2 Samuel 3 – BDS & NUB

La Bible du Semeur

2 Samuel 3:1-39

1La guerre dura longtemps entre la maison de Saül et celle de David, mais la maison de David devenait de plus en plus puissante, tandis que celle de Saül ne cessait de s’affaiblir.

Les fils de David nés à Hébron

(1 Ch 3.1-4)

2Il naquit à David des fils à Hébron : son premier-né s’appelait Amnôn, il était fils d’Ahinoam de Jizréel. 3Son deuxième, Kileab, était fils d’Abigaïl, veuve de Nabal de Karmel ; le troisième, Absalom, était le fils de Maaka, fille de Talmaï, le roi de Gueshour3.3 Gueshour était un petit royaume syrien situé à l’est du Jourdain et au nord-est du lac de Galilée (voir 15.8 ; Jos 12.5 ; 13.11-13 ; Dt 3.14) où Absalom cherchera refuge (13.37-38 ; 14.23). ; 4le quatrième, Adoniya, était le fils de Haggith ; le cinquième, Shephatia, était le fils d’Abital ; 5et le sixième Yitream, fils d’Egla, femme de David. Tels sont les fils de David qui naquirent à Hébron.

Abner se rallie à David

6Tant que dura la guerre entre la maison de Saül et celle de David, Abner renforça son influence dans la maison de Saül. 7Or, Saül avait eu une épouse de second rang, Ritspa, fille d’Aya. Ish-Bosheth fit un reproche à Abner en lui disant : Pourquoi as-tu couché avec l’épouse de mon père ?

8A ces mots, Abner entra dans une violente colère et lança à Ish-Bosheth : Est-ce que je suis un chien au service de Juda ? Depuis toujours, j’ai traité avec faveur la famille de Saül, ton père, ses frères et ses amis, et je ne t’ai pas laissé tomber entre les mains de David, et voilà que tu viens aujourd’hui me reprocher une faute avec cette femme ! 9Que Dieu me punisse très sévèrement si je n’œuvre pas à la réalisation de ce que l’Eternel a promis à David. 10Car il a juré d’enlever la royauté à la famille de Saül et d’affermir l’autorité royale de David3.10 Voir 1 S 15.28. sur Israël et sur Juda depuis Dan jusqu’à Beer-Sheva3.10 Expression classique désignant tout le pays d’Israël, de l’extrême nord à l’extrême sud (voir Jg 20.1)..

11Ish-Bosheth ne put lui répliquer un seul mot car il avait peur de lui.

12Abner envoya des émissaires auprès de David pour lui faire cette proposition : A qui doit appartenir ce pays ? Conclus une alliance avec moi et je t’aiderai à rallier tout Israël autour de toi.

13– D’accord, leur répondit David, je ferai alliance avec toi, mais à une condition : je ne te recevrai pas si tu ne m’envoies pas d’abord Mikal, la fille de Saül3.13 Voir 1 S 18.20-30 ; 25.44., lorsque tu viendras me rencontrer.

14En même temps, David envoya des messagers à Ish-Bosheth, fils de Saül, pour lui dire : Rends-moi ma femme Mikal que j’ai acquise au prix de cent prépuces de Philistins.

15Ish-Bosheth la fit enlever chez son second mari Paltiel, fils de Laïsh, 16qui la suivit en pleurant jusqu’à Bahourim3.16 A quelques kilomètres de Jérusalem, sans doute la dernière localité du ressort d’Ish-Bosheth.. Là, Abner lui ordonna de retourner chez lui – et il s’en alla.

17Abner engagea des pourparlers avec les responsables d’Israël. Il leur dit : Depuis longtemps déjà vous souhaitez que David devienne votre roi. 18Le moment est venu de passer aux actes. Rappelez-vous que l’Eternel a promis à David : « C’est par David, mon serviteur, que je délivrerai mon peuple Israël des Philistins et de tous ses ennemis. »

19Abner s’entretint de la même manière avec les responsables de la tribu de Benjamin, puis il se rendit à Hébron pour communiquer à David les décisions prises en accord avec les autres Israélites et toute la tribu de Benjamin.

