Le recensement coupable et la peste
(1 Ch 21.1-17)
1L’Eternel se mit de nouveau en colère contre les Israélites et il incita David à agir contre leurs intérêts en lui suggérant l’idée de faire le recensement d’Israël et de Juda.
2Alors le roi ordonna à Joab, chef de son armée24.2 L’ancienne version grecque et 1 Ch 21.2 (voir v. 4) ont : et les chefs de l’armée. Il s’agit d’un recensement militaire (voir v. 9) qui ne comprend donc pas la tribu de Lévi (ni celle de Benjamin, voir 1 Ch 21.6 ; 27.23) ni les hommes de moins de 20 ans. qui se trouvait près de lui : Parcours, je te prie, toutes les tribus d’Israël, depuis Dan jusqu’à Beer-Sheva ; que l’on recense le peuple, pour que je sache quel en est le nombre !
3Joab dit au roi : Que l’Eternel, ton Dieu, rende le peuple cent fois plus nombreux et que mon seigneur le roi puisse encore le voir de ses yeux ! Mais pourquoi mon seigneur le roi désire-t-il faire pareille chose ?
4Mais le roi maintint l’ordre donné à Joab et aux chefs de l’armée. Ils se mirent donc en route pour faire le recensement d’Israël. 5Ils franchirent d’abord le Jourdain et s’arrêtèrent près de Aroër24.5 Sur l’Arnon, la frontière sud de la tribu de Ruben, à l’est de la mer Morte, non loin de Rabba, la capitale des Moabites (Jos 13.25). Les envoyés commencent leur travail à l’est du pays, ils passeront au nord, puis à l’ouest et au sud., au sud de la ville qui se trouve au fond de la vallée de Gad et près de Yaezer. 6De là, ils passèrent dans le territoire de Galaad et dans la région de Tahtim-Hodshi. Ils continuèrent jusqu’à Dan-Yaân et aux environs, vers Sidon, 7et arrivèrent à la forteresse de Tyr, puis ils allèrent dans toutes les villes des Héviens et des Cananéens24.7 Deux peuples habitant Canaan avant la conquête du pays par les Israélites (Jos 3.10).. Ils parvinrent enfin au Néguev de Juda, à Beer-Sheva. 8Ils parcoururent ainsi tout le pays et, au bout de neuf mois et vingt jours, ils regagnèrent Jérusalem. 9Joab communiqua au roi le résultat du recensement du peuple : Israël comptait 800 000 hommes aptes à porter les armes et Juda 500 000.
10Soudain, David sentit son cœur battre parce qu’il avait ainsi recensé le peuple, et il dit à l’Eternel : J’ai commis une grave faute en faisant cela ! Maintenant, Eternel, daigne pardonner la faute de ton serviteur car je reconnais que j’ai agi tout à fait comme un insensé !
11Quand David se leva le lendemain matin, l’Eternel s’adressa au prophète Gad, attaché à la cour de David, en ces termes : 12Va dire à David : « Voici ce que déclare l’Eternel : Je t’impose l’un des trois châtiments suivants ; choisis l’un d’eux et je te l’infligerai. »
13Gad se rendit donc chez David et lui communiqua le message ; il lui dit : Que veux-tu que je fasse venir contre toi : sept années de famine dans ton pays, trois mois de déroute devant tes ennemis qui s’acharneront contre toi, ou trois jours de peste dans ton pays ? Réfléchis donc et décide, puis dis-moi ce que je dois répondre à celui qui m’envoie.
14David répondit à Gad : Je suis dans un grand désarroi ! Ah ! tombons plutôt entre les mains de l’Eternel, car ses compassions sont grandes ; mais que je ne tombe pas entre les mains des hommes !
15L’Eternel fit donc sévir une épidémie de peste en Israël, depuis ce matin-là jusqu’au terme fixé. Elle sévit de Dan à Beer-Sheva, et fit périr soixante-dix mille personnes. 16L’ange allait étendre sa main sur Jérusalem pour la dévaster, mais l’Eternel ne voulut pas ce malheur et y renonça. Il ordonna à l’ange qui était en train de décimer le peuple : Cela suffit maintenant ! Retire ta main !
