Misulti si Job
1Kadugayan, misulti si Job ug gipanghimaraot niya ang adlaw sa iyang natawhan. 2Miingon siya, 3“Gipanghimaraot ko ang adlaw sa akong natawhan. 4Mingitngit na lang unta kadtong adlawa ug wala na lang unta pasidlaki sa adlaw. Wala na lang unta kadto hinumdomi sa Dios nga anaa sa langit. 5Natabonan na lang unta kini sa kangitngit o sa bagang mga dag-om, ug giputos na lang unta sa kangitngit ang iyang kahayag. 6Labihan kangitngit na lang unta kadtong gabhiona, ug gipapas na lang unta kadto sa kalendaryo. 7Wala na lang unta ako ipakatawo niadtong gabhiona, ug wala untay nagmaya niadto nga higayon. 8Hinaut nga panghimaraoton kadtong gabhiona sa mga tigpanghimaraot nga makabalong mopukaw sa Leviatan.3:8 Leviatan: Tan-awa ang Lista sa mga Pulong sa luyo. 9Wala na lang unta mosubang ang kabugwason3:9 kabugwason: sa English, morning star. niadtong adlawa, ug wala na unta mobuntag. 10Gipanghimaraot ko kadtong adlawa kay wala pugngi niini ang akong pagkahimugso aron dili ko na unta masinati kini nga mga kalisdanan.
11“Nganong wala na man lang ako mamatay diha sa tiyan sa akong inahan? 12Nganong gikugos ug gipasuso pa man ako sa akong inahan? 13Kon namatay na lang unta ako kaniadto, malinawon na unta ako karon nga natulog ug nagpahulay 14uban sa mga hari ug mga pangulo sa kalibotan nga nagpatindog ug mga palasyo nga karon guba na. 15Nagpahulay na unta ako uban sa mga tigdumala kansang mga balay puno sa bulawan ug plata. 16Maayo pa unta ug nahisama ako sa mga bata nga namatay sa ilang pagkahimugso ug gilubong, nga wala na makakita ug kahayag. 17Didto sa dapit sa mga patay, ang mga daotan wala na maghimog daotan, ug ang mga gikapoy nakapahulay na. 18Ug didto, ang mga binihag nagpahayahay na; dili na nila madungog ang singgit sa mga tawo nga mipugos kanila sa pagtrabaho. 19Ang tanang klase sa tawo atua didto—dungganon man o dili. Ug ang mga ulipon gawasnon na gikan sa ilang mga agalon.
20“Nganong gitugotan pa man nga mabuhi ang tawong nagaantos ug nagsubo? 21Nangandoy silang mamatay, apan dili sila mamatay. Nangita sila sa kamatayon labaw pa sa ilang pagpangita sa bahanding tinago. 22Ikalipay nila sa hilabihan kon patay na sila ug malubong na. 23Nganong gitugotan man nga mabuhi ang tawo nga wala mahibalo kon unsay iyang dangatan? Pagbuot sa Dios nga dili mahibaloan sa tawo ang iyang umaabot. 24Dili ako makakaon tungod sa labihang kasubo, ug daw dili na matapos ang akong pag-agulo. 25Nahitabo kanako ang akong gikahadlokan. 26Wala akoy kalinaw ug dili ako mahimutang. Dili ako makapahulay ug dili mawala ang kahasol.”
Samtal med tre vänner
(3:1—27:23)
Job förbannar att han blivit född
1Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.
2Han sa:
3Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
4Må den dagen vändas i mörker!
Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
5Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
6Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
och aldrig mer träda in i någon månad.
7Må den natten vara ofruktsam,
och låt inget glädjerop höras i den.
8Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.
9Må dess morgonstjärnor förmörkas,
låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
10för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd3:10 Det hebreiska ordet förekommer ett flertal gånger i Jobs bok och kan översättas på flera sätt, t.ex. plåga, ofärd, möda, elände. Ordet betecknar stora svårigheter och mycket lidande. döljas för min syn.
11Varför fick jag inte dö när jag föddes,
förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
och bröst för att amma mig?
13Då skulle jag ha legat tyst nu,
sovit och varit stilla,
14tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15med furstar som ägde guld,
och fyllde sina hus med silver.
16Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
som barn som aldrig såg ljuset?
17Där rasar de onda inte mer,
och där får de uttröttade vila.
18Där har fångarna funnit ro,
de hör inte längre slavdrivarens rop.
19Små och stora är lika där,
och slaven blir fri från sin herre.
20Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22som gläds och jublar och fröjdar sig
när de når graven?
23Varför ges liv åt någon,
vars väg är dold,
instängd av Gud?
24Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
25Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
bara bekymmer.