20Il arriva chez David à Hébron accompagné de vingt hommes. David leur offrit à tous un festin. 21Puis Abner lui dit : Je m’en vais rassembler tout Israël autour de mon seigneur le roi ; ils concluront une alliance avec toi, et tu régneras partout où tu voudras.

David le laissa partir et celui-ci s’en alla en paix.

La mort d’Abner

22Peu après, Joab et les hommes de David rentrèrent d’une expédition militaire en rapportant un butin considérable. Abner n’était plus chez David à Hébron, puisque celui-ci l’avait laissé repartir en paix. 23Quand Joab et toute l’armée qui l’accompagnait arrivèrent, on informa Joab qu’Abner, fils de Ner, était venu trouver le roi et que celui-ci l’avait laissé repartir en paix. 24Alors Joab se rendit auprès du roi et lui dit : Qu’as-tu fait ? Abner est venu vers toi et toi, tu l’as laissé repartir librement ! 25Pourtant tu le connais, cet Abner, fils de Ner : c’est pour te tromper qu’il est venu, pour apprendre quels sont tes plans de campagne et pour savoir tout ce que tu fais.

26Joab sortit de chez David et sans que celui-ci en sache rien, il envoya sur les pas d’Abner des messagers qui lui firent rebrousser chemin depuis la citerne de Sira3.26 Un des points d’eau du désert, très certainement situé au nord d’Hébron.. 27Quand Abner fut de retour à Hébron, Joab l’entraîna à l’écart à l’intérieur de la porte de la ville comme pour lui parler confidentiellement, et là il le poignarda en plein ventre et le tua pour venger la mort de son frère Asaël.

28Quand David apprit ce qui s’était passé, il s’écria : Je suis à jamais innocent devant l’Eternel, moi ainsi que mon royaume, du meurtre d’Abner, fils de Ner. 29Que la responsabilité de ce meurtre retombe sur Joab et sa famille ! Qu’il ne cesse d’y avoir parmi ses descendants quelqu’un qui soit atteint d’un flux ou de la lèpre, ou qui s’appuie sur des béquilles, ou qui meure par l’épée, ou qui manque de nourriture3.29 Voir 1 R 2.5-6, 28-35. !

30Joab et son frère Abishaï avaient assassiné Abner, parce qu’il avait tué leur frère Asaël au cours de la bataille de Gabaon3.30 Voir 2.18-23..

31David ordonna à Joab et à toute la troupe qui l’accompagnait : Déchirez vos vêtements, revêtez-vous d’un habit de toile de sac et portez le deuil pour Abner !

Le roi David marchait derrière le cercueil. 32On enterra Abner à Hébron ; le roi éclata en sanglots sur son tombeau et tout le peuple se mit à pleurer.

33Puis le roi entonna sur Abner la complainte que voici :

Fallait-il qu’Abner meure ╵comme les insensés ?

34Tu n’avais pas les mains liées

ni les pieds enchaînés.

Pourtant tu es tombé

comme lorsque l’on tombe ╵devant des gens pervers.

Et tout le peuple se remit à pleurer sur lui. 35Ensuite tout le monde pressa David de prendre quelque nourriture pendant qu’il faisait encore jour. Mais il fit ce serment : Que Dieu me punisse très sévèrement si je mange un seul morceau de pain ou quoi que ce soit d’autre avant le coucher du soleil. 36Tout le peuple en eut connaissance et l’approuva, comme du reste il approuvait tout ce que faisait le roi. 37Toute l’armée et tout Israël reconnurent ce jour-là que le roi n’était pour rien dans l’assassinat d’Abner, fils de Ner. 38Le roi dit à ses officiers : Est-ce que vous vous rendez compte qu’un prince et un grand chef est tombé aujourd’hui en Israël ? 39Même si j’ai reçu l’onction royale, je suis encore faible, et ces gens, les fils de Tserouya, sont trop puissants pour moi. Que l’Eternel lui-même punisse celui qui a commis ce crime selon le mal qu’il a fait !

