1“Nnipa a ɔbea awo wɔn
nna yɛ tiaa bi na ɔhaw ahyɛ mu mma.
2Ɔfefɛw te sɛ nhwiren na etwintwam;
ɔte sɛ sunsuma a ɛretwa mu akɔ, ɔntena hɔ nkyɛ.
3Woma wʼani kɔ saa onipa yi so?
Wode no bɛba wʼanim abebu no atɛn ana?
4Hena na obetumi ayi nea ɛyɛ kronkron afi fi mu?
Obiara nni hɔ.
5Woahyehyɛ onipa nkwa nna;
woahyɛ nʼasram dodow ato hɔ
na woahyɛ no bere a ɔrentumi ntra.
6Enti yi wʼani fi ne so na ɔnyɛ nea ɔpɛ,
kosi sɛ obewie nʼadwuma sɛ ɔpaani.
7“Dua mpo anidaso wɔ hɔ ma no:
Sɛ wotwa a, ɛbɛfefɛw bio,
na ne mman foforo no rempenpan.
8Ne ntin betumi anyin akyɛ asase mu
na ne dunsin nso awu wɔ dɔte mu,
9nanso, onya nsu a ɛfefɛw,
na eyiyi mman sɛ dua a wɔatɛw.
10Nanso sɛ nnipa wu a wɔde no hyɛ fam;
ɔhome nea etwa to a, na afei onni hɔ bio.
11Sɛnea nsu tu yera wɔ po mu no,
anaa sɛnea suka mu yowee no,
12saa ara na onipa tɔ fam na ɔnsɔre bio;
enkosi sɛ ɔsoro betwa mu no, nnipa rensɔre
na wɔrennyan wɔn mfi wɔn nna mu.
13“Sɛ anka wode me besie ɔda mu
de me ahintaw kosi sɛ wʼabufuw betwa mu!
Sɛ anka wobɛhyɛ me bere
na afei woakae me!
14Sɛ onipa wu a ɔbɛba nkwa mu bio ana?
Mʼaperedi nna mu nyinaa
mɛtwɛn akosi sɛ me foforoyɛ bɛba.
15Wobɛfrɛ na megye wo so;
wʼani begyina abɔde a wo nsa ayɛ.
16Afei wobɛkan mʼanammɔntu
na worenni me bɔne akyi.
17Wɔbɛsɔ me bɔne ano wɔ kotoku mu,
na woakata mʼamumɔyɛ so.
18“Nanso sɛnea mmepɔw so hohoro na ɛpompono
na ɔbotan nso twe fi ne sibea no,
19sɛnea nsu yiyi abo ho
na osuhweam twe dɔte kɔ no
saa ara na wosɛe onipa anidaso.
20Wutintim ne so prɛko pɛ, na otwa mu kɔ;
wosakra ne nipasu na wugya no kwan.
21Sɛ wɔhyɛ ne mmabarima anuonyam a, onnim;
na sɛ wɔbrɛ wɔn ase a, onhu.
22Ɔno ara were mu yaw na ɔtee
na ɔno ara ne ho na ogyam.”
Job ifrågasätter Guds handlande
1Människan, av kvinna född,
lever ett kort liv, fyllt av bekymmer.
2Hon växer som en blomma, vissnar
och försvinner som en flyende skugga.
3Och en sådan stirrar du på
och kräver räkenskap av!
4Vem kan begära renhet av en som är oren?
Ingen!14:4 Grundtextens innebörd är osäker.
5Du har ju bestämt människans dagar
och antal månader,
satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida.
6Vänd då bort din blick från henne,
låt henne vara ifred
och unna henne lite ro
innan hennes dagar är över som en daglönares!
7Det finns alltid hopp för ett träd.
Om det blir nerhugget,
kan det växa upp igen och skjuta nya skott.
8Även om dess rötter åldras i jorden
och dess stubbe tynar bort,
9kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta
så fort det får en aning vatten.
10Men när en människa dör,
när hon ger upp andan och blir liggande –
var är hon då?
11Som vattnet försvinner från havet,
och som en flod sinar och torkar ut,
12så lägger sig en människa ner
och reser sig inte
förrän himlarna inte längre finns till.
Hon väcks inte upp ur sin sömn.
13Om du ändå ville gömma mig i dödsriket
och dölja mig tills din vrede har gått över,
bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen!
14Om en människa dör, kan hon då få liv igen?
Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar,
fram till dess att min avlösning kom.
15Då skulle du kalla på mig,
och jag skulle svara.
Du skulle längta efter den du skapat.
16Du räknar mina steg,
men inte mina synder.
17Mina överträdelser ligger förseglade i en pung,
och du täcker över min synd.
18Bergen vittrar sönder och rasar,
klippan förflyttar sig från sin plats.
19Så som vattnet mal stenen till sand
och vattenströmmarna sköljer bort jorden,
så utplånar du människans hopp.
20Du slår ner henne för alltid,
och hon försvinner från scenen.
Du förändrar hennes utseende,
och sedan skickar du bort henne.
21Om hennes söner blir hedrade
får hon aldrig veta,
om de blir ringa
ser hon det inte.
22Hon känner bara smärtan i sin egen kropp
och sorgen i sin själ.
