Dwom 102
Aberante mmɔborɔni mpaebɔ. Osu kyerɛ Awurade bere a ɔwɔ ahohia mu.
1Awurade, tie me mpaebɔ;
na ma me mmoa ho sufrɛ nnu wʼanim.
2Mmfa wʼanim nhintaw me
bere a mewɔ ahohia mu.
Brɛ wʼaso ase ma me;
na sɛ misu frɛ wo a, gye me so ntɛm.
3Me nkwanna reyera te sɛ wusiw;
me nnompe adɔ sɛ nyansramma.
4Me koma abotow na akisa sɛ sare;
na me kɔn nnɔ aduan.
5Mʼapinisi dennen nti
maka ɔhonam ne nnompe.
6Mete sɛ sare so patu,
te sɛ patu a ɔte nnwiriwii mu.
7Meda hɔ a, mʼani gu so; mayɛ sɛ
anomaa bi a ɔno nko ara si ɔdan atifi.
8Da mu nyinaa mʼatamfo bɔ me akutia.
Wɔn a wodi me ho fɛw no bɔ me din de dome.
9Mede nsõ ayɛ mʼaduan
na mede nusu fra me nsu mu
10esiane wʼabufuwhyew dennen no nti,
woama me so, ayi me asi nkyɛn.
11Me nkwa nna te sɛ anwummere sunsuma;
na mehyew sɛ sare.
12Nanso wo Awurade, woyɛ ɔhene daa daa;
na wo din a ahyeta no te hɔ daa awo ntoatoaso nyinaa mu.
13Wobɛsɔre na woahu Sion mmɔbɔ;
bere adu sɛ wuhu no mmɔbɔ;
bere a wohyɛe no aso.
14Nʼabo som bo ma wʼasomfo;
ne mfutuma hyɛ wɔn awerɛhow.
15Amanaman no besuro Awurade din;
asase so ahemfo nyinaa bedi wʼanuonyam ni.
16Awurade bɛkyekyere Sion bio,
na wapue wɔ nʼanuonyam mu.
17Obetie mmɔborɔfo mpaebɔ;
na ɔremmu nʼani ngu wɔn sufrɛ so.
18Monkyerɛw eyi mma nkyirimma,
sɛnea ɛbɛyɛ a wɔn a wonnya nwoo wɔn no bɛkamfo Awurade;
19“Awurade hwɛɛ fam fi ne kronkronbea wɔ ɔsoro hɔ;
ofi ɔsoro hwɛɛ asase,
20sɛnea ɔbɛte nneduafo apinisi,
na wɔagyaa wɔn a wɔabu wɔn kumfɔ no.”
21Enti wɔbɛpae mu abɔ Awurade din wɔ Sion
na wɔakamfo no wɔ Yerusalem,
22bere a amanaman ne ahenni ahorow
behyia mu na wɔasom Awurade.
23Ɔmaa me yɛɛ mmerɛw wɔ bere a merenyin.
Otwaa me nkwa nna so.
24Enti mekae se,
“Me Onyankopɔn, mfa me nkɔ, wɔ me nkwa nna mfimfini;
wo mfe wɔ hɔ daa kodu awo ntoatoaso nyinaa mu.
25Mfiase no wotoo asase fapem,
na ɔsoro yɛ wo nsa ano adwuma.
26Ne nyinaa betwa mu na wo de, wobɛtena hɔ daa;
wɔbɛtetew te sɛ atade.
Wobɛsesa wɔn te sɛ ntama,
na wɔbɛtow wɔn agu.
27Nanso wote sɛnea wote,
na wo mfe to rentwa da.
28Wʼasomfo mma bɛtena nkwa mu wɔ wʼanim;
na wɔn asefo ase betim wɔ wʼanim.”
Psalm 102
Ångerpsalm; tröst i nöden
1Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför Herren.
2Herre, hör min bön!
Låt mitt rop om hjälp nå dig!
3Dölj dig inte för mig när jag är i nöd.
Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar.
4För mina dagar försvinner som rök,
och det brinner i mitt inre som en glöd.
5Mitt innersta är förtorkat,
vissnat som gräs.
Jag glömmer att äta min mat,
6och min suckan har gjort
att jag magrat till bara skinn och ben.
7Jag är som en pelikan102:7 Det hebreiska ordets betydelse är osäker, förutom att det är någon sorts oren fågel. långt ute i vildmarken,
som en uggla bland ruiner.
8Jag ligger vaken,
jag är som en ensam fågel på taket.
9Mina fiender hånar mig dag efter dag
och använder mig i svordomar.
10Jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar,
11för din vredes och förbittrings skull.
Du har gripit mig och stött bort mig.
12Mitt liv är som kvällsskuggan,
jag vissnar som gräset.
13Men du, Herre, regerar i evighet,
och från generation till generation ska man komma ihåg dig.
14Du ska gripa in
och visa nåd mot Sion.
Nu är det dags att visa medlidande med det,
nu har den tiden kommit.
15Dina tjänare älskar dess stenar,
de lider av att se det ligga i grus.
16Folken ska frukta Herrens namn
och kungarna på jorden din härlighet,
17när Herren bygger upp Sion på nytt
och visar sig i sin härlighet.
18Han ska lyssna till de nödlidandes böner
och inte förakta vad de ber om.
19Detta ska skrivas ner för kommande generationer,
för att folk som han kommer att skapa102:19 Eller har skapat. ska prisa Herren.
20För han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren ser ner till jorden.
21Han hör den fångnes klagan
och befriar de dödsdömda.
22Herrens namn ska förkunnas i Sion
och hans lov i Jerusalem,
23när folk och riken samlas
för att tjäna honom.
24Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år.
Han har förkortat min levnadstid.
25Jag säger:
”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet,
du som själv lever från generation till generation!
26För länge sedan lade du jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
27De ska försvinna, men du består.
De är alla som utslitna kläder som du byter ut,
och de försvinner.
28Men du är densamme,
och dina år ska aldrig ta slut.
29Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig,
och deras efterkommande bestå inför dig.”