L’ange de l’Eternel se tenait alors près de l’aire d’Orna, le Yebousien, entre ciel et terre, son épée dégainée à la main24.16 Cette fin du v. 16 manque dans le texte hébreu traditionnel. Elle est restituée d’après le manuscrit hébreu de Qumrân et 1 Ch 21.15..
17En voyant l’ange qui frappait le peuple, David pria en disant : Voici : c’est moi seul qui ai péché, c’est moi, le berger24.17 c’est moi, le berger: d’après le texte hébreu de Qumrân (voir 1 Ch 21.17)., qui ai commis une faute, mais ce pauvre troupeau, qu’a-t-il fait de mal ? Frappe-moi donc plutôt, ainsi que ma famille.
(1 Ch 21.18-26)
18Ce même jour, Gad se rendit auprès de David et lui ordonna : Monte à l’aire24.18 Les aires se trouvaient généralement au sommet des collines où le vent emportait la bale du blé que l’on vannait. Cette aire se trouvait au sommet du mont Morija. d’Orna24.18 Orna: d’après le texte hébreu de Qumrân et l’ancienne version grecque ; le texte hébreu traditionnel a : Aravna. le Yebousien et dresses-y un autel à l’Eternel.
19David s’y rendit comme l’Eternel le lui avait ordonné par l’intermédiaire de Gad. 20Orna, qui était en train de battre du blé, regarda d’en haut et vit le roi et ses ministres venir vers lui, revêtus de vêtements d’étoffe grossière24.20 Les mots : Orna, qui était en train de battre du blé et revêtus de vêtements d’étoffe grossière manquent dans le texte hébreu traditionnel. Ils sont rajoutés ici d’après le texte hébreu de Qumrân et 1 Ch 21.20.. Il sortit et se prosterna devant le roi, le visage contre terre24.20 D’après le texte hébreu de Qumrân (voir 1 Ch 21.20)., 21et il demanda : Pourquoi mon seigneur le roi vient-il vers son serviteur ?
David lui dit : Je viens t’acheter cette aire pour y bâtir un autel à l’Eternel afin que cesse le fléau qui sévit contre le peuple.
22Orna répondit à David : Que mon Seigneur le roi prenne l’aire et qu’il offre ce qu’il jugera bon. Regarde : voici les bœufs pour l’holocauste, les herses et l’attelage des bœufs fourniront le bois24.22 Il s’agit des bœufs occupés à ce moment-là à fouler le blé sur l’aire avec une herse de bois (voir Am 1.3).. 23O roi, je te donne tout cela ! Puis il ajouta : Que l’Eternel ton Dieu accepte favorablement ton offrande !
24Mais le roi lui déclara : Non ! Je veux te l’acheter à son prix ; je n’offrirai pas à l’Eternel, mon Dieu, des holocaustes qui ne me coûteraient rien !
Et David acheta l’aire et les bœufs pour cinquante pièces d’argent24.24 David acquit donc toute la surface couronnant le sommet du mont Morija où s’élèvera plus tard le Temple, immédiatement au nord de la Cité de David (voir 1 Ch 22.1 ; 2 Ch 3.1)..
25Il bâtit là un autel à l’Eternel et y offrit des holocaustes et des sacrifices de communion. Ainsi l’Eternel se laissa fléchir en faveur du pays, et la plaie fut détournée d’Israël.
David räknar sina soldater
(1 Krön 21:1-17)
1Än en gång flammade Herrens vrede upp mot Israel och han hetsade David mot folket. ”Du ska genomföra en folkräkning i Israel och Juda”, sa han.
2Kungen sa till Joav och de andra officerarna: ”Far till Israels alla stammar och räkna allt folket, från Dan till Beer Sheva, och mönstra dem, så att jag får veta hur många de är.”
