Jérusalem : une marmite
1Alors l’Esprit me souleva et me transporta à la porte orientale du temple de l’Eternel, c’est-à-dire à celle qui fait face au soleil levant. A l’entrée de la porte, je vis vingt-cinq hommes qui se tenaient là, et au milieu d’eux, deux chefs du peuple : Yaazania, fils d’Azzour, et Pelatia, fils de Benaya. 2L’Esprit de Dieu me dit : Fils d’homme, voilà les gens qui trament le mal et qui donnent de mauvais conseils dans cette ville. 3Ils disent : « Le malheur n’est pas si proche ! Bâtissons des maisons11.3 Le malheur n’est pas… maisons! Autres traductions : le moment de bâtir des maisons n’est-il pas bientôt arrivé ? ou ce n’est pas le moment de bâtir des maisons ! ! Cette ville est comme une marmite et nous sommes comme de la viande. » 4C’est pourquoi prophétise contre eux, prophétise, fils d’homme !
5L’Esprit de l’Eternel tomba sur moi et me dit d’apporter le message suivant :
Ainsi parle l’Eternel : Je sais ce que vous dites, vous, communauté d’Israël, je connais les pensées que nourrit votre esprit. 6Vous avez commis tant de meurtres que les rues de la ville sont remplies de cadavres. 7C’est pourquoi le Seigneur, l’Eternel, parle ainsi : La ville est bien une marmite, mais quelle en est la viande ? Ce sont les corps de vos victimes étendus dans la ville ! Mais vous, on vous en fera sortir. 8Vous redoutez l’épée, eh bien, moi, je ferai venir l’épée contre vous, c’est là ce que déclare le Seigneur, l’Eternel. 9Je vous ferai sortir de la ville et je vous livrerai à des étrangers et j’exécuterai ainsi mes jugements contre vous. 10Vous tomberez victimes de l’épée. C’est sur le territoire du pays d’Israël que je vous jugerai, et vous reconnaîtrez que je suis l’Eternel. 11La ville ne sera pas une marmite pour vous et vous ne serez pas la viande au-dedans d’elle. Et je vous jugerai à l’intérieur du territoire d’Israël. 12Et vous reconnaîtrez que je suis l’Eternel, moi, dont vous n’avez pas suivi les lois ni appliqué le droit, tandis que vous avez adopté les coutumes des peuples d’alentour.
13Pendant que je prophétisais, Pelatia11.13 Pelatia signifie : les rescapés appartenant à Dieu. Il représente les Israélites qui ont échappé à la déportation. Sa mort subite est le gage de l’accomplissement des menaces de Dieu., fils de Benaya, mourut. Alors, je tombai sur ma face, et je m’écriai d’une voix forte : Ah ! Seigneur Eternel, vas-tu exterminer ce qui reste d’Israël ?
Promesse d’une nouvelle alliance
14L’Eternel m’adressa la parole et me dit :
15Fils d’homme, c’est à tes compatriotes, et aux gens de ton peuple, et à tous ceux qui font partie de la communauté d’Israël, que les gens de Jérusalem déclarent : « Restez loin de l’Eternel, car c’est à nous que le pays est accordé en possession. » 16C’est pourquoi tu diras : « Voici ce que déclare le Seigneur, l’Eternel : Je les ai éloignés au milieu de peuples étrangers, je les ai dispersés dans des pays étrangers. Cependant, je serai pour eux pendant quelque temps un sanctuaire dans ces pays où ils se sont rendus. » 17Dis-leur donc : « Le Seigneur, l’Eternel, vous déclare : Je vous rassemblerai du milieu des peuples, je vous recueillerai des pays étrangers dans lesquels vous avez été dispersés, et je vous donnerai le pays d’Israël. » 18Alors ils y viendront et ils en ôteront tous les objets abominables et toutes les idoles abjectes. 19Je leur donnerai un cœur qui me sera entièrement dévoué et je mettrai en eux un esprit nouveau, j’ôterai de leur être leur cœur dur comme la pierre, et je leur donnerai un cœur de chair11.19 un cœur qui me sera entièrement dévoué: l’ancienne version grecque porte : un autre cœur. La différence provient de la confusion entre deux lettres de l’hébreu très ressemblantes. Les v. 19-20 sont repris en 36.26-28., 20afin qu’ils vivent selon mes ordonnances, qu’ils obéissent à mes lois, et les appliquent. Ils seront mon peuple, et je serai leur Dieu11.20 Formule de l’alliance (voir Ex 19.5-6 ; 20.2).. 21Quant à ceux dont le cœur s’attache à leurs idoles, qui continuent à suivre leurs abominations, je ferai retomber sur eux ce que mérite leur conduite. C’est là ce que déclare le Seigneur, l’Eternel.
