Nagrebelde ang mga Israelinhon
1Niadtong gabhiona naninggit ug naniyabaw ang tibuok katilingban. 2Nagbagulbol sila ngadto kang Moises ug kang Aaron. Miingon sila, “Maayo pag nangamatay na lang kita didto sa Ehipto o kaha dinhi sa kamingawan! 3Nganong dad-on pa man kita sa Ginoo niana nga yuta—aron lang ba mangamatay kita sa gira ug pangbihagon ang atong mga asawa ug mga anak? Maayo pa sigurog mamalik na lang kita sa Ehipto.” 4Ug nagaingnanay sila sa usag usa, “Maayo pag magpili kitag pangulo ug mamalik sa Ehipto.”
5Unya si Moises ug Aaron miyukbo atubangan sa tibuok katilingban sa Israel nga nagtigom didto. 6Ug gigisi ni Josue nga anak ni Nun ug ni Caleb nga anak ni Jefune ang ilang mga bisti tungod sa kasubo. Kini silang duha miuban sa pagpangispiya sa yuta. 7Miingon sila sa tibuok katilingban, “Maayo kaayo ang yuta nga among giadtoan. 8Kon nalipay ang Ginoo kanato, dad-on niya kita niana nga yuta—ang maayo ug mabungahon nga yuta,14:8 maayo… yuta: sa Hebreo, yuta nga nagaagas ang gatas ug dugos. ug ihatag niya kini kanato. 9Ayaw lang kamo pagsupak sa Ginoo. Ug ayaw kamo kahadlok sa mga tawo didto kay mapildi gayod nato sila. Walay motabang kanila, apan anaa ang Ginoo nga motabang kanato. Busa ayaw kamo kahadlok kanila.”
10Batohon na unta sila sa tibuok katilingban, apan kalit lang nga nagpakita ang gamhanang presensya sa Ginoo ibabaw sa Tolda nga Tagboanan. 11Miingon ang Ginoo kang Moises, “Hangtod kanus-a ba ako isalikway niining mga tawhana? Hangtod kanus-a sila magdumili sa pagtuo kanako luyo sa tanang mga milagro nga gihimo ko taliwala kanila? 12Padad-an ko silag katalagman ug laglagon ko sila. Apan ikaw himuon kong usa ka nasod nga mas gamhanan ug lig-on kaysa kanila.” 13Miingon si Moises sa Ginoo, “Unsa na lay ikasulti sa mga Ehiptohanon kon mabalitaan nila kini? Dili ba nahibaloan man nila nga gikuha mo ang mga Israelinhon kanila pinaagi sa imong gahom. 14Kon laglagon mo ang imong katawhan, isugilon nila kini sa mga lumulupyo sa Canaan. Kini nga mga Canaanhon nakadungog na nga ikaw, Ginoo, nagauban sa mga Israelinhon ug nagpakita kanila pinaagi sa panganod nga nagagiya kanila. Gipangunahan mo sila kon adlaw pinaagi sa panganod nga daw haligi, ug kon gabii pinaagi sa kalayo nga daw haligi. 15Karon, kon hutdon mog pamatay kini nga katawhan, ang mga nasod nga nakadungog sa imong kabantog moingon, 16‘Wala makahimo ang Ginoo sa pagdala sa mga Israelinhon ngadto sa yuta nga iyang gisaad kanila, busa gipamatay na lang niya sila didto sa kamingawan.’
17“Busa karon, nagaampo ako kanimo, Ginoo, hinaut unta nga ipakita mo ang imong gahom sumala sa imong giingon, 18‘Ang Ginoo mahigugmaon ug dili daling masuko, ug mapinasayloon sa mga sala sa tawo. Apan ginasilotan niya ang mga nakasala, hangtod sa ikatulo ug ikaupat nga henerasyon.’ 19Sumala sa imong dakong gugma, nagahangyo ako nga pasayloon mo ang sala niini nga katawhan, sama sa pagpasaylo mo kanila gikan sa paggawas nila sa Ehipto hangtod karon.”
20Mitubag ang Ginoo, “Gipasaylo ko sila sumala sa imong gihangyo. 21Apan nagasaad ako, ang buhing Ginoo, nga samtang napuno ang tibuok kalibotan sa akong gamhanan nga presensya, 22-23walay bisan usa kanila nga makasulod sa yuta nga gisaad ko sa ilang mga katigulangan. Kay bisan nakita nila ang akong gamhanang presensya ug ang mga milagro nga gipangbuhat ko sa Ehipto ug sa kamingawan, kanunay gihapon nila akong ginasulayan ug wala sila nagatuman kanako. Busa ang mga nagasalikway kanako dili gayod makasulod niana nga yuta. 24Apan tungod kay si Caleb nga akong alagad lahig panglantaw ug kinasingkasing nga nagatuman kanako, pasudlon ko siya sa yuta nga iyang giadtoan, ug ang iyang mga kaliwat makapuyo usab niana nga yuta. 25Tungod kay anaa ang mga Canaanhon ug mga Amalekanhon magpuyo taliwala sa mga bukid, pamalik kamo ugma sa kamingawan, ngadto sa dalan paingon sa Pulang Dagat.”