3Men Joav svarade: ”Visserligen önskar jag att Herren ska öka vårt folk hundra gånger och att du själv ska få se det med egna ögon, min herre och kung, men varför måste vi räkna folket?” 4Joav och de andra arméofficerarna fick dock böja sig för kungens ord och gick ut för att verkställa befallningen.24:4 David säger aldrig varför han ville räkna folket, men antingen var det för att kunna skryta eller för att han ville känna sig trygg. I båda fallen var det en synd, för David hade fått sin makt av Herren och Herren skulle vara Israels säkerhet. Jfr 1 Krön 21 där folkräkningen sägs vara åklagarens, satans, initiativ. I 4 Mos 1 sker en folkräkning på Guds befallning.
5Först gick de över Jordan och slog läger söder om staden Aroer i dalen och fortsatte sedan genom Gad mot Jaser.24:5 Grundtextens innebörd är delvis osäker. 6Sedan gick de till Gilead och Tatim Hodshis land och till Dan och Ijon och vidare runt mot Sidon. 7Därefter gick de till Tyros fästning och till hivéernas och kananéernas städer och slutligen söderöver till Negev i Juda och ända till Beer Sheva. 8De genomkorsade alltså hela landet och slutförde sin uppgift på nio månader och tjugo dagar och kom tillbaka till Jerusalem. 9Joav rapporterade resultatet av mönstringen för kungen, 800 000 stridsdugliga, svärdbeväpnade män i Israel, och 500 000 i Juda.
David accepterar Herrens straff
10Men efter att folkräkningen hade slutförts, började Davids samvete oroa honom och han sa till Herren: ”Jag har begått en svår synd. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.”
11När David steg upp nästa morgon, kom Herrens ord till profeten Gad, Davids siare: 12”Gå och säg till David: ’Så säger Herren: Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.’ ”
13Gad gick till David och sa till honom: ”Gör ditt val: tre24:13 Enligt Septuaginta; sju enligt den masoretiska texten. Se även 1 Krön 21:12. års hungersnöd i ditt land, tre månaders flykt undan dina fiender som förföljer dig, eller tre dagars pest i ditt land. Tänk över vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig!”
14”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i Herrens händer, för Herrens barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.”
15Herren sände då en pest över Israel redan samma morgon. Den varade till den utsatta tiden och 70 000 av landets invånare dog från Dan till Beer Sheva.
16Men när ängeln räckte ut sin hand för att förgöra Jerusalem, ångrade Herren det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” Herrens ängel stod just då vid jevusén Aravnas tröskplats.
17När David såg ängeln som dödade folket, sa han till Herren: ”Det är jag som har syndat och gjort orätt! Vad har denna min hjord gjort? Låt ditt straff drabba mig och min familj!”
David bygger ett altare
(1 Krön 21:18-27)
18Samma dag kom Gad till David och sa till honom: ”Gå och bygg ett altare åt Herren på jevusén Aravnas tröskplats!”
19Då gick David, som Herren hade befallt honom genom Gad. 20När Aravna tittade ut och såg kungen och hans män komma emot honom, gick han fram och bugade sig till marken för David 21och frågade: ”Varför har min herre och kung kommit hit till sin tjänare?” David svarade: ”För att köpa tröskplatsen av dig. Jag ska bygga ett altare där åt Herren, så att folkets plåga upphör.” 22”Ta den, min herre och kung, och offra som du vill”, sa Aravna. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen och oken till ved! 23Aravna vill ge dig, kungen, alltsammans och må Herren ta emot dig nådigt!” 24Kungen svarade Aravna: ”Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det, för jag vill inte offra ett brännoffer till Herren, min Gud, som inte kostat mig någonting.” Så köpte David tröskplatsen och boskapen och betalade femtio siklar24:24 Femtio siklar var 0,6 kilo. silver för dem.
25Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Och då svarade Herren på hans bön för landet och lät pesten upphöra i Israel.