1“Naglagot ko sa akong kinabuhi, busa isulti ko bisan unsay gusto kong isulti. Isulti ko ang kalain sa akong buot. 2Mao kini ang isulti ko sa Dios: ‘Ayaw ako hukmi nga daotan ako, kondili pahibaloa ako kon unsay akusasyon mo batok kanako. 3Nalipay ka ba sa pagpaantos kanako? Nganong gisalikway mo ako nga imong binuhat, ug gipaboran mo ang plano sa mga daotan? 4Ang pagtan-aw mo ba sama sa pagtan-aw sa tawo? 5Sama lang ba kamubo ang imong kinabuhi sa tawo? 6Nganong nagdali ka gayod sa pagpangitag sayop kanako? 7Nahibaloan mo nga wala akoy sala, apan kinsay makadepensa kanako diha kanimo?
8“ ‘Ikaw ang naghulma ug naghimo kanako, unya karon laglagon mo lang ako? 9Hinumdomi nga gihulma mo ako gikan sa yuta, unya karon ibalik mo na ako sa yuta? 10Ikaw ang naghulma kanako sa tiyan sa akong inahan. Gihulma mo ako nga daw gahulma ka ug keso gikan sa gatas. 11Gihulma mo ang akong kabukogan ug mga kaugatan ug giputos sa unod ug panit. 12Gihatagan mo akog kinabuhi ug gipakitaag kaayo, ug gitipigan mo ang akong kinabuhi. 13Apan karon nahibaloan ko nga ang tinuod mong plano kanako 14mao nga bantayan mo kon makasala ako, ug unya dili mo ako pasayloon. 15Nakasala man ako o wala, makalulooy gihapon ako. Kay naulawan ako pag-ayo ug nagaantos sa hilabihan. 16Naningkamot ako sa pagbangon, apan naniid ka sama sa liyon aron paglaglag kanako. Ginapakita mo ang imong gahom batok kanako. 17Walay hunong ang imong pag-akusar kanako, ug misamot ang imong kasuko kanako. Walay hunong ang imong pag-ataki kanako.
18“ ‘Nganong gitugot mo pa man nga matawo ako? Unta namatay na lang ako sa wala pay nakakita kanako. 19Unta wala na lang ako mabuhi. Namatay na lang unta ako sa tiyan pa lang daan sa akong inahan ug diretso gilubong. 20Diotayng panahon na lang ang nahibilin kanako, busa pasagdi na lang ako aron bisan sa hamubong panahon makahimo ako pagmaya 21sa dili pa ako moadto sa dapit nga masubo ug mangitngit—ug dili na makabalik dinhi. 22Labihan gayod kangitngit didto; pulos lang gabii ug wala gayoy kahayag, ni kahusay didto.’ ”
Job beklagar att han blivit född
1Jag är trött på livet.
Jag vill klaga öppet!
Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.
2Jag ska säga till Gud:
Döm mig inte,
utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!
3Gläds du åt att förtrycka,
förkasta en som du själv har skapat,
samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?
4Har du en människas ögon?
Ser du som de dödliga ser?
5Är dina dagar som den dödliges,
dina år som en människas?
6Du söker ju fel hos mig,
letar efter mina synder,
7fastän du vet att jag inte är skyldig.
Det finns ingen räddning ur din hand.
8Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
och ändå bryter du ner mig.
9Tänk på att du formade mig som lera.
Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
10Du tömde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som en ost.
11Du klädde mig i hud och kött
och band mig samman med ben och senor.
12Du gav mig livet
och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.
13Men detta hade du i sinnet,
jag visste dina tankar:
14om jag syndade,
skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
15Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
16Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
och låter mig känna av din förunderliga makt.
17Du skaffar nya vittnen mot mig,
öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.10:17 Grundtextens innebörd är osäker.
18Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
19Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
20Mina dagar är ju korta.
Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
21innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
22till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.