La gloire quitte la ville
22A ce moment, les chérubins déployèrent leurs ailes et les roues se mirent en mouvement avec eux. La gloire de Dieu était au-dessus d’eux, tout en haut. 23Ensuite, la gloire de Dieu s’éleva du milieu de la ville et se tint sur le mont qui se trouve à l’est de Jérusalem11.23 Voir 8.4 et note. Il s’agit du mont des Oliviers. Pour le retour de la gloire, voir 43.2.. 24Alors l’Esprit me souleva et me ramena en Chaldée auprès des exilés. Cela se passait dans la vision donnée par l’Esprit de Dieu, et la vision qui m’avait été accordée s’éleva au-dessus de moi… 25Je racontai aux déportés tout ce que l’Eternel m’avait fait voir.
Domsord och löften
1Sedan lyfte Anden upp mig och förde mig till östra porten till Herrens hus, den som vetter mot öst. Vid ingången till porten stod tjugofem män, och bland dem såg jag Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, folkets ledare. 2Då sa han till mig: ”Du människa, detta är de män som tänker ut orätt och ger dåliga råd i den här staden. 3Det är de som säger: ’Det är inte tid att bygga hus.11:3 Grundtextens innebörd är osäker, framför allt vad gäller: Det är väl ingen tid att bygga hus?; det är även osäkert om satsen ska uppfattas som en fråga eller ej. Staden är grytan och vi är köttet.’ 4Profetera därför mot dem, människa, profetera!”
5Sedan kom Herrens Ande över mig och sa till mig: ”Säg: Så säger Herren: Så här tänker ni, israeliter, jag vet vad som försiggår inom er. 6Ni har dödat många i denna stad och fyllt dess gator med lik.
7Därför säger Herren, Herren: De dödade som ni har kastat här är köttet och staden är grytan. Men er ska jag föra bort härifrån. 8Ni fruktar för svärd, och svärdet ska jag låta drabba er, säger Herren, Herren. 9Jag ska föra bort er härifrån och överlämna er åt främlingar att verkställa min dom över er. 10Ni ska falla för svärdet. Vid Israels gräns ska jag verkställa domen över er, och ni ska inse att jag är Herren. 11Staden ska inte vara någon gryta för er, och ni ska inte vara köttet i den. Vid Israels gräns ska jag verkställa domen över er. 12Då ska ni inse att jag är Herren. Ni har inte följt mina bud eller lytt mina lagar utan hållit er till lagarna hos folken runt omkring er.”
13Medan jag profeterade dog Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner med ansiktet mot marken och ropade med hög röst: ”Herre, Herre, tänker du utplåna det som finns kvar av Israel?”
14Herrens ord kom till mig: 15”Människa, det är om dina bröder, ja, om dina bröder och släktingar och om hela Israels folk som Jerusalems invånare säger: ’De är långt borta från Herren. Detta land har getts åt oss som arv och egendom.’
16Säg därför: ’Så säger Herren, Herren: Även om jag har fört dem långt bort bland folken och skingrat dem i främmande länder, har jag ändå varit en liten helgedom för dem i länderna de kommit till.’11:16 Eller: har jag ändå under en tid varit en helgedom för dem
17Säg därför: ’Så säger Herren, Herren: Jag ska samla er bland folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats och ge er Israels land.’
18När de har kommit dit, ska de avlägsna alla dess vidriga avgudar och avskyvärdheter. 19Jag ska ge dem ett nytt hjärta11:19 Egentligen ett (enda) hjärta, i så fall kanske tänkt som kontrast till ett delat hjärta. Här följer översättningen dock några andra hebreiska handskrifter, som har ett nytt hjärta, och Septuaginta som har ett annat hjärta. Jfr också 18:31., och jag ska ge dem en ny ande. Jag ska ta bort deras stenhjärtan och ge dem ett hjärta av kött, 20så att de håller mina bud och följer mina lagar. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud. 21Men de som håller sig till sina vidriga avgudar och sina avskyvärdheter, dem ska jag vedergälla för det som de har gjort, säger Herren, Herren.”
Herrens härlighet lämnar Jerusalem
22Sedan bredde keruberna ut sina vingar, och hjulen följde dem, och över dem vilade Israels Guds härlighet. 23Herrens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade över berget öster om den. 24Anden lyfte mig, och i en syn från Guds Ande förde han mig till Kaldéen, till dem som levde i fångenskap där. Så försvann den syn jag fått se. 25Jag berättade för de landsförvisade allt som Herren hade visat mig.