Swedish Contemporary Bible

2 Samuelsboken 3:1-39

David får övertaget

1Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas position blev allt svagare.

2David fick ett flertal söner medan han bodde i Hebron.

Den förstfödde hette Amnon, och han föddes av Achinoam från Jisreel.

3Hans andre son hette Kilav, och han föddes av Avigajil, änkan till Naval från Karmel.

Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till Talmaj, kungen av Geshur.

4Den fjärde sonen var Adonia, som föddes av Haggit.

Den femte var Shefatja, son till Avital,

5och den sjätte Jitream, son till Davids hustru Egla.

Alla dessa söner föddes åt David i Hebron.

Avner förhandlar med David

6Allt eftersom kriget fortsatte, stärkte Avner sin position hos Sauls ätt. 7Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och när nu Ish-Boshet anklagade Avner för att ha legat med sin fars bihustru, 8blev Avner rasande för Ish-Boshets beskyllning.

”Är jag en hund från Juda? Jag har varit lojal mot din far, Sauls familj, hans bröder och vänner och inte överlämnat dig åt David och så anklagar du mig för en kvinnas skull! 9Gud får straffa Avner om jag inte gör allt som Herren med ed har lovat David: 10att låta kungamakten tas från Sauls ätt och sätta David på tronen i Israel och i Juda, från Dan till Beer Sheva!3:10 från Dan till Beer Sheva gav uttryck för hela landet.

11Ish-Boshet vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Avner.

12Efter det sände Avner budbärare till David för att säga: ”Vems land är detta? Slut förbund med mig, så ska jag hjälpa dig att få hela Israel på din sida!”

13David svarade: ”Jag ingår gärna förbund med dig, men jag vägrar förhandla, om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter.” 14David sände sedan följande besked till Ish-Boshet: ”Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filistéers förhudar.”

15Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son, 16som gråtande följde henne ända till Bachurim. Där befallde Avner honom att återvända hem och då gjorde han det.

17Avner hade talat med Israels äldste och sagt: ”Under lång tid har ni önskat att få David till kung. 18Nu är det dags att handla, för Herren har sagt: ’Det är genom min tjänare David som jag ska rädda mitt folk Israel från filistéerna och alla andra fiender.’ ”

19Avner talade också med benjaminiterna.3:19 Kung Saul och hans son Ish-Boshet kom från Benjamins stam. De behövde därför extra mycket övertalning för att gå över till David. Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David vad Israel och Benjamins stam kommit fram till.

20Tjugo män följde med Avner till David i Hebron och David ordnade med en fest för dem.

21Avner sa till David: ”Jag vill gå och sammankalla hela Israels folk till dig, min herre och kung, så att de ingår förbund med dig, så att du får regera över allt, precis som du i ditt hjärta önskar.”

David lät Avner gå därifrån i lugn och ro.

Joav dödar Avner

22Davids män och Joav kom just då tillbaka från en plundringsfärd och hade mycket byte med sig. Avner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom denne hade låtit honom gå i lugn och ro därifrån. 23Joav kom med hela sin här och fick reda på att Avner, Ners son, just hade varit hos kungen och fått gå därifrån i lugn och ro. 24Joav gick in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Avner till dig, vad menar du med att bara låta honom gå? 25Du känner ju Avner, Ners son. Förstår du inte att han kom för att bedra dig och spionera på alla dina förehavanden?”

26Joav lämnade David och skickade sedan budbärare för att hinna upp Avner. De hann ifatt honom vid Siras brunn och han återvände med dem. Men David visste ingenting om detta.

27När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.

28När David fick höra vad som hänt, sa han: ”Herren vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död. 29Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”

30Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.

31Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.

32De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.

33Kungen sjöng också en klagosång:

”Varför måste Avner dö som en laglös?

34Dina händer var inte bundna,

dina fötter inte i bojor.

Du föll som man faller för onda män.”

Och allt folket grät än en gång för hans skull.

35Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!” 36Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.

37Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.

38David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag? 39Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. Herren får straffa de onda för deras onda gärningar!”