26Miingon ang Ginoo kang Moises ug kang Aaron, 27“Hangtod kanus-a ba ang pagbagulbol niining daotang katawhan batok kanako? Nadungog ko ang mga bagulbol niining mga bagulbolan nga mga Israelinhon. 28Busa isulti kini kanila: ‘Nagasaad ako, ang buhi nga Ginoo, nga himuon ko diha kaninyo ang inyong gipangayo. 29-30Mangamatay kamo dinhi sa kamingawan, tungod kay nagbagulbol kamo kanako. Walay bisan usa kaninyong mga nagaedad ug 20 ka tuig pataas nga naapil sa pag-ihap nga makasulod sa yuta nga gipanumpa ko nga ihatag kaninyo, gawas lang kang Caleb nga anak ni Jefune ug kang Josue nga anak ni Nun. 31Bahin sa inyong mga kabataan nga giingon ninyong pagabihagon, dad-on ko sila sa yuta nga inyong gisalikway ug sila ang makapahimulos niini. 32Apan kamo mangamatay dinhi sa kamingawan. 33Ang inyong mga kabataan mahisama sa mga tigbantay ug karnero nga magtuyok-tuyok dinhi sa kamingawan sulod sa 40 ka tuig ug mag-antos sila tungod sa inyong pagluib kanako, hangtod nga mangamatay kamong tanan dinhi sa kamingawan. 34Ang mga tawong nangispiya sa yuta nagpabilin didto sulod sa 40 ka adlaw, busa sulod sa 40 ka tuig—usa ka tuig sa matag adlaw nga nagpabilin sila didto—mag-antos kamo tungod sa inyong mga sala, aron masayran ninyo kon unsa ako masuko kaninyo. 35Ako, ang Ginoo, ang nagaingon niini ug buhaton ko gayod kining mga butanga diha niining daotang katilingban nga naghiusa sa pagsupak kanako. Mangamatay silang tanan dinhi sa kamingawan!’ ”
36-37Ang mga tawo nga gisugo ni Moises sa pagpangispiya nga mihatag ug dili maayo nga balita bahin sa yuta nga maoy hinungdan sa pagbagulbol sa mga Israelinhon, nangamatay sa sakit diha sa presensya sa Ginoo. 38Sa 12 nga nangispiya, si Josue nga anak ni Nun ug si Caleb nga anak ni Jefune lang ang wala mamatay.
39Sa dihang gisulti kini ni Moises sa tanang Israelinhon, nasubo gayod sila. 40Ug pagkasunod nga adlaw, sayo silang namangon aron pagtungas sa kabukiran sa Canaan. Miingon sila, “Nakaamgo kami nga nakasala kami, ug karon andam na kami sa pag-adto sa dapit nga gisaad sa Ginoo.”
41Apan miingon si Moises, “Nganong gilapas ninyo ang mando sa Ginoo? Dili gayod kamo magmalampuson! 42Ayaw kamo paglakaw kay ang Ginoo wala magauban kaninyo. Mapildi lang kamo sa inyong mga kaaway. 43Sa higayon nga makiggira kamo sa mga Canaanhon ug sa mga Amalekanhon, mangamatay kamo. Dili mouban kaninyo ang Ginoo tungod sa pagsalikway ninyo kaniya.”
44Apan nangadto gihapon sila sa kabukiran sa Canaan bisan wala mouban kanila si Moises ug ang sudlanan sa Kasabotan. 45Unya gisulong sila sa mga Amalekanhon ug sa mga Canaanhon nga nagpuyo niadtong kabukiran, ug napildi sila, ug gigukod pa sila kutob sa Horma.
1Då började folket att klaga och gråta högt och de fortsatte hela natten. 2Israeliternas röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron. ”Tänk om vi hade fått dö i Egypten”, klagade hela menigheten, ”eller åtminstone här i öknen! 3Varför leder Herren oss in i det här landet? Vi kommer att dödas och våra hustrur och små barn kommer att tas som byte! Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!”
4De föreslog varandra: ”Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!”
Mose ber för de upproriska
5Då föll Mose och Aron ner på marken inför hela den församlade israelitiska menigheten med ansiktena mot jorden 6och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, rev sönder sina kläder 7och sa till allt folket: ”Det är ett underbart land vi har vandrat igenom och utforskat! 8Om Herren finner behag i oss, kommer han att hjälpa oss att komma in i landet som flyter av mjölk och honung och ge oss det. 9Gör nu inte uppror mot Herren! Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Deras beskydd är borta, men Herren är med oss. Hör nu upp med att vara rädda!”
10Men hela menigheten hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna 11och Herren sa till Mose: ”Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? 12Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!”
13”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose Herren. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. 14De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, Herre, finns mitt ibland detta folk och att du Herre visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. 15Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: 16’Herren kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’
17Herre, visa nu din makt! Du har ju sagt: 18’Herren är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ 19Herre, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!”
Guds straff – fyrtio år i öknen
20Då sa Herren: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. 21Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet 22att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, 23ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. 24Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. 25Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.”
26Herren talade till Mose och Aron: 27”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. 28Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. 29Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig 30ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade 32och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. 33Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.
34Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ 35Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”
36Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, 37blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. 38Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. 39Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.
Folket går vidare utan Gud
40Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.
”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”
41”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. 42Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. 43Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”
44Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. 45Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.
