott. 11Gud sa: ”Jorden ska producera grönska: det ska växa fram alla slags fröbärande växter och fruktträd med kärnor i frukten.” Det blev så. 12Jorden grönskade: det växte fram fröbärande växter och träd, allt efter sina respektive sorter[d]. Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

14Gud sa: ”Det ska bli ljus på himlen som ska skilja dagen från natten. De ska bestämma tiderna på jorden och utmärka dagarna och åren. 15De ska vara ljus på himlen som lyser över jorden.” Det blev så. 16Gud skapade två stora ljus[e], det större ljuset för att härska över dagen och det mindre ljuset för att härska över natten. Han skapade också stjärnorna. 17Gud placerade dem alla på himlen för att lysa upp jorden, 18härska över dagen och natten och skilja ljuset från mörkret. Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

20Gud sa: ”Vattnet ska vimla av levande varelser och fåglar flyga under himlavalvet över marken.” 21Gud skapade de stora havsdjuren efter sina sorter, likaså alla levande varelser som vattnen vimlar av och fåglar av alla slag. Gud såg att det var gott. 22Han välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er och fyll haven! Fåglarna ska också föröka sig och uppfylla jorden.” 23Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

24Gud sa: ”Jorden ska bära fram djur av alla slag, boskap, kräldjur och vilda djur.” Det blev så. 25Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud såg att det var gott.

26Sedan sa Gud: ”Vi ska göra människor till vår avbild, lika oss själva. De ska härska över fiskarna i havet och fåglarna i luften och boskapen, över hela jorden, och alla kräldjuren på jorden.”

27Och Gud skapade människan till sin egen avbild,

lik sig själv skapade Gud människan,

till man och kvinna skapade han dem.

28Gud välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er! Härska över fiskarna, fåglarna och alla djur som rör sig på jorden!” 29Gud sa: ”Jag ger er de fröbärande växterna på hela jorden och alla fruktträden med frö i sin frukt. De ska vara er mat. 30Åt markens djur, himlens fåglar, alla kräldjur på marken, och åt allt som lever ger jag alla gröna växter som föda.” Det blev så. 31Sedan såg Gud att allt som han hade skapat var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

Notas al pie

  1. 1:1 himlarna och jorden skulle också kunna översättas allting. I hebreiskan uttrycks totalitet vanligen med hjälp av motpoler.
  2. 1:2 Ande och vind är samma ord i hebreiskan; här är det dock tydligt att det är det förstnämnda som avses.
  3. 1:5 Eller en dag, ett dygn. Ordningstalet första används inte i hebreiskan när det inte funnits någon dag innan. Först efter denna ”proto-dag” börjar ordningstal användas (”den andra” osv.). Dag ett var tänkt som mått på alla kommande dagar/dygn. I skapelseberättelsen används dag och dygn synonymt här.
  4. 1:12 Sort, eller art som ordet ofta översätts, är ett mer omfattande ord i hebreiskan än i vårt språk. Ofta syftar det på djur/växter som kan föröka sig sinsemellan (t.ex. hunddjur), men ibland verkar det användas i ännu vidare betydelse (t.ex. kräldjur i v. 24).
  5. 1:16 Underförstått: solen och månen. I en forntida kultur där sol och måne och andra himlakroppar betraktades som gudar och användningen av deras namn kunde ha missförståtts som gudanamn, är det möjligt att författaren medvetet bara kallade dem ljus för att visa att de inte var någonting mer än så